tisdag 30 december 2014

Löfte

Vinterträden står kala och dess siluetter dansar i de förbipasserande bilarnas ljus. Det är kallt. Det är halt. Det är lov. Lov som i fri. Lov som i lova mig att komma hem hel igen. Lov som i de frånvarande löven som alltid kommer igen, knoppar sig i tron på ännu ett år, fläktar i vinden, faller till marken igen. Lite som lov som i löftena vi ger.

Att vi också kommer igen.

söndag 2 november 2014

Tjuvlyssnat

- Är det där dina vattenkläder?

- Nej. Det här är min bikini.

(Men du förstår väl vad jag menar.)

lördag 23 augusti 2014

Otaheiti

Jag läser Trollkarlens trast och går i land på ön Otaheiti. Förvånad, inte bara över att det Söderhav som jag trott enbart fanns i Pippi Långstrumps värld faktiskt fanns på riktigt utan för att det långt-borta plötsligt är så nära. Bredvid mig står en människa. Jag känner henne inte men jag är tvungen.

- Nu är vi väl ändå långt borta! Ända borta i Tjottaheiti!

Hon ser förvånat på mig.

Antingen förstår hon inte svenska, eller så tänker hon att om det är något vi är, så är det väl nära.


onsdag 20 augusti 2014

Olägenhet

Det kan vara ett besvär att sakna boende. En ren olägenhet.

Utan att en har städat ett endaste rum.

tisdag 12 augusti 2014

Stek

En stek grillar man.

Ett annat stek slår man.

Men ingen inget av dessa är under förhör.

Ingen inget av dessa är oskyldiga barn.

Ingen inget av dessa är oskyldiga terrorister.


Finns det ens sådana?

söndag 13 juli 2014

Bigarrå

Högar av bigarråer och jag stannar i ett grunnande över ett namn som i sin fonetik skiljer sig så från de visuellt ack så lika körsbären. Tyskans Kirschen, engelskans cherry, det franska cerise, spanskans cerezas och arabiskans kirza (egen transkription) påminner alla om det sträva, det kantiga, hur tänder, läppar, tunga liksom hackar fram orden, smattrar fram ljuden, kärnor som mekaniskt tuggas rena och spottas ut mot hård gatsten.

Bigarrån däremot, svulstig i sitt kött, en matrona. Med ett rullande R under tungan förför det sina följare. Moulin Rouges interiör, röd som av utspilld bordeaux, lägger sig över min hjärnbark. Och visst är det från franskan dessa odlade sötkörsbärs runda namn grott och prunkat. Fransmän och fransyskor som tuggat dessa runda fruktkroppar mellan läppar fläckade av söt saft, med lika fläckade fingrar tagit kärnan från mun och varsamt lagt den att vila på ekbordet. Fläckigt även det. Så som verbet säger.

Bigarrer - det att göra fläckig.

torsdag 26 juni 2014

När Anders Borg spelade tennis

På cykel mellan kohagar (eller nu ljuger jag för just i den stunden var det åker till höger och bilar till vänster) ville min hjärna veta namnet på Sveriges finansminister, vad vi nu skulle med den kunskapen att göra. Högerkinden mumlade med vänsterkinden och fick munnens håla att ropa Björn! Nä men så är det väl inte hann jag knappt uttala när käften snabbt kompletterade liksom i ett avhugget sms - Björn! Björn Borg! Anders Borg!

Och så gick det till när Anders Borg fick ett förflutet i tennisvärlden. Om det bara varit för något år sedan kunde jag i alla fall gått med på att de något sånär delade frisyr. Men jag förde håret åt sidan och insåg att jag hade fått ett tillfälle att analysera huruvida dessa mina kinder använt sig av semantisk eller fonologisk prompting.

Därom tvista ännu de inre rösterna.

Prompting handlar om att genom associationer (ledtrådar) komma fram till sånt som tungan inte riktigt får tag på, semantisk prompting är när associationerna handlar om ett ords innehåll och betydelse (som att tänka på papper, brev och dokument när ordet en söker till exempel är rapport). Fonologisk prompting är när ledtrådarna handlar om ordens ljud och uttal (som att komma på svaret bara en får första bokstaven).

torsdag 19 juni 2014

Ut ur Kalahari

Förväntningarna skyhöga. Upplevelsen fallen platt. Faktan går in i ena ögat och ut under lilltånageln. Men jag gillar ju Lasse Berg, och om en har lust behöver en inte läsa allt. Bara de sista två sidorna. Eller möjligtvis de två sista kapitlen. Egentligen bättre de två andra böckerna. En gång till.

Nej.

Två gånger till.

söndag 15 juni 2014

Badkruka

Det blev april, och det blev maj. Och vi hade ännu inte premiärbadat för säsongen. När maj ramlade över tröskeln in i juni och vi var lika odoppade som innan funderade vi på att lägga ner hela sommarens badande. Har en inte kommit i förrän nu är det ju knappt någon idé att komma i alls småputtrade vi med armarna i kors.

Tills badkrukorna kastades på oss. Skör lera som snabbt gick i kras. Ha ha! retades vi och höll oss undan för de flygande pottorna tills anfallarna tröttnade. Den minste av oss började krafsa bland krukskärvorna, försökte få ihop pysslet och lyfte upp ett kroppslöst öra.
- Stackars lilla kruka, den här saknar huvud.
Den äldre av oss såg efter huliganerna och suckade.
- Ja, och vilka kruker* som ger sig på dem som är mindre.


*Uttrycket badkruka (för personer som är för fega för att bada, särskilt då vattnet är kallt) kan tänkas komma från det dialektala "krake" (i plural kruker) som helt enkelt betyder feg person. Svårare är det inte.

lördag 14 juni 2014

Bortåt, hitåt

Det relativa är ständigt närvarande. I avstånden från hären och dären. I relationen till universums mitt. Vårt sätt att rita våra kartor med Europa centralt placerat vilket visuellt ger den afrikanska kontinenten samma storlek som Grönland, trots att hästhuvudet egentligen är 15 gånger så stort.

Och dessa utpekade centrum gör att våra förflyttningar ofta leder oss bort från något, och inte till.

Men som han sa;
- Långt bort från vad egentligen?

måndag 9 juni 2014

Ett annat universum

Långt borta (men i jämförelse med icke-hunden icke-planeten Pluto väldigt nära). Som ett annat universum tänker jag, som Amerikat men på ett annat sätt. Fast universum kanske är fel ord. Latinets kombination av det enande uni med det roterande versum satte en definition på den snurrande jorden långt innan teorin som inte längre utgick från Tellus som skapelsens centrum blev rumsren.

Hur som helst. Universum ska alltså innehålla allt som skapats. Alla naturlagar. Alla atomer. All gravitation och all anti-gravitation. ALLT. Det borde betyda, att om jag letar tillräckligt länge i detta andra universum borde jag även här hitta allt det som fanns i det föregående. Jag har bara inte letat tillräckligt noga. Eller blivit lite väl snurrig under resan.

lördag 7 juni 2014

Stjärnenatt

Världen är full av berättelser. Få blir berättade i sin helhet, men många delar gemensamma nämnare. Är det inte därför vi lutar oss mot berättelserna, för att känna igen oss, för att vagga in oss i trygghet om att ensamheten inte är så stor? Berättelser som öppnar upp för samtal där böckernas karaktärer får agera stand-ins, får bli den där "bekanta" som råkat ut för sådant som man inte vågar erkänna rör sig själv.

I Stjärnenatt går flickan runt ensam, flyttat från ett kärleksfullt hem hos sina farföräldrar tillbaka hos föräldrar som är frånvarande, antingen rent fysiskt eller i tankarna. Jimmy Laos meningar är komprimerade till fulländning, precisa och närvarande. Illustrationerna utvecklar det skrivna, förklarar och målar ut. Kompletterar med färger och former.

Stjärnenatt är full av livets stora skeenden; ensamheten, döden, friheten och vänskapen. In i flickans liv kommer pojken som inte säger mycket men ändå är där. Det viskas om dem men de bryr sig inte, för varandra är det enda de båda har i en tillvaro där de vuxna tyckts ha glömt att de inte bara är vuxna, utan även föräldrar.

Stjärnenatt rymmer mycket, även om mina intryck av illustrationerna pendlar. Vissa av bilderna tycker jag förlorar taget om de andra, helheten blir spretig i kanten och upplevelsen av läsningen blir hackig. Det gör det svårt att hålla mig kvar i fiktionen, istället för att vara en åskådare till berättelsen slungas jag ut till den person jag är, hållandes en bok, betraktandes bilder, frånvarande.

Vissa uppslag påminner mig om Shaun Tan, andra om Jan Lööf. Jag tycker om färgerna och de vindlande pennstrecken i de lika vindlande trädstammarna (även om de återkommer lite väl ofta), jag älskar kaninbusken, de färgade gatstenarna och hur Liao låter riktiga konstverk förekomma på väggarna (bl.a. van Goghs "Stjärnenatt").

Att här inte finns något riktigt lyckligt slut gör inte berättelsen sämre, snarare än mer igenkännbar. Finare.

torsdag 5 juni 2014

KoMo

I Pontus Joakim Olofssons KoMo läggs lager på lager, dåtid blir nutid blir framtid, vi hoppar mellan Zürich, Istanbul och ett sönderbombat Europa. Kattarina, som av okänd anledning slutar ta sina mediciner upptäcker plötsligt att det hon sett som verklighet inte är något annat än kulisser, att det byggts upp en fiktiv tillvaro som en del av behandlingen av hennes psykologiska problem. Utan medicinerna dyker små fragment av minnen upp; en Karin, ett experiment och doften av starkt, turkiskt kaffe.

Garnhärvan nystas upp tillsammans med nervtrådarna i hennes egen hjärna, det visar sig att hon varit del av ett stort experiment kring artificiell intelligens och mänskligt medvetande. Och inte vilken liten del som helst.

Vid sin sida under denna återkomst från sin fyraåriga omedvetenhet har hon sin KoMo, en slags bandspelare i form av en tordyvel som via telepati och Kattarinas kroppsspråk tolkar hennes berättelse och skapar dagboksblad efter dagboksblad. Jag gillar väldigt mycket i KoMo, men mest fascineras jag av denna lilla märkliga apparat som blir som ett tillitsfullt husdjur i Kattarinas knä. Att jag uppfattar KoMons storlek som ett 750-grams havregrynspaket istället för den verkliga, den som får plats i handflatan, gör inget, det fungerar lika bra med det större formatet så jag håller mig till det.

Det går att dra paralleller till allt möjligt; Sofies värld, Matrix*, diverse framtidsdystopier, Äkta människor. Som läsare börjar jag fundera på vad som egentligen är verkligt och vad som endast är drömmar och förvanskade minnen. Och jag är inte ensam, även karaktärerna i boken står med rynkad panna. Som om de anar, att de endast är delar av en fantasi. En fiktion.


*Med tanke på att jag hör och häpna inte sett Matrix kan mina idéer kring filmen skilja sig åt från verkligheten, vilket kan göra parallellen till detta verk totalt irrelevant. Men jag tar risken.

onsdag 4 juni 2014

Grejen med verb

Bortsett från Sara Lövestams förmåga att göra grammatik till något lustfyllt (detta enligt människor som inte redan hyser en stark värme och medkänsla för ordregler, tempus och satsdelar) har hon ett underbart sätt att kombinera grammatiken med något så oförväntat som politik och samhällskritik. Sara Lövestam drar paralleller mellan particip och den katolska kyrkans idéer kring sexualitet, hon ger exempel på konstruktioner med meningar som är långt ifrån "mor ror" och "far är rar"*. Och så finns ju den alldeles underbara historien om hur imperfekt blev preteritum. Lägg därtill Stålmannens kalsonger, en sång om grejen med verbfras samt vad verben mejla, rymma och ljuga skulle tillhöra för samhällsklass om verb, oförhappandes, skulle få medborgarstatus.

Men har jag lärt mig något då? Kanske. Jo. Att det finns åtminstone en till som tänker på ord som små varelser. Med sina alldeles egna rättigheter, och skyldigheter. Det är nog den stora grejen med Grejen med verb.


*Det är ju skoj att inse att det är just bokstavskombinationerna i dessa klassiska läseboksmeningar som såg till att det, i strid med tidsandan, blev far/mannen som satt passiv och mor/kvinnan som blev den aktiva.

lördag 31 maj 2014

Sommaren utan regn

Jag läser Maggie O’Farrells Sommaren utan regn. En pappa har plötsligt försvunnit och tre syskon tvingas åter samman med varandra och med sin mor. Sökandet efter Robert blir ett pillande på gammal målarfärg, det avslöjar andra färger inunder och sätter plötsligt inte bara dörrkarmen utan hela väggen, rummet, huset, i ny dager. En sån där händelse som har potentialen att antingen föra folk samman eller göra redan djupa sprickor irreparabla.

I berättelsen hoppar fokuset mellan samtliga familjemedlemmar, alla förutom pappan. Jag börjar tänka på Kyung-Sook Shin´s Ta hand om min mor. Även i den var den försvunna personen bara en kuliss, något att spela upp emot. För i sökandet och saknaden är det inte den förlorade som ifrågasätts, utan de som söker.

Av familjemedlemmarna sticker sladdbarnet Aoife ut. Oavsett de andra syskonens förehavanden, bonusbarn och äktenskapskriser har jag svårt att slita ögonen från henne. Ett namn vars uttal först långt in i boken avslöjas och sedan hennes fighter med det skrivna ordet, hur bokstäverna hoppar omkring medan hon själv får hoppa nedåt och nedåt i klasserna. Hur hon lyckas undanhålla detta, till och med för familjen. När storasyster Monica på stranden avslöjar att hon inte kan simma avvaktar jag, men Aoife ger inget avslöjande i gengäld. Vilket illustrerar skillnaden mellan det att kunna läsa, och det att kunna simma. Där det ena innebär ren överlevnad ger det andra förmågan att sprida tankar, berättelser, lögner, sanningar, kärleksförklaringar.

Som läsare blir jag upprörd. Återigen. Det händer igen, ifrågasättandet av det skrivna ordet. Jag tänker på Calvinos Om en vinternatt en resande där jaget möter en person som systematiskt vägrar att läsa, han har lärt sig att undvika skrifter. Hur är det möjligt undrar jaget. Hur är det möjligt undrar jag.

Säg mig det.


p.s. Etta Förlag är den engelska systern till det frankofila Sekwa Förlag. Lillasyster tycks ha tilldelats samma förmåga som storasyster att få tag på skönlitterära sträckläsningar.

fredag 30 maj 2014

Flickan från långt borta

Flickan från långt borta tar upp en historia jag läst förut. Jag tänker på Barbro Lindgrens Sagan om den lilla farbrorn, jag tänker på Tove Janssons Filifjonka. Samma kanske, men lite annorlunda. Den Gråa som lever ensam i sitt hus, där själva interiören, det lilla antalet husgeråd och möbler, skvallrar om avskildhet och isolering. Om en enda, och om motviljan till sällskap.

Och så kommer flickan, med en röd kappa och av vinterns kyla rosig om kinderna. Ber om värme vilket Den Gråa motvilligt ger av. Men sen måste hon ge sig av säger Den Gråa. För Den Gråa kan inte ta hand om henne, vet inte hur man gör. Ändå värmer hon mjölk och inte kaffe, ändå bär hon den sovande lilla från madrassen på det kalla golvet till värmen i sin egen säng, där drömmarna från flickan fortplantar sig in i Den Gråa. Nästa dag skickas hon ändå iväg, och Den Gråa försöker återgå till tryggheten i ensamheten, men det är svårt, och Den Gråa ger sig ut efter flickan.

Kanske tycker jag att det går lite för enkelt, lite för snabbt, att berättelsen kunde fått några sidor till, några fler tvivel, lite mer avoghet. Men det fungerar, för Annika Thors texter är korta och kärnfulla, men rymmer ändå så mycket poesi, och Maria Jönssons illustrationer är inspirerande och livfulla; skogen med alla sina fåglar och oknytt, som gjord för att leta hemligheter i, och de små moln av färg som uppstår i beröringen mellan Den Gråa och flickan, till och med i beröringen med ett kvarglömt hårband.

Små moln av färg, som dröjer sig kvar.

torsdag 29 maj 2014

Tusen och en chans

Zoe har gjort något fruktansvärt, hon har gjort det mest hemska en människa kan göra. Hon har tagit ett liv. Och ingen vet om det, i tillvaron blir hon själv ett offer, en kvarlämnad sörjande.

I sin ånger skriver hon till Mr. Harris, en dödsdömd. En man som i historien inte blir mer än en mottagare, en präst i ett biktbås, en dagbok med hänglås dold under golvtiljorna. Men Mr. Harris får ingen chans att svara, medvetet uppger Zoe ett påhittat namn åt sig själv och en påhittad adress (Fiction Road 1). Men trots bristen på svar, blir denne brevvän allt kärare för Zoe, Mr. Harris blir Stuart blir Stu. I övrigt tycks namnen på de övriga karaktärer inte ha förvanskats vilket gör att polisen knappast (med utgång från diverse kriminalserier på TV) skulle ha någon svårighet att hitta henne.

Mr. Harris får hela historien från början. Dagar och veckor som kretsar kring Max och Pojken Med De Bruna Ögonen. Varav den första är en tillfällighet, en möjlighet, en chans, en skolans mest populära så varför inte passa på. Och den andra är allt det där i kroppen som kan löpa amok, artärerna, de yttersta hudlagren, fingrarnas alla leder och muskler.

Jag sträckläser Annabel Pitchers Tusen och en chans trots att jag tycker att hon skulle vågat skala av. Zoes känslomässiga förhållande till de båda pojkarna, hennes virvlande tankar och skuldkänslor, de är tillräckligt för mig. Jag behöver inte en döv lillasyster, en skuldtyngd och kontrollerande mamma. Jag behöver inte ytterligare en lillasyster (men denna fullt kapabel till att prata, om än inte sanning) eller en pappa som bara flyter med.

Den största orsaken till att inte kunna sluta läsa är ändå att, likt hur jag i en pysseldeckare vill få reda på mördaren, vill jag i detta fall få reda på offret. Max? Eller Pojken Med De Bruna Ögonen?

Och jag ställer mig på ena sidan. Och hoppas.

onsdag 28 maj 2014

Vargarna i väggen

Jag har gjort det igen. Läst en bok i klass med Helen Oyeyemis Ikarosflickan. En sådan som läggs långt långt borta från sängen när det är dags att sova. Helst med framsidan nedåtvänd.

Vargarna i väggen får min rygg att pressas mot soffans dynor, min kropp att vilja tryckas in och igenom och bort, öka på det avstånd som nu begränsas av de utsträckta armarna. Boken. Bilderna. Texten. Flickan som med uppspärrade ögon hör ljuden i väggarna. Pappan som hör men inte lyssnar. Mamman likaså. Brodern som fortsätter spela på sitt tv-spel. Trots att alla vet, att när vargarna kommer ut ur väggen är det klippt.

Obehaget som historien klibbar fast på mig, tillsammans med min antipati för både valet av typsnitt samt majoriteten av illustrationerna borde få mig att förkasta hela verket. Men det går inte, det är något där som ändå griper tag - några pennstreck, några bildkompositioner, några textrader, en nallegris - som får mig att vilja trycka boken i bröstet på andra. Men med ett varningens finger, ett hyssjande och ett sneglande över axeln. På egen risk.


"Vargarna i väggen" är berättad av Neil Gaiman och illustrerad av Dave McKean

tisdag 27 maj 2014

Den duktiga, och den skicklige

På läktaren. Mellan sekunder av hålla-andan och segervrål, bakom applåder, jämfotahopp och glädjetjut hör jag ett ord.

                                       Duktigt.

Jag vänder mig om, öppnar munnen som av reflex, en gammal arbetsskada, men håller rösten innanför. Vill egentligen dela ut smakprov från mitt ordförråd; grym, proffsig, lysande, genialisk, skicklig. Även om viss mjukvara vill mena att orden är varandras synonymer säger jag ifrån. Den duktiga levererar för en omgivnings skull, lydig mot en överhet, förtryckt i jakt på uppskattning. Med ett etymologiskt ursprung i det dugliga blir hon aldrig mer än tillräcklig. Den skicklige däremot agerar i självständig bravur, upplyft av tio tusen timmars disciplinerad träning och kärlek till sin konst. Den duktiga står inte på samma pall som den skicklige. Tas inte på samma allvar, som om det lilla –ersk:ets likhet med Äsch!:et förpassar det till något som inte bör tas på allt för stort allvar.

Och jag vill byta bokmärken och stämplar. Dela ut dem på gräsplanen där de skickligaste fotbollsspelerskorna sitter.

Som om det kunde trösta.

måndag 26 maj 2014

Diktatur

På det öde Ö:et i havet skulle diktaturen råda. Här skulle envåldshärskaren råda över strofer, haiku och hexameter. För svårigheten att rimma på dem skulle alla ismer vara förbjudna. Bultande ord under marken skulle kupas liksom de första potatisplantorna, endast om natten utskrikna från Utsiktsklippan. I hopp om att ett skepp ska höra? Eller kanske bara för att för ett ögonblicks sekund, så länge stämbanden ännu orkar vibrera, få lätta från marken.

Ja, på det öde Ö:et i havet skulle diktaturen råda. Och den enda främlingsfientlighet som skulle vara möjlig i detta En Enda Människas Land skulle riktas mot henne själv.

torsdag 22 maj 2014

Hum hum i Humlegården

Många stora upptäckter har gjorts av rena misstag. Kvarglömda mögelkulturer, röntgenstrålar och vaccin. Misstag som vänds liksom en enkrona, och förvandlas till succéer. Men fel görs även i det lilla, som när vi petar in eller ändrar på bokstäver i sammansatta ord. Som då SVT:s grafiker illustrerade en nyhet om humlebrist med ett foto på en humla när det i just detta fall handlade om bristen på växten humle.

Hum, hum, varifrån har då Humlegården i Stockholm fått sitt namn? Jag har nog alltid tänkt att det är de surrande små björnarna som legat bakom namnvalet men nu när jag tänker efter låter det troligare att det fanns en humleträdgård för öltillverkning på platsen. Och en lättare efterforskning visar att det här fanns en kunglig trädgård, och även om humlor nog surrade kring det spirande gröna är det den odlade humlen som gett namn åt parken.

Oavsett, så fick ett litet missförstånd mig att klura, och även om det inte räddar någon från en livshotande sjukdom så gör det ändå tillvaron lite roligare. Särskilt med den nya vetskapen om att parken tidigare (bland annat) kallats "Kexburken". Och vadan detta?

Jo, på grund av den stora mängden rån…

måndag 19 maj 2014

Mamma Mu läser

Mamma Mu är världens häftigaste ko. Trots att hon saknar både vattenbuffelns långa horn och frisyren hos en Highland Cattle-ko finns det nog inget annat kreatur som slår henne i kreativitet och nyfikenhet; hon klättrar i träd, åker vattenrutschkana och bob, städar och gungar gunga. Och i hennes sällskap finns Kråkan, som likt en bister gammal farbror ständigt förargar sig över Mamma Mus o-koiga idéer men lika ständigt dras in i planerna för att mer eller mindre ta över dem. De kompletterar varandra så väl.

I Jujja Wieslanders Mamma Mu läser är äventyren dock långt borta, här händer inget särskilt. Mamma Mu lånar böcker på biblioteket och talar sig varm om denna underbara plats som erbjuder så mycket böcker och läsning. I efterhand inser jag att jag inte skrattat en endaste gång vilket blir ett unikt undantag när det gäller min relation till dessa figurer. På något sätt känns det som om Mamma Mu i denna historia blir alldeles för mycket människa, tidigare har hon smugit bakom träden då barnen åkt pulka för att vänta ut en tom skidbacke och den kvarlämnade kälken. Den här gången sitter hon öppet på flaket till familjens bil för att följa med till biblioteket. Jag föredrar när hon är mer ko, det kan låta märkligt men jag tycker att det gör situationerna betydligt mer trovärdiga. Sven Nordqvists illustrationer är sig lika men när jag börjar leta efter något fnissförlösande går jag tomhänt (om vi räknar bort den läskiga kon som står i grannbåset i ladan).

Det känns som om det är en bok skapad med ett allt för uttalat syfte; att få barn att förstå vad kul och bra det är med böcker och bibliotek. Men i mina ögon så gör vilken annan av Mamma Mu-böckerna just detta, men inte denna. Det är de nyfikna, utforskande och gränsöverskridande böckerna som skapar lässuget. Inte de med pekpinnar.

lördag 17 maj 2014

Ordagranna översättningar

Översättning handlar ju om mycket mer än ordagrann överföring från ett språk till ett annat. Böcker kan läsas på originalspråk och ge en helt annan upplevelse än vad en översättning ger.

Gåtan kring originaltiteln av Den färglöse herr Tazaki löstes tämligen fort. Självklart är det så att de svenska översättarna inte har översatt titelns hela ordalydelse, vilket har gjorts i den engelska översättningen - Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage. Vilket i en egen och ogenomtänkt översättning skulle bli Den färglöse Tsukuru Tazaki och hans år av pilgrimsfärd. I så fall gillar jag den svenska, och kortare, titeln mycket mer. Den är slagkraftig, lockande, och framförallt vacker. Den frihet som översättarna Yukiko och Eiko Duke har tagit sig har i detta fall skapat ett mervärde.

Det finns andra översättningar som är mer tveksamma. Men för tillfället kommer jag inte på någon.

fredag 16 maj 2014

Pappersstäder

I Pappersstäder letar Q efter Margo (vilka namn!), det här är USA, här kör tonåringarna bil. Här finns Ben och Radar som kanske bara är med Q för att spela Resurrection, men troligen inte. För vilka vänner springer från sin egen examensceremoni, (iklädda examenskåpor med tillhörande hatt, men utan något under) för att ge sig ut på en road trip med ett mål som kanske inte ens är det som Q tror och hoppas.

Och det är det ju inte. Här går inte tonårsdrömmarna och fantasierna i uppfyllelse, och det är en lättnad, inte bara för mig utan även för de där två, Q och Margo. Att det inte alltid, snarare aldrig, blir som man tänkt sig. Men att det nog kan bli rätt fint ändå.

En bestående tanke efter att ha läst John Greens Pappersstäder är annars; läs Walt Whitmans Strån av gräs. En bok som lånar ut sina rader till sidorna i Pappersstäder och har stor betydelse för berättelsen. Den stora grejen med Walt Whitman var väl det att Strån av gräs var det enda han skrev? En bok som han sedan skrev om och ändrade flera gånger. Eller så är det bara ett förfalskat minne jag har. Visst, det kan lätt kollas upp, men jag kan fortsätta leva med tanken på att det var på det viset.

Så jag gör så.

torsdag 15 maj 2014

Den färglöse herr Tazaki

- En huvudperson med inga alt. väldigt få bekanta - Check! 

- Beskrivning av hur personernas kosthållning och matlagning är väldigt ”enkel”  - Check!

- Märkliga, och utförligt beskrivna, sexscener - Check!

- Tillfällig kroppslig förlamning (i huvudsak i samband med sexuella drömmar) - Check!

- En läsning att minnas - ...?

Ack så nära! Och ack så synd! För visst har jag läst Haruki Murakamis tidigare romaner, och visst har jag bergtagits och förtrollats och sorgset vänt de sista bladen, ledsen över att det inte varat längre. Men, kanske är det så att liksom prinsesstårta kan vara fantastiskt gott på de första tio kalasen, kan det till slut stå en upp i halsen.

Eller så var förväntningarna för höga.


p.s. Att den japanska originaltiteln består av elva ord (Shikisai wo motanai Tazaki Tsukuru to kare no junrei no toshi) i jämförelse med den svenska titelns fyra får mig att fundera. I avsaknad av kunskaper i japanska kan det ta ett tag att klura på.

onsdag 14 maj 2014

Keep it cool!


För vem vill inte börja dricka havredryck nu när Oatly kommit i ny, totally kolugn (men ko-fri) och laid-back förpackning? Och all text* dessutom är skriven på engelska!? Word!!!

*förutom den om ingredienser, näringsinnehåll, hållbarhet och förvaring.

tisdag 13 maj 2014

Maria Gripes Skugg-serie

Jag läser om Maria Gripes Skugg-serie och upptäcker att den inte berör mig lika starkt som då jag läste den för första gången. Jag mindes inte så mycket av böckerna när jag tog tag i dem igen för någon vecka sen. Men allteftersom kom minnena tillbaks och sådant som överraskade mig när jag var yngre föll nu något platt.

Det är ofta jag finner de första böckerna i en serie betydligt bättre än de avslutande delarna, det gäller bl.a. Mobergs Utvandrar-serie och Fogelströms Stad-serie, och så även Gripes Skugg-serie. Den sista delen, som egentligen känns mer som ett komplement än ett avslut eftersom den tredje boken förklarade alla större gåtor, släpar jag mig igenom, det är på gränsen till skumläsning av vissa partier. Denna fjärde bok väcker ändå ett visst intresse i det att den till skillnad från de tre första böckerna som berättats utifrån Bertas perspektiv nu berättas utifrån Carolins.

Det intressanta är inte Carolin som person utan själva jämförelsen mellan Bertas och Carolins relationer och uppfattningar av de övriga karaktärerna, främst då Lydia, Arild, Rosilda – och sig själva. Jag får mer eller mindre samma bild av de tre första oavsett om det är Berta eller Carolin som målar dem, även Carolins person förblir densamma, vilket innebär att den hon själv beskriver och känner sig som är exakt samma bild som Berta har av henne. Det är väldigt märkligt tycker jag, men kan bero på Carolins talang för skådespeleri, att det hon önskar få fram blir just det som hon med sin röst, sina ord, sitt kroppsspråk och sitt agerande förmedlar.

Berta däremot, höjs till skyarna i Carolins tankar medan Berta uppfattar sig själv som helt färglös - något som hon i sin anspråkslöshet dessutom tycks ha förlikat sig med. Denna fjärde bok ger på så vis upprättelse för Berta som vänligt och tålmodigt fört oss genom de väsentligaste delarna av historien. Om jag någon gång tvivlat på hennes person, är det nu glömt och förlåtet.

söndag 11 maj 2014

Jag går och springer

När och:et hoppar in som vikarie för "för att" kan det lätt bli missförstånd. Särskilt om de som sitter i bänkarna talar tyska eller engelska. För inte menar vi att vi utför både gång och springande när vi talar om att "vi går och springer". Ändå är det så att medan engelskan säger I go running och tyskan Ich gehe laufen stoppar svenskan in det lilla ordet "och" som trots sin litenhet ändå lyckas hacka sönder översättningssystem och skapa förvirring.

Jag går och springer. Och ibland så cyklar jag.

lördag 10 maj 2014

Kidnappning

Någon gång (säg - vet någon när?) breddades betydelsen av kidnappning till att inbegripa även icke-barn. Det engelska låneordet, så tydligt sammanfogat av barnet – the kid - och bortsnappandet – to nap/nab – lades till listan över ord som, förutom i fall med möhippor och svensexor, stänger av andningen.

Ingen borde bli kidnappad säger jag trotsigt och naivt som ett barn. Särskilt inte barn. Föreställer mig sniglar på ögonen och ett års diet på grå gröt som straff för de som ändå fortsätter. Gnäller Men varför? De är ju bara barn! 

Och så. En tystnad. En paus.
(De kidnappade eller de kidnappande?)

fredag 9 maj 2014

Till ett öde Ö i havet #3

Till ett öde Ö i havet skulle jag ta med, och äntligen ha tiden att kanske förstå, Jostein Gaarders Sofies värld. Jag skulle ha de evigheters tid på mig att själv besvara frågan Vem är du? Och lika många evigheters tid till för att besvara Varifrån kommer världen? Kanske skulle jag använda mig av den föränderliga sanden, rita cirklar som Pythagoras. Kanske skulle jag ligga med ryggen emot och sammanföra stjärnorna ovanför mig med linjer tills orden, svaren, stod tydliga mot himlavalvet. Och i de svaren dra ett andetag så starkt, som om jag aldrig tidigare känt luften i mitt kött.

torsdag 8 maj 2014

Semester

Ordet semester. På svenska en längre ledighet. På tyska ett halvår av studier. Båda med samma ursprung i latinets ord sēmestris - ”pågår i sex månader”. Men vem har semester i ett halvår? Möjligen de som avsäger sig de inkomster ett heltidsarbete ger. Eller de som saknar jobb, saknar ork. Men då är det ju inte semester.

Nä. Semestern behöver sin antagonist för att överleva. Liksom mättnaden inte kan existera utan hungern, eller det glada utan det dystra, behöver semestern arbetarens anletes svett för att hålla sig kvar på sin piedestal.

Och om jobben försvinner, vad händer då?

En katastrof?

Eller en räcka halvår av studier. Börja med Thales.

måndag 5 maj 2014

Den mätbara lyckan står i ett bibliotek

Det är dags att räkna pinnar, mäta i stapeldiagrammen, analysera enkätikryssningar och dokumentera mängden oxytocin i blodet.

Resultatet: biblioteksbesök skapar lycka.

Vad skönt att veta att det rent empiriskt är bevisat nu. För alla som glömt hur det ska kännas.

söndag 4 maj 2014

Grus grus

Myr, mosse, stäpp och hed. Sommaräng och kala fjäll. Hur tusan får allt egentligen plats på jordklotet? tänker jag och kastar blicken via kikaren ut över det plattaste platta. Och tänk om allt såg likadant ut överallt? Ungefär som att ha sommar året om. Hemska tanke.

Lyckosamt då att, liksom de olika väderslagen och soltimmarna är fördelade ojämnt över året, är mängden lövträd, barrträd, kullar, bergstoppar och grustag ojämnt utspridda över Sverige.

Ett grus kommer annanstans ifrån, och det gruset flyger över landet. Det ropas om natten, då tranorna (Grus grus) tutar under stjärnklar vårkall smålandsnatt. Ett minne jag stulit och gjort till mitt.

torsdag 1 maj 2014

Att så ett frö

Jag kastar böcker på folk. Troligen med allt för stor kraft, eftersom mina kast oftare leder till flykt än förkovring. Jag vill ju bara hjälpa. Så ett frö. Men liksom med plantorna på fönsterbrädan, ihjälvattnade av min kärlek, är det bara de starkaste frön som överlever.

Några som också dragit paralleller mellan böcker och frön är det lilla biblioteket i Lost Creek (West Virginia, USA) där man inte bara kan låna böcker - utan även just frön. Det framgår dock inte hur man ska kunna lämna tillbaka det lånade om det lånade försvunnit i en allt för stor våg av omsorg.

onsdag 30 april 2014

När kullarna brinner


när kullarna brinner

jag springer över dem

för jag

jag vet inte att det glödande mot trampdynorna

är smärta


                                        så pass nyfödd är jag

fredag 25 april 2014

Ett förlåt

If you can't say something nice - don't say nothing at all.

                           Stampe (ur Walt Disney's Bambi)


torsdag 24 april 2014

Om detta talar man endast med kaniner

Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner handlar om livet och om att känna sig som en främling för sig själv, som en rädd liten kanin bland människorna. Det handlar om att söka efter sig själv i andra, att leta efter en samhörighet som man samtidigt är rädd för, liksom man är rädd för allt det som är okänt.

Bokens titel känns som en vink till läsaren, att även läsaren kan vara en av dessa kaniner, och att läsaren om så inte är fallet, skulle läsa en helt annan bok än denna. Hen skulle titta på illustrationerna och humma, läsa texterna och kanske någon gång skratta till tyst över en fyndig formulering. Men orden och berättelsen skulle bara flyta på ytan och blåsa bort med nästa vindpust, aldrig leta sig ner i magtrakten.

De kaniner som läser däremot, de gör som kaniner gör; skakar av rädsla, spanar oavbrutet efter fiender än över sin högra axel, än över sin vänstra. Rädda för att någon ser. Trots att slutet inbjuder till lugn bland skogens höga trädstammar. Under vilka det är omöjligt att inte se hur liten man är i världen. Men i denna insikt ändå kan finna förtröstan.

onsdag 23 april 2014

Homonymer

Världsbokdagen. Men jag kan inte sluta tänka på homonymer. Jag letar bakom gardiner och lyfter på stenar. Försöker (utan att rådfråga vare sig ordböcker eller Google) bocka av alla ord i förrådet för att hitta det ord som skulle vinna. Det som skulle ha flest homonymer. Samtidigt grunnar jag på reglerna och går med på atterkänna även böjningar av ord som godkända kandidater. Bestämda former. Olika tempus. De radar upp sig två och två, som förskolebarn i gula reflexvästar. Kort och Kort. Flata och Flata. Bar och Bar. Bok och Bok. Av och Av. Ö och Ö. Särskilt långa är inga av dem. Just så som barn ofta är.

Men så i slutet tycks det som om klassen är av ojämnt antal, eller kanske är någon sjuk? I slutet av ledet står hur som helst tre små försynta parvlar. En liten och mager, en smått blåfrusen och en med en kaka på väg ner i magen. Svalt och Svalt och Svalt. Jag tittar längre bak, sträcker på halsen. Är det några fler som jag glömt kvar?

måndag 21 april 2014

Espressoberättelser

Jag har sett det förut. Romaner där huvudpersonerna är flera, samsas om utrymmet, delar upp kapitlen mellan sig. Som Mike, Mariette och Millie i Tong Cuongs Mirekelverkstaden, som Aomame och Tengo i Murakamis trilogi 1Q84 och inte minst; Tyrion, John, Daenerys, Arya och alla andra i George R. R. Martins A Song of Ice and Fire (Game of Thrones).

Man grämer sig över att ett kapitel slutar och ett annat börjar. Man tvingas hoppa mellan karaktärer och skeenden (och gärna med en rejäl cliffhanger i slutet). Ett smart drag som skapar god grund för sträckläsningar. Men det kräver sin författare, och det kräver sina karaktärer. En författare som med bara några meningar av det nya kapitlet lyckas få över en på sin sida och fått en att byta föremål för sin nyfikenhet. Karaktärer som möjliggör de bytena.

I Alexander McCall Smiths Espressoberättelser skulle jag (om det inte råkade sig vara en ljudbok och därmed omöjligt att skumläsa sig igenom sidorna) hoppat över alla delar som inte handlade om sexåringen Bertie. Jag är ledsen Bruce, Pat, Matthew och alla andra på Scotland Street som jag glömt namnet på men era historier var som att tugga rågflingor.

Jag bryr mig nämligen bara om att få veta om Bertie kommer få slippa sina rosa jordgubbsmosfärgade hängselbyxor, slippa yogalektionerna och stunderna i flytariet och istället få spela rugby, äta en friterad Mars-bar och måla sitt område rum i vilken annan färg som helst förutom rosa. Jag vill veta om pappa Stewarts självsäkerhetsträning på den skotska regeringen ger honom styrka nog att stå upp emot sin fru Irenes och ta sitt ansvar som pappa. Få henne att inse att Bertie inte är ett "projekt", utan en liten pojke, och att han har rätt att vara just det. En liten pojke.

lördag 19 april 2014

Om en vinternatt en resande

Det finns böcker som känns. Märkliga. Som verkar oansenliga. Men griper tag. Som dyker upp bakom hörn ute på promenader, som de uppklistrade lappar på lyktstolparna som efterlyser en saknad katt, en saknad farmor, en saknad berättelse. Eller i detta fall - saknade bokslut.

Om en vinternatt en resande av Italo Calvino hamnade hos mig när jag läst att den är skriven i andra person. Intressant tänkte jag. Så berättelsen riktar sig till ett ”Du”, till ”Läsaren”. Du som läser är huvudpersonen i gåtan om berättelserna som endast är fragment av sina ursprung, en efter en i en stafett där varje enskild enhet ruskar om. Du kastar dig framåt och fastnar igen, fångas av historien, trots att du vid det här laget borde lärt dig att även denna berättelse saknar avslut. Är ännu ett hånskratt i ansiktet. Men det är inte skrivandet i andra person som gör boken så orginell. Det hade varit allt för enkelt.

Om en vinternatt en resande handlar om något så vackert som böcker och läsare, de läsare som endast läser, utan avsikt att analysera, recensera eller utbildas. Här finns mannen som vägrar läsa ett ord, Läsarinnan som inte ha vill något mer av en bok än förströelsen, Översättaren som använder sin makt till att förvränga meningarna till oigenkännlighet, Generalen som ansvarar för den benhårda censuren och samtidigt, om natten, tjuvläser dessa förbjudna böcker.

Jag älskar beskrivandet av hur Läsaren banar sin väg fram i bokhandeln för sitt första bokköp, hur han passerar travar av böcker, såsom Böcker du Gärna Skulle Läsa Om Du Hade Fler Än ett Liv Men Tyvärr Är Dina Levnadsdagar Räknade, Böcker Du Vill Äga För Att Ha Tillhands För Alla Eventualiteters Skull, Böcker Alla Läst Alltså Är Det Nästan Som Om Även Du Läst Dem och Böcker Lästa För Länge Sedan Som Nu Borde Läsas Om.

Jag skulle läsa om Om en vinternatt en resande. För ibland, mellan stunderna av läsning liksom sneglar jag på den där den ligger. Det är något märkligt med den.

torsdag 17 april 2014

Till ett öde Ö i havet #1

Till ett öde Ö i havet skulle jag ta med mig Maj Samzelius bokserie Hjältar och monster på himlavalvet och be en bön om klara nätter, trots kylan de medför. Jag skulle

äntligen

till slut

förhoppningsvis

lära mig att peka ut – för ingen annan än sandkornen under mig – Korset, Väduren och Herkules. Lägga dem på mitt minne bredvid Orions bälte, Cassiopejas dubbel-ve och Karlavagnens skära. Nynna den sista versen i Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind och se att stjärnorna faktiskt vandrar.

onsdag 16 april 2014

Vidunderlig

Vidunderlig. Ett så vackert ord. Dess så många delar – vi, vid, vidunder, dunder, under, underlig – mullrar som ett åskmoln över oss. Ett vidunder, ett monster, men ett vänligt – lite som de i Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Liksom dessa varelser möjligt att leka med, missuppfatta och feltolka. Söka synonymer och finna sig själv mellan återvändsgrändens röda tegelväggar, iklädd en t-shirt med texten: ”I’m with stupid ⇒”.

måndag 14 april 2014

Barnvaktare

Orden har stor betydelse och påverkar vår tillvaro. Ordens längd, deras sammansättning av bokstäver och deras betydelse är inte bara de som via våra egna munnar berättar vilka vi själva är. De kan stämpla oss i pannan. Våra personnamn kan avslöja vår klasstillhörighet, våra yrkestitlar likaså, och vår bostadsort kan lägga ett skimmer – eller ett lager gruvdamm – över vår identitet. Så pass långt kan det gå att vi byter namn på det förflutna, försöker tvätta bort det gamla. Som i ett kraftigt vårregn.

Jag tänker på tidningsutdelare, läxhjälpare och städare som betitlar sig som kolportörer, studiepedagoger och lokalvårdare. Och på barnvakterna som förblivit barnvakter. Ja, med enstaka undantag då, troligen mer av en slump, en miss i korrekturen. För medan studiepedagogen ger läxhjälparen lite mer respekt och kompetens förvandlar barnvaktaren barnvakten till en fascistisk militär. Burar in de små bakom spjälsängens galler, okänslig för gråt .

Vad kan rädda dessa barn från denna känslokalla övervakning? En översättning - gardienne d’enfants? En person - Mary Poppins? En spontant hoptotad synonym – avkommepassare? En teknisk lösning – en babymonitor?

Eller varför inte en gammal hederlig ”Nanny”(barnflicka)! Ett ord som i sin mjukhet skvallrar om hennes moderlighet och värme. Visserligen begränsad till att tillhöra det kvinnliga könet – men vem har hört talats om barnpojkar?

söndag 13 april 2014

Vem är död?

Fågels farfar är död. I kyrkan sitter gråtande fåglar och björnar och för mig oidentifierbara djur. Var är farfar nu? undrar fågel, som gråter mer över sin pappas tårar än över att farfar är borta. Fågel bestämmer att farfar blivit en fjäril.

Jag gillar att det finns barnböcker som handlar om döden. Jag gillar fågels idé om att farfar blivit en fjäril. Jag gillar hur färgen på djuren inte håller sig innanför ramarna, innanför karaktärernas konturer, hur björnarnas virvlande päls lever sitt eget liv. Stina Wirsén arbete med de svarta linjernas relation till den övriga färger är lekfull och fin. Sen har jag lite svårt för fågel, trots att hans tydliga fråga till nalles mormor – om hon ska dö snart - klockrent beskriver barns öppenhet och sanningssägande. Oinvigda i sociala regler och normer.

Vem är död? är ett kort samtal om något mycket större, det finns ju så många fler frågor att prata om tänker jag. Fågels föräldrar accepterar fågels idé om farfaderns reinkarnation helt utan diskussion. Men det kanske är så det är, när sorgen är för tung för en ytterligare diskussion. Och en fjäril, helt enkelt, är den bästa trösten att få.

lördag 12 april 2014

Det är inte min hatt

Havet är inte bara djupt. Det är läskigt. Om jag förolyckades med att födas som den lilla fisken i Jon Klassens Det är inte min hatt skulle jag troligen dö i hjärtstillestånd orsakat av panikångest. Jag skulle definitivt inte utmana ödet genom att stjäla en hatt från något som i runda slängar är minst femtio gånger så stort som jag själv.

Men Jon Klassens lilla fisk simmar glatt på och förklarar sitt handlande samtidigt som vi för varje mening av lillfiskens försvarstal får se vad som sker i andra ändan, hos den Stora fisken.

Det blir inte riktigt som den lilla fisken tänkt sig. Inte alls som den lilla fisken tänkt sig. Och jag skrattar högt.

Jon Klassens illustrationer är silkespapperstunna collage där en enkelhet ger rum åt strukturer och skuggor. Förmågan att förmedla så mycket med så lite är verkligen värd en stor eloge. Ambitiöst och vackert är även arbetet med havsväxterna som sveps med i vattendraget efter den stora fisken. Varje växt behåller sina särdrag och sin position i ledet. Att texten fått en något ansträngt stor storlek försöker jag ignorera.

För fisken bär ju faktiskt hatt.

fredag 11 april 2014

Hästkrafter

Idag sänds veckans sista avsnitt av radioföljetongen i Sveriges radio P1. Del 5 (av 19) av romanen Snöstormen av Vladimir Sorokin. Rolf Lassgård läser och lånar ut sin egen röst till de två huvudpersonerna - läkaren Garin och brödkusken Harkel. Men den största nyfikenheten står ingen av männen för, utan Harkels hästar.

Hur små hästar finns det egentligen? I den här berättelsen är de i samma storlek som en rapphöna och Harkel har inte mindre än femtio stycken i sitt stall. Femtio småhästar att spänna för under huven på ”självgångaren”, det fordon som ska ta läkaren med sin medicin genom snöstormen och fram till de nödställda i byn Dolgoje.

Jag kan se hästarna framför mig, mindre än falabellor, uppradade på springbandet, frustande och uppspelta. Huruvida en sådan liten häst representerar en vanlig hästkraft (735 Watt) förblir oklart.

Framåt tycks de i alla fall komma.

torsdag 10 april 2014

Multiinternationellt

Något var fel. Språktrådarna trasslade ihop sig med varandra och började sedan baka pannkakstårtor, eller snarare en kombination av pannkakstårtor, prinsesstårtor och Budapestrullar. Jag röt till och fick dem att återgå till skolbänken, att sitta snällt med knäppta händer medan jag förklarade.

Multinationellt beskriver något som omfattar många länder.
Internationellt beskriver något som är världsomfattande.

Om det finns en skillnad mellan orden så är den hårfin.
- Men, men, men!!!
En ivrig hand i luften.
- Det stod ju så. Det STOD multiinternationellt. Får man göra så?
Vad svarar en på det? Att det är okej så länge det inte skadar någon annan?

Eller att det blir lite mer flermångfaldigt?

onsdag 9 april 2014

Colm Tóibín: Marias testamente

Hur börjar man en berättelse? Börjar man med det första andetaget? Eller vid tidpunkten där saker börjar bli intressanta och spännande? Vem bestämmer vilka ord som ska användas? Och hur vet man egentligen vem som spelar huvudroll och vem som är statist?

Kanske finns det regler, nedskrivna eller osagda. Eller så är det den som sitter med pennan som har makten.

I Colm Tóibíns metafiktion Marias Testamente är jaget Jungfru Maria, Jesu moder. Hon sitter ensam i sitt hus, förutom när de två besökarna kommer. De som ställer frågor men som skriver ner andra svar. De som försöker lägga sina egna ord i munnen på henne, ord som hon snabbt spottar ut. Som om inte hon mindes rätt. Återblickar till den lilla pojken som kröp upp i knät, barnets leende och skratt. Och sedan – en man som förnekar både henne och den man som uppfostrat honom. Hon hör historierna på håll. Om miraklen. Om de stora folkmassorna som följer i hans fotsteg. Och hotet från de styrande.

Och slutligen. En mor som uppmanas komma tillräckligt nära för att se törnekronans taggar och skräcken i hans ögon, men som förvägras att komma närmre, oförmögen att torka hans tårar, lyfta upp honom i det där knät.

Att ha en son som dyrkas som en gud, som påstår sig vara guds son, som förkastar sin egen mor. Som korsfästs för mänskligheten skull. För så säger sonens följare, och de två besökarna. Att en ny tid nalkas och att de ska vara glada, de har blivit frälsta. Och att budskapet nu ska spridas, berättelserna om jungfrufödseln, Lasarus lyckliga uppståndelse och Kristi himmelsfärd.

Maria tystnar. Vad kan göras mot de som har pennan. De som har makten. De skulle aldrig ta dessa ord i sin hand – ”Det var inte värt det”.

tisdag 8 april 2014

Euklides och dödshjälpen

Oblat-okej. Abonnerad-okej. Eutanasi – euh? Ett av de sista orden i årets högskoleprov får pannhuden att veckas och mungipor att snörpas. Jag minns inte att jag någonsin hört ordet och ringer därför upp hjärnans logiska avdelning. De uppmärksammar mig på det troliga förledet eu- och rabblar sedan upp de referenser som finns sparade i hjärnbarken; eutrof, euforisk, EU, eunuck, eukalyptus, Euler, Euklides. Sedan kan huvudkontorets tjänstemän inte hjälpa mig mer.

Vad kan orden näringsrik och lycklig, samt en allians, en kastrat, koalaföda och två matematiker ha gemensamt?

Euklides, den gamle greken, berättar för mig att prefixet eu- kommer av det antikt grekiska εὖ, i betydelsen gott/väl/rik/sann. Så orden näringsrik och lycklig passerar definitionen utan misstänksamhet. Men de tre männen får stå kvar i passkontrollen. Liksom busken och den europeiska unionen.
- En eunuck är väl snarast berövad något, och inte rik? undrar jag.
- Det har blivit ett misstag, svarar han med sin ljusa röst. Jag hör inte alls hemma här, utan i min mästares säng. Du förstår, mitt prefix slutar inte på u:et, utan på n:et. Eun-, av grekiskans ”bädd”.
Jag låter eunucken springa tillbaka hem.
- Och ni då? frågar jag de två männen. Hur ska ni förklara er?
- Mitt namn är endast ett namn, och liksom mycket annat i mitt liv höljt i dunkel, säger den skäggige greken.
- Och jag har inte tid med sådant här trams! Jag har vetenskapliga artiklar att skriva, numeriska problem att lösa! Varför skulle jag ödsla tid på någon som är så okunnig att hen tror att JAG skulle ha något med en könlös bäddvärmare att göra!? Adieu! gormar Euler och ger sig av.
Lite modfälld står jag kvar. Hur ska detta nu lösas?
- Eehum…
Jaha, Euklides är ännu kvar.
- Det kan ju så vara, att varken jag eller denna där har något med de andra orden att göra. Ibland tycks vissa samband självklara, men det är just de självklara som luras bäst. Som tyska tvillingar.
Suck.
- Ja, du kanske har rätt. Men eukalyptusen då? Har den något med de andra att göra?
- Om det är till någon hjälp, så betyder kályptos ”täckande”. Det kan ju hända att det har något med växtens utseende att göra.
- Ja…, okej. Eukalyptusen får också passera.
(Här hade eukalyptusen helt naturligt spatserat förbi om det inte blivit så, att jag under allt grubblande, totalt missat att notera den jätteflygfalang som gled förbi och helt sonika käkade upp min kandidat.)
- Det är nog dags för mig att gå hem jag med, säger Euklides. Jag lämnade mina geometriska figurer helt obevakade ute på gården.
- Men EU då? Vad gör jag med det?
- Jag kan tyvärr inte hjälpa dig mer, säger han och vinkar adjö.
EU, EU, EU. Antingen har det något med det goda och riktiga att göra. Eller så är det ett stort misstag. Jag ska nog också leta upp en säng. Undrar vart eunucken tog vägen?

***********************

p. s. Och eutanasin då? Jo, det består av just prefixet eu- för ”god”. Och grekiskans thanatos för ”död”. Rätt svar - dödshjälp.

p.p.s. Och hur Euklides kunde känna till tyska tvillingar förblir ett mysterium.

måndag 7 april 2014

Jag är Malala

I helgen var det presidentval i Afghanistan. Inte långt från gränsen till Afghanistan, i norra Pakistan ligger Swatdalen där Malala Yousafzai levt hela livet fram tills det att hon akut flögs till Storbritannien. Skjuten i huvudet av talibanerna. Men Malala vill inte bli ihågkommen som ”flickan som blev skjuten av talibanerna och överlevde”, utan ”flickan som kämpade för utbildning”. För att hon lärt sig att ord och kunskap ger människan makt och frihet över sitt eget liv, och därför fortsätter kämpa för alla barns, och särskilt alla flickors, rätt till utbildning.

Att läsa Jag är Malala påminner mig om när jag lästa Jag är Zlatan. Ingen av böckerna är böcker som jag läser för deras språk skull, utan för det intressanta i historierna. Båda böckerna ger känslan av att sitta framför berättaren och höra just de ord som personen säger.

Mina största intryck av Jag är Malala är hur fascinerande medveten den här unga flickan är, hon är inte alls gammal när hon tyst börjar sitta med under hennes pappas politiska diskussioner. Det är tydligt vilken betydelse Malalas båda föräldrar har i att ge Malala det självförtroende och de värdegrunder som hennes kamp vore omöjlig utan. Samtidigt gläds jag åt inblickarna i Malalas vardag, bilder som målar upp ”vanliga” bekymmer och drömmar. Alla tankar som endast finns inuti och som talibanerna inte kan komma åt. Malala och hennes vänner ser på Twilight och leker vampyrer, Malala ber gud om att bli längre, hon bråkar med sina bröder och med sin bästis, hon älskar färgen rosa och på sjukhuset i Birmingham blir hon upprörd av att se tjejerna i Skruva den som Beckham träna fotboll i bara shorts och sport-BH.

För religionen är central i Malalas liv, och som läsare får vi veta mycket både om Malalas syn på islam, Afghanistans historia och om pashtun-kulturen. Något annat som tar stor plats i Malalas berättelse är hennes oerhörda kärlek till Swat-dalen. Jag förstår den längtan hon uttrycker när hon befinner sig i Birmingham, en brittisk storstad där allt som syns är gator och identiska hus.

Var är bergen? frågar Malala.

söndag 6 april 2014

Sprillans, sprojlans, alldeles?

Det riktigt sprakar om det sprillans nya. Det sprojlans nya. Men inte riktigt om det alldeles nya. Säg är det de inledande spr- som via munnens fyrverkerier letar sig upp i hjärnsvängarna och får det att låta som nysmälld, brusande, bubblande, sprutande champagne?

Och inget är ju någonsin sprillans gammalt. Eller sprillans elakt. Eller sprillans kort. Nä, för sprillans ska kopplas till den spirande våren. På samma sätt som björkens musöron och häggens knoppar nu sprillar (slår ut) – kan Volvobilar och höstkollektioner göra detsamma.

Men tänk att vara ordet Sprillans. Det som enbart uppträder tillsammans med Ny, men som Ny kan gå utan om hen har lust. Som en kändis på röda mattan. Ena gången med något sprakande vid sin sida. Den andra gången ensam, men fullt fungerande. Maktfullkomlig.

Och sprojlans då? Som hånas av mitt ordbehandlingsprogram? Ja, det är väl som om den där celebriteten tagit med sig första bästa utifrån gatan, ouppklädd och utan manér. I brist på bättre alternativ.

Eller bara för skojs skull.

lördag 5 april 2014

Boktjuven

När jag var yngre valde jag böcker efter deras volym – ju tjockare desto bättre. Jag tyckte det var så jobbigt att läsa ut böcker allt för fort, det innebar ju att jag hela tiden behövde hitta nya böcker. Aldrig vila.

Boktjuven av Markus Zusak är på så sätt en bok som jag gärna lagt vantarna på när jag var yngre, närmare 600 sidor från början till slut. Och attraktionen till detta yttre omfång visade sig leda mig till ett glödande inre, en berättelse inte bara kantad av böcker, utan av ord.

Komprimerat handlar boken om flickan Liesel som i början av andra världskriget hamnar som fosterbarn hos Hans och Rosa Hubermann i en liten stad utanför München. Som titeln antyder har böcker en stor betydelse i berättelsen. Liesel hyser en stark fascination vid böcker och kämpar med att lära sig läsa. Det går långsamt, men det går. Böckerna kommer ta henne igenom bombanfall, skaka hopp i förlorade själar och rädda liv. Parallellt med detta finns aktiviteterna i Hitler Jugend, stöldräderna i fruktträdgårdarna, och så grannpojken (och bästa vännen) Rudy som aldrig ger upp sin önskan om att få en kyss av Liesel. Så vanlig en uppväxt kan vara i ett land som rustar för världskrig och rensar ut människor utifrån deras världsåskådning.

Liesels tillvaro skakas om rejält när Herr Hubermanns förflutna gör sig påmint genom juden Max som dyker upp i deras kök. Hos paret Hubermann finns ingen tvekan – Max ska överleva kriget, och han ska göra det inom familjens väggar. Relationen mellan Max och Liesel är stark från första början. De ger varandra det lilla som finns att ge, de delar varandras mardrömmar, varandras berättelser. Liesel målar med ord upp världen utanför, himlen och molnen. Och Max målar med färg, på källarväggarna.

Det som tilltalar mig mest är hur Döden får agera berättare. Med jämna mellanrum i berättelsen ger Döden korta inlägg med bl.a. olika alternativ för en persons agerande, förklaringar av ord (t.ex. Nachtrauern/Sakna), orsaker till händelser (”Jag gjorde det med flit.”), listor med frågor och uppspaltade dialoger. Jag älskar de här korta styckena som är så konkreta och faktiska, inga utsvävande krusiduller. Så här är det. Punkt. Till detta kommer Zusaks liknelser och ordval som gör en ordromantiker som mig svag i knäna.

Slutligen vill jag bara nämna de blad i boken som Max fått ta i anspråk. Max som täcker sidorna i sitt exemplar av Mein Kampf med vit målarfärg för att skriva ner en egen historia. Den om fågelmannen. Jag vet inte hur förlaget har gjort, eller om det bara är i min hjärna, men dessa sidor, där Hitlers tyska originaltext lyser igenom på sina ställen under Max ord och illustrationer känns kalla och källarfuktiga mot mina fingrar. Är det inbillning?

I så fall. Är det rent häpnadsväckande.

fredag 4 april 2014

Sara Olausson: Loranga D.1 & D.2

Jag är ledsen. Men min inställning till Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang förändras inte av Sara Olaussons tolkning i form av tecknad serie. 

Jag läser att denna barnboksklassiker kallats världens roligaste bok. Jag lär i så fall ha världens märkligaste humor. Jag känner bara obehag och sorg när jag läser om pappan Loranga som gör som han vill. Han gör allt för att vinna över sin lilla son i diverse tävlingar. Han utsätter fnissandes sin gamla pappa för olika faror. Och när han väl tycks visa någon slags empati visar det sig i slutändan att han ändå vinner på det själv.

Den ömsesidiga kärleken får endast ro i de sovande, Loranga och Masarin hopkurade på mattan i köket (sängarna – om de någonsin funnits – har väl blivit uppätna av giraffen).

Jag gillar absurda historier. Jag gillar seriealbum. Jag gillar teckningar som drar mot det naivistiska. Jag gillar när människor gör annorlunda, gör motstånd. Men Loranga klarar jag ändå inte av. Jag är ledsen.

torsdag 3 april 2014

Historiska kartor

Ett oerhört stort tack till Thomas på Historiskt/Östersunds bibliotek som tipsade om New York Public Librarys öppna arkiv med inscannade kartor. Fokus ligger visserligen på New Yorks stadskartor men här finns även äldre kartor från Europa. Hemkär som jag är sökte jag självklart på "sweden" och fick upp underbara kartor där skog markeras med små träd och berg med små bergstoppar. Notera de små borgarna som symboliserar städerna.

Och stavningen sen!

Kartor. Fantasi i fysisk form. Nästintill magiska.

onsdag 2 april 2014

Internationella barnboksdagen med Isol: En anka är bra att ha


Idag är det Internationella barnboksdagen – och vad passar då bättre än att läsa en barnbok!

På biblioteket hittar jag En anka är bra att ha/En pojke är bra att ha av Isol (ALMA-pristagare 2013). Boken är placerad i en yttre låda och sidorna är så där tuggvänligt tjocka. Först efter lite bläddrande upptäcker jag att boken består av två böcker, de tjocka sidorna visar sig vara en enda lång remsa som genom vikningen kan läsas från båda hållen och på så sätt ge olika uppslag. På detta vis berättas samma historia ur två olika perspektiv – ankans och pojkens.

Isols teckningar är enkla, tjocka kolstreck mot enfärgad kartong (blå för ankans historia och gul för pojkens). Inga detaljer, ingen bakgrundsmiljö, det enda som finns är pojken och ankan. Men de har helt olika tankar kring vad som sker, vilket upptäckts när man läser båda historierna. Illustrationerna förblir identiska, endast bakgrundsfärg och text ändras.

Både ankan och pojken förklarar på olika sätt varför den andra är bra att ha. Det handlar inte om några stora saker men jag tilltalas av den enkla humorn. Bäst tycker jag om ”Jag har den som hatt./Jag har honom som utsiktsplats.”.

Det enda som saknades var någon att peka högt för. 

tisdag 1 april 2014

Tiggarflickan

Jag har svårt att läsa noveller. Till stor del för att jag känner att jag inte kan läsa mer än en på raken – i respekt för berättelsen och texten. Lite som att skämmas för att skaffa en ny hund när den gamla dött.

Därför var Tiggarflickan ett enkelt val för mig när jag bestämde mig för att läsa något av Alice Munro. Boken är visserligen klassad som en novellsamling men samtliga noveller handlar om samma Rose, vilket gör att jag hanterar boken som en vanlig bok och ser de enskilda novellerna som kapitel.

Känslan av att läsa Munros Tiggarflickan är varm och trygg. Oavsett var jag läser känns det som att sitta hopkurad i en stor öronlappsfåtölj, invirad i en filt. Jag har ännu inte kommit på hur detta kommer sig men tänker att det är det här det handlar om när man talar om Stora Berättare.

Själva historien handlar som sagt om Rose som växer upp i den fattiga delen av staden Hanratty och genom studier gör en klassresa, åtminstone till det yttre. Det som förbryllar mig är hur obekymrad Rose verkar vara, hon tycks inte visa några större ambitioner, trots drömmarna om att bli skådespelare, men glider på något sätt igenom.

Hennes relationer till män tycks aldrig bli mer än fysiska, även om Rose vakar nätter igenom i väntan på en viss karl känner jag inte av någon äkta förälskelse. Roses relationer till människor i gemen tycks aldrig bli särskilt förankrade. Några nära väninnor tycks inte existera. Modern dör tidigt och fadern är inte mer än ett uttalat hot ute i sin snickarbod medan Flo rumsterar i hemmet. Flo som är styvmoder men som jag, med tanke på den värme jag känner för henne, skulle vilja ge någon annan titel än just styvmoder, en som inte låter så hård, så elak. Och så finns en lillebror som jag helt glömt av när han dyker upp igen i den avslutande novellen.

Just det att den sista novellen knyter ihop historien genom att låta Rose komma tillbaka till Hanratty och det som är hennes egentliga jag tycker jag är skickligt gjort. Och trots att det inte sker något spektakulärt under bokens drygt trehundra sidorna så hålls jag ändå fast.

För det Munro skriver är så väldigt verkligt.

En förlupen prick













På sidan 95 i min läsning av Alice Munros Tiggarflickan upptäcker jag en förlupen prick. Allt för distinkt i sin form för att förpassas som en fläck, allt för liten för att vara en punkt.

Vad gör den här? Är den ett prick över ett i eller en förlorad tvilling från ett ä? Ville den något annat än vara ett bihang? Kanske förstår den inte vilken betydelse den har, den som Lilla Nollan upptäcker att hon själv har i Inger Sandbergs Lilla Nollan och de andra.

För vad är ett litet i utan prick om inte stympat, oavslutat. Vad är ett ä med bara hälften av sina ögon – det är definitivt inte ett å, och om det skulle få för sig det skulle det snabbt bli utskrattat av de helgonförklarade a:na. Och mitt kära ö! Tänk om det är från just detta som denna prick har rymt! Det skulle rubba balansen, det amputerade ö:et skulle börja vingla fram och tillbaka tills det att den prick som valt att stanna bromsar upp. Sätter punkt för det hela - o.

Så ta dig tillbaks lilla prick! Du ska se att du är saknad.

måndag 31 mars 2014

Respektens stora begynnelsebokstav

Varför har vi små och stora bokstäver? Räcker det inte med en av sorterna? Spontant tänker jag att jag skulle rösta för de gemena, de små, eftersom det genom skrivstil går mycket snabbare att skriva med dem. Men de versala, de stora, är ju däremot väldigt vackra, väldigt seriösa.

Någon som förklarat versalernas existensberättigande på ett tankeväckande vis är Jose Saramago i sin bok Dubbelgångaren;

Även om [han] inte tror på Ödet i egentlig bemärkelse, alltså det som skiljer sig från alla andra underordnade öden genom respektens stora begynnelsebokstav, kan han inte undslippa tanken att…”

Respektens stora begynnelsebokstav är sedan något som Saramago, sju år senare, helt berövar alla personnamn i sin bok Kain, inte ens gud själv bevärdigas ett versalt G.

Vid närmare eftertanke så ger gemener och versaler oss ett verktyg till att förmedla något som ett enkelt ord inte alltid förmår. Liksom vi använder oss av fetstil, kursiv stil, stryker under och stryker över, kan valet mellan versaler och gemener vidga våra möjligheter till att förklara oss.

Vilket kan vara nog så svårt.

söndag 30 mars 2014

Charlotte Gastaut: Den lilla sjöjungfrun


Den enda relation jag har till H. C. Andersens Den lilla sjöjungfrun är förmedlad via Disney. Jag har inte läst originalet och känner inte till det verkliga skeendet, även om jag förstår att H. C. Andersen knappast skrev till en Måsart som letar efter hjärtslag i ankeln eller en Sebastian som rockar loss med ”laxar på saxar”.

Illustratören Charlotte Gastauts version av Andersens klassiska saga berättar historien utan vare sig sidospår eller musikalinslag. Den lilla sjöjungfrun är inte Disney’s Ariel, utan nämns bara som just ”den lilla sjöjungfrun”. Hon har sina fem systrar som en efter en på sina femtonårsdagar får besöka vattenytan för första gången och skåda diverse underverk. Men ingen av dem tycker att livet på land överträffar det i havets djup. Förutom den lilla sjöjungfrun, som i sitt första möte med den övre världen blir vittne till ett skeppsbrott ur vilket hon räddar livet på en prins. En förälskelse som får henne att offra sin röst för ett par ben och på så sätt få en plats i det kungliga palatset.

Jag måste erkänna att jag, även om jag tycker mycket om Disney’s film, alltid stört mig oerhört på prinsen som jag tyckt är en riktig fjant. Att Ariel valde honom framför havsbottens paradis har alltid irriterat mig. Så jag är rätt nöjd med Gastauts slut på sagan, som med sin skönhet och sorg kommer som en befrielse. Mer om detta för den som läser boken.

Gällande illustrationerna älskar jag att dra fingertopparna över den lilla sjöjungfruns stjärtfena, vars silvriga fjäll präglats in i bokens blad och skapar en kännbar struktur. Jag tycker även om alla mönster och virvlande linjer som inte bara täcker kvinnornas klänningar och männens kostymer utan även ger form åt havets vågor, havskungens snäcka och palatsets tapeter. Den naivistiska stilen som återspeglas i fiskarnas enkla former och de distinkta penseldrag som gjorts för varje grässtrå och blomma uppe på kullarna är fin. Jag kan dock tycka att det gått för långt i de fåglar som svävar över havet och sitter på stenar, de passar inte riktigt in i resten av bilden.

Jag blir inspirerad till att läsa originalet. Kanske en tredje version kan lyckas få mig att hysa tycke för prinsen. Än så länge har de inte lyckats. Men jag gillar Disney’s och Gastauts tolkningar ändå.

p.s. Tipstack till Klok som en bok!

lördag 29 mars 2014

Sagan om den lilla farbrorn

I och med att Barbro Lindgren i veckan belönades med årets ALMA-pris passade jag på att läsa om min favorit – Sagan om den lilla farbrorn. Jag mindes inte att den var så…, hemsk! Den lilla farbrorn är verkligen ensam, med en ensam människas skuld, skam och självförakt. Varför är det ingen som gillar honom? frågar han sig. Han som är så snäll... Kanske är snällheten och den ofrivilliga ensamheten vår kulturs största skam och last. För att vara ofrivilligt ensam måste väl tyda på någon slags defekt, inre eller yttre, och snäll är väl bara den som inte förstått sig på verkligheten? Eller som är alltför rädd för den.

Människorna sätter krokben för den lilla farbrorn, och hundarna morrar åt honom. De tycker att han är för liten, ser dum ut, och att hans hatt är ful. Då förtjänar han väl det tänker nog de pompösa uppåtnäsorna. Ännu roligare är det att inte ens låtsas om honom och sträcka snorborrarna ännu högre i skyn. Det är verkligen synd om den lilla farbrorn.

Men så kommer hunden – och vilken hund! När en har haft det så miserabelt som den lilla farbrorn är det att ramla omkull av en hoppande hund, det att få bjuda på en, två, tre, tio kakor och det att bara sitta i solskenet på en farstutrapp med en våt hundnos i handen höjden av lycka och livsglädje.

Jag behöver inte berätta hela historien för att förklara min kärlek till den här berättelsen och till Eva Erikssons illustrationer, i synnerhet koltrastarnas förehavanden i bakgrunden är något som jag tycker är värt att uppmärksamma. Slutligen tycker jag att Sagan om den lilla farbrorn är en utmärkt bok att läsa högt och prata om, både med stor och liten. Med rätt ord, och rätt illustrationer, tror jag att de flesta ämnen är möjliga att ta upp även i böcker som riktar sig mot en väldigt ung målgrupp. Gro Dahles böcker med illustrationer av Svein Nyhus (däribland Den Arge, som berör situationen med att ha en aggressiv pappa) är andra lyckade exempel på att hantera känsliga teman.

Hurra för det!

Nattsagor för sömnlösa


Jag plockar ner Nattsagor för sömnlösa, vänder på den, läser, och ställer tillbaka den på bibliotekets hylla. Framsidan fångar mig, men inte baksidans text. Framför mig ser jag mig en typisk roman om en ung vuxen; om vänner, fester och kärleksbekymmer, om brist på ansvar och total frånvaro av framtidsplaner. Den fjärde gången jag tar ner boken vänder jag inte på den. Efter ett tips från Lina Arvidsson om textens lekfullhet och nytänkande blir jag alltför nyfiken för att låta den vara.

Nattsagor för sömnlösa handlar om Olivia. Olivia bor på Södermalm i Stockholm. Olivia jobbar i en kiosk i Skärholmen. Hon har två nära vänner – Pascal och Chris. Hon har en olycklig kärleksrelation med den äldre Josef som redan har en annan ”Hon”. Och så festas det. Och ja, här lyser både ansvar och framtidsplaner med sin frånvaro. Så jag hade rätt i min gissning. Däremot är språket något särskilt. Johanna Wester bildar meningar där orden springer om varandra och skapar liknelser som jag aldrig hört förut men som är klockrena. Jag upplever att texten är särskilt kryddad med dessa nydaningar i bokens första halva, i den grad att deras antal nästan blir mig så pass övermäktiga att jag får svårt att koncentrera mig på själva berättelsen. Men sen blir det färre av dem, eller så är det bara jag som vänjer mig.

Jag kan inte låta bli att tänka på Lena Anderssons Egenmäktigt förfarande när jag läser om Olivia. Eller på tv-serien Sex and the City där Carries vänner försöker få Carrie att förstå hur fel ”Big” är för henne (likheten mellan Bigs ”Hi, kid” och Josefs ”Tjena, tjejen” skapar också utropstecken i marginalen). Liksom Samantha, Charlotte och Miranda får Pascal och Chris lyssna på det ständiga kärleksältandet. För Josef är ständigt i Olivias tankar, och i hennes ord. Hon skriver om honom i sina anteckningsböcker, skickar sms efter sms. Han ligger som ett filter mellan henne och omvärlden. Inget annat existerar. Lägenheten städas enbart då hon väntar besök av honom. Hennes framtidsplaner sträcker sig till att vilja "resa bort". Jag förstår Pascals och Chris frustration kring detta, och det som sedan sker är oundvikligt. I slutändan förstår även Olivia. Det där filtret tycks faktiskt vara möjligt att lyfta av. Och det inger hopp, även om hon inser det väl sent. Men ibland är det så det måste vara, inga andra röster kan styra, en måste själv komma till insikt och bestämma sig. Annars är risken stor att vi bara faller igen.

Så visst var den värd sin läsning, särskilt för Westers hantering av språket. Extra förtjust blev jag då jag läser om den klänning som Olivia köper (jag drar självklart paralleller till Henry David Thoreaus ord om vår relation till kläder);

En dyr klänning att prata allvar i. Jag hänger upp den på en galge på utsidan av garderobsdörren, så att jag ska känna den lika väl som jag känner till antalet dagar kvar till konserten.

Och det här är bara en av många fina meningar.

p.s. Men jag kan inte förlika mig med att Olivia heter just Olivia (de som läst Engelsfors-serien kanske förstår). Vad skulle jag gett henne för namn? Sara kanske. Eller Ellen.

fredag 28 mars 2014

De stora bokstäverna - och de elaka

Jag förälskar mig i språk och ord, i hur en särskild komposition av bokstäver tillsammans kan representera ett objekt, ett skeende, en känsla, en färg. Bara att tänka på de ord jag lämnat bakom mig i dessa meningar får det att hisna i magen. Tänk vad människan hittar på!

Vissa ord vill jag gärna använda så mycket jag kan, ofta är det tyvärr ord som är så bundna till vissa sammanhang att det är svårt att hitta tillfällen att använda dem i vardagen utan att verka helt koko. Som versaler och gemener. De stora bokstäverna och de små, eller som jag ibland tänker – de elaka.

Ordet versal har sitt ursprung i tyskan och det faktum att de stora bokstäverna inledde verserna i en text. Alltså ett ord relaterat till språk. Logiskt. Ordet gemen, som också har sitt ursprung i tyskan (gemein – allmän/vanlig) relaterar mer till människor, som i uttrycket ”gemene man”. Att de små bokstäverna troligen förekommer oftare än de versala kan ju göra även denna förklaring tämligen logisk, om än något långsökt.

Men en annan betydelse av ordet gemen är elak, lömsk och tarvlig. Ursprunget till detta är för mig oklart, troligen är kopplingen mellan små bokstäver och elakhet obefintlig. Om vi inte pratar om innehållsdeklarationer på livsmedel. Eller det finstilta i reklamannonser.

torsdag 27 mars 2014

Viviane Élisabeth Fauville


Viviane Élisabeth Fauville är en människa som hänger i en skör tråd. Som hänger i en skör tråd och dessutom håller ett spädbarn i famnen. Tillvaron krackelerar. De återkommande besöken hos psykoanalytikern två gånger i veckan, de olika tabletterna. Men sprickorna fortsätter att sprida sig. Vivianes man, tillika chef, lämnar henne för en yngre kollega. Allt snurrar.

Viviane Élisabeth Fauville läser jag på en kväll. Det är, liksom ofta när det gäller sekwas böcker, en historia med en trasig huvudperson. Författaren Julia Deck målar upp Vivianes känslor på ett trovärdigt och konsekvent sätt. Relationen mellan mor och dotter vänds upp och ner och spädbarnet blir den starka arm som Viviane behöver för att överleva. Jag får känslan av att detta barn är en åldring i en nyfödd kropp, och att Viviane i avsaknad av både mor och vänner lägger hela sitt liv i dennes små händer.

För Viviane har problem, inte bara med sin man och sin ångest. Viviane har tagit livet av sin psykoanalytiker. Eller var det verkligen så? Vad är dröm och vad är på riktigt? Minnena kommer som de vill, ibland är de helt svarta och ibland klara som en film på vita duken. Berättelsen följer Viviane under några veckor efter mordet. Polisförhör. Avlämning och upphämtning hos dagmamma. Sjukhusvistelse. Domslut. Brottet uppklarat. Snipp snapp slut. Men jag tvivlar. Är den som tar straffet verkligen den skyldige?

onsdag 26 mars 2014

Käre herr Kawabata


Efter att ha läst klart Käre herr Kawabata av Rashid al-Daif misstänker jag att jag kan ha drabbats av ett virus, ett virus som gör att jag först i slutet av en bok börjar tycka att den är något att ha. Min högra hand noterar det allt tunnare sidantalet, och som under ett maratonlopps sista meter får kroppen lite extra energi för att faktiskt kunna njuta.

Så det är först i det sista kapitlet som texten fångar mig. Efter att Rashid i ett brev till herr Kawabata (den japanska författaren) berättat om sin uppväxt, relationen till föräldrarna, krocken mellan det traditionellt religiösa och det modernt vetenskapliga, engagemanget i inbördeskriget och kamrater som dör, ligger han själv blödandes på marken. Vi närmar oss döden, vi svävar i ett ingenmansland. Lever vi än? Är vi döda? Eller är det bara en dröm? Brevskrivaren kommenterar sina egna ordval och språkets märkliga uttryck. Särskilt under dessa sista sidor känns det som om han, påverkad av den snabbt annalkande döden, vill få ur sig alla de filosofiska funderingar som legat latenta i hans inre. Som om han genom att vidarebefordra dessa kan få dem att överleva den egna kroppen.

tisdag 25 mars 2014

ALMA-priset 2014

Jag lyssnar (och väntar) mig igenom Vetandets Värld, Lunchekot, Land- och sjövädret, ytterligare Ekonyheter och slutligen – Kulturnytt och tillkännagivandet av årets ALMA-pristagare (Astrid Lindgren Memorial Award). Och blir förvånad, för första gången i prisets 12-åriga historia känner jag igen författaren! Barbro Lindgren.

Den första bok som dyker upp innanför skallbenet är böckerna om Sparvel och Hemligt-serien. De svalde jag i ett fåtal tuggor tillsammans med många andra under min stora bokslukarperiod (låg- och mellanstadiet). Men sen då? Vad har hon skrivit mer?

Frågan är nog snarare vad hon inte har skrivit...

Efter annonseringen i P1 traskar jag bort till biblioteket som ordnat ett helt buffébord med Barbro Lindgrens böcker, och det blir o:n och a:n och aha:n. Här är ju böckerna om Loranga, Masarin och Dartanjang (som fortfarande skrämmer mig), böckerna om Max (som det borde skrivas doktorsavhandling om), böckerna om hunden Rosa, om grisen Benny, om den vilda bebin och min favorit; Sagan om den lilla farbrorn.

Och så finns här många fler som jag inte alls känner igen, de flesta är i samma stil som min favorit (tänker främst på Eva Erikssons illustrationer), men här finns även Gogos vita barn som sticker ut avsevärt med sina bilder och så ett antal ”vuxenböcker”. Tänk vad jag lär mig!

Och till på köpet är det en riktigt bra dag för biblioteksbesök. Böcker som jag nästan gett upp hoppet om dyker en efter en upp på hyllorna. Det blir en tung kasse.

måndag 24 mars 2014

När Åkes mamma glömde bort

Det här är en bok jag länge haft på att-läsa-listan. Framsidan är en underbar illustration av total förvirring/ utbrändhet.

I en introduktion får vi veta att Åkes mamma alltid har något på gång, telefonen ringer och det är Bråttom! Bråttom! Men en dag vaknar Åke innan mamma och upptäcker att hon har förvandlats till en drake (jag skulle gissat på dinosaurie). Åke är dock en driftig liten kille och tar med mamma ut för att söka hjälp på sjukhuset. En märklig utflykt blir det; mamma äter skalbaggar, sprutar eld och skrämmer småbarn. Riktigt obehagligt blir det aldrig, trots att oron vid vissa tillfällen darrar i Åkes barnaögon. Och slutet är gott och firas med O’boy (som till skillnad från i Nilsson Thores fantasivärld här får behålla sitt originalnamn).

Jag ler allra mest åt de två besök Åke och hans mamma gör. Det första är hos doktorn där Åke berättar att mamma behöver hjälp eftersom hon ”har glömt hur man jobbar och lagar mat (…) och så äter hon flugor” varpå doktorstanten svarar att ”Tyvärr. Vi har inga såna sprutor, tack och adjö det blir trehundra spänn…”. Ha ha ha!

Det andra besöket är hos mormor som inte alls tycks finna det märkligt att dottern bytt skepnad och rullat ihop sig för att sova bakom soffan. Mormorn är så härlig förtröstansfull, författaren och illustratören Pija Lindenbaum lyckas komprimera all världens lugn och trygghet och ”det går säkert över” i denna karaktär – och på bara en sida, med en bild. En sån mamma/mormor borde alla få ha.

Det enda jag har lite svårt för med boken är när perspektiven i illustrationerna blir lite väl skeva. Jag är absolut ingen perspektivpedant men ibland får min hjärna lite svårt att hantera de osynkade linjerna.

söndag 23 mars 2014

José Saramago: Dubbelgångaren


Jag gjorde det. Läste ut Saramagos Dubbelgångaren. För det var nära att jag slutade efter gränsen vid de första femtio sidorna. Språket är igenkännligt men av någon anledning otillgängligt den här gången. Jag lyckas inte komma in i orden och många meningar, sidor, går mig helt förbi. Varför fortsätter jag? För att det skulle vara ett personligt nederlag att rata en bok av en författare som står bakom flera av mina bästa läsupplevelser? För att jag annonserat titeln här på bloggen? Oroväckande i så fall, att sådant ska styra min läsning.

I korta ordalag handlar Dubbelgångaren om historieläraren Tertuliano Máximo Afonso som i en film upptäcker en man som är en exakt kopia av honom själv. Bokens första hälft hinner passera innan Tertuliano kommer i personlig kontakt med dubbelgångaren. Under denna halva redovisas Tertulianos oro, stress och skräck inför det faktum att det finns en identisk like (och vad det gör med hans eget Jag). Det väcker tillräckligt med nyfikenhet hos mig för att harva mig igenom dessa omkring 150 sidor för att få veta reaktionen hos den andre. Därefter övergår nyfikenheten i oro, och i bokens slutskede i ren skräck. Känslan inför de sista sidorna påminner mig om den effekt som de avslutande kapitlen i Saramagos Grottan hade på mig.

Men på grund av svårigheterna med språket samt den alltför långsamma inledningen skulle jag avråda att välja Dubbelgångaren i ett första möte med Saramago. För läsarens skull. Och för Saramagos.

Välkomna istället berättelserna i tidigare nämnda Grottan, Evangeliet enligt Jesus Kristus eller Kain.

lördag 22 mars 2014

Sommarregler

Kanske är det helt fel att läsa Shaun Tans Sommarregler när snön ännu ligger? Eller kanske helt rätt!

Jag är ett stort fan av Shaun Tan, som jag upptäckte i och med att han tilldelades ALMA-priset 2011. Den som inte läst Ankomsten har verkligen något att se fram emot.


Sommarregler är vad den heter – ett antal regler att följa under sommaren; ”kom aldrig försent till en parad”, ”ge aldrig dina nycklar till en främling”, ”ha alltid med dig en bultsax”, ”missa aldrig sommarens sista dag”. I centrum finns Pojken, och en bror som är som bröder är – retsam och småelak, men när det verkligen gäller; hjälten som räddar, kartan som visar. Egentligen är det min egen tolkning att de två pojkarna är bröder, några bevis framkommer inte mer än i hur Tan framställer relationen mellan pojkarna i sina underbara illustrationer.

Shaun Tans illustrationer är fantastiska och fulla av känslor. Färgbehandlingen påminner mig om ett barnprogram där en man målade fram en berättelse i filmjölk. Om jag skulle köpa mig Sommarregler skulle det vara i tre exemplar. Ett för hyllan att läsa och två för att kunna klippa ut varje uppslag och häfta fast dem på väggen.

Tan tecknar så fint upp barnets sommar, och hur det mest alldagliga via fantasin kan växa till något monstruöst. Att palla jordgubbar blir ett intergalaktiskt äventyr, grannkatten utmålas som en jätte, kråkklaner annonserar krig. Och så Tans robotdjur som känns igen från Ankomsten.

Den enda undran jag har är hur jag skulle läsa Sommarregler för ett barn? Textens meningear är korta och koncisa. Illustrationerna är rika på innehåll men saknar ändå de små detaljer som jag så gärna går på skattjakt efter. De minnen och funderingar som väcks i mitt eget huvud är alltför personliga för att tala med en liten om.

Men det skulle nog ge sig. Med barn vet jag aldrig.