onsdag 30 april 2014

När kullarna brinner


när kullarna brinner

jag springer över dem

för jag

jag vet inte att det glödande mot trampdynorna

är smärta


                                        så pass nyfödd är jag

fredag 25 april 2014

Ett förlåt

If you can't say something nice - don't say nothing at all.

                           Stampe (ur Walt Disney's Bambi)


torsdag 24 april 2014

Om detta talar man endast med kaniner

Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner handlar om livet och om att känna sig som en främling för sig själv, som en rädd liten kanin bland människorna. Det handlar om att söka efter sig själv i andra, att leta efter en samhörighet som man samtidigt är rädd för, liksom man är rädd för allt det som är okänt.

Bokens titel känns som en vink till läsaren, att även läsaren kan vara en av dessa kaniner, och att läsaren om så inte är fallet, skulle läsa en helt annan bok än denna. Hen skulle titta på illustrationerna och humma, läsa texterna och kanske någon gång skratta till tyst över en fyndig formulering. Men orden och berättelsen skulle bara flyta på ytan och blåsa bort med nästa vindpust, aldrig leta sig ner i magtrakten.

De kaniner som läser däremot, de gör som kaniner gör; skakar av rädsla, spanar oavbrutet efter fiender än över sin högra axel, än över sin vänstra. Rädda för att någon ser. Trots att slutet inbjuder till lugn bland skogens höga trädstammar. Under vilka det är omöjligt att inte se hur liten man är i världen. Men i denna insikt ändå kan finna förtröstan.

onsdag 23 april 2014

Homonymer

Världsbokdagen. Men jag kan inte sluta tänka på homonymer. Jag letar bakom gardiner och lyfter på stenar. Försöker (utan att rådfråga vare sig ordböcker eller Google) bocka av alla ord i förrådet för att hitta det ord som skulle vinna. Det som skulle ha flest homonymer. Samtidigt grunnar jag på reglerna och går med på atterkänna även böjningar av ord som godkända kandidater. Bestämda former. Olika tempus. De radar upp sig två och två, som förskolebarn i gula reflexvästar. Kort och Kort. Flata och Flata. Bar och Bar. Bok och Bok. Av och Av. Ö och Ö. Särskilt långa är inga av dem. Just så som barn ofta är.

Men så i slutet tycks det som om klassen är av ojämnt antal, eller kanske är någon sjuk? I slutet av ledet står hur som helst tre små försynta parvlar. En liten och mager, en smått blåfrusen och en med en kaka på väg ner i magen. Svalt och Svalt och Svalt. Jag tittar längre bak, sträcker på halsen. Är det några fler som jag glömt kvar?

måndag 21 april 2014

Espressoberättelser

Jag har sett det förut. Romaner där huvudpersonerna är flera, samsas om utrymmet, delar upp kapitlen mellan sig. Som Mike, Mariette och Millie i Tong Cuongs Mirekelverkstaden, som Aomame och Tengo i Murakamis trilogi 1Q84 och inte minst; Tyrion, John, Daenerys, Arya och alla andra i George R. R. Martins A Song of Ice and Fire (Game of Thrones).

Man grämer sig över att ett kapitel slutar och ett annat börjar. Man tvingas hoppa mellan karaktärer och skeenden (och gärna med en rejäl cliffhanger i slutet). Ett smart drag som skapar god grund för sträckläsningar. Men det kräver sin författare, och det kräver sina karaktärer. En författare som med bara några meningar av det nya kapitlet lyckas få över en på sin sida och fått en att byta föremål för sin nyfikenhet. Karaktärer som möjliggör de bytena.

I Alexander McCall Smiths Espressoberättelser skulle jag (om det inte råkade sig vara en ljudbok och därmed omöjligt att skumläsa sig igenom sidorna) hoppat över alla delar som inte handlade om sexåringen Bertie. Jag är ledsen Bruce, Pat, Matthew och alla andra på Scotland Street som jag glömt namnet på men era historier var som att tugga rågflingor.

Jag bryr mig nämligen bara om att få veta om Bertie kommer få slippa sina rosa jordgubbsmosfärgade hängselbyxor, slippa yogalektionerna och stunderna i flytariet och istället få spela rugby, äta en friterad Mars-bar och måla sitt område rum i vilken annan färg som helst förutom rosa. Jag vill veta om pappa Stewarts självsäkerhetsträning på den skotska regeringen ger honom styrka nog att stå upp emot sin fru Irenes och ta sitt ansvar som pappa. Få henne att inse att Bertie inte är ett "projekt", utan en liten pojke, och att han har rätt att vara just det. En liten pojke.

lördag 19 april 2014

Om en vinternatt en resande

Det finns böcker som känns. Märkliga. Som verkar oansenliga. Men griper tag. Som dyker upp bakom hörn ute på promenader, som de uppklistrade lappar på lyktstolparna som efterlyser en saknad katt, en saknad farmor, en saknad berättelse. Eller i detta fall - saknade bokslut.

Om en vinternatt en resande av Italo Calvino hamnade hos mig när jag läst att den är skriven i andra person. Intressant tänkte jag. Så berättelsen riktar sig till ett ”Du”, till ”Läsaren”. Du som läser är huvudpersonen i gåtan om berättelserna som endast är fragment av sina ursprung, en efter en i en stafett där varje enskild enhet ruskar om. Du kastar dig framåt och fastnar igen, fångas av historien, trots att du vid det här laget borde lärt dig att även denna berättelse saknar avslut. Är ännu ett hånskratt i ansiktet. Men det är inte skrivandet i andra person som gör boken så orginell. Det hade varit allt för enkelt.

Om en vinternatt en resande handlar om något så vackert som böcker och läsare, de läsare som endast läser, utan avsikt att analysera, recensera eller utbildas. Här finns mannen som vägrar läsa ett ord, Läsarinnan som inte ha vill något mer av en bok än förströelsen, Översättaren som använder sin makt till att förvränga meningarna till oigenkännlighet, Generalen som ansvarar för den benhårda censuren och samtidigt, om natten, tjuvläser dessa förbjudna böcker.

Jag älskar beskrivandet av hur Läsaren banar sin väg fram i bokhandeln för sitt första bokköp, hur han passerar travar av böcker, såsom Böcker du Gärna Skulle Läsa Om Du Hade Fler Än ett Liv Men Tyvärr Är Dina Levnadsdagar Räknade, Böcker Du Vill Äga För Att Ha Tillhands För Alla Eventualiteters Skull, Böcker Alla Läst Alltså Är Det Nästan Som Om Även Du Läst Dem och Böcker Lästa För Länge Sedan Som Nu Borde Läsas Om.

Jag skulle läsa om Om en vinternatt en resande. För ibland, mellan stunderna av läsning liksom sneglar jag på den där den ligger. Det är något märkligt med den.

torsdag 17 april 2014

Till ett öde Ö i havet #1

Till ett öde Ö i havet skulle jag ta med mig Maj Samzelius bokserie Hjältar och monster på himlavalvet och be en bön om klara nätter, trots kylan de medför. Jag skulle

äntligen

till slut

förhoppningsvis

lära mig att peka ut – för ingen annan än sandkornen under mig – Korset, Väduren och Herkules. Lägga dem på mitt minne bredvid Orions bälte, Cassiopejas dubbel-ve och Karlavagnens skära. Nynna den sista versen i Balladen om Fredrik Åkare och Cecilia Lind och se att stjärnorna faktiskt vandrar.

onsdag 16 april 2014

Vidunderlig

Vidunderlig. Ett så vackert ord. Dess så många delar – vi, vid, vidunder, dunder, under, underlig – mullrar som ett åskmoln över oss. Ett vidunder, ett monster, men ett vänligt – lite som de i Maurice Sendaks Till vildingarnas land. Liksom dessa varelser möjligt att leka med, missuppfatta och feltolka. Söka synonymer och finna sig själv mellan återvändsgrändens röda tegelväggar, iklädd en t-shirt med texten: ”I’m with stupid ⇒”.

måndag 14 april 2014

Barnvaktare

Orden har stor betydelse och påverkar vår tillvaro. Ordens längd, deras sammansättning av bokstäver och deras betydelse är inte bara de som via våra egna munnar berättar vilka vi själva är. De kan stämpla oss i pannan. Våra personnamn kan avslöja vår klasstillhörighet, våra yrkestitlar likaså, och vår bostadsort kan lägga ett skimmer – eller ett lager gruvdamm – över vår identitet. Så pass långt kan det gå att vi byter namn på det förflutna, försöker tvätta bort det gamla. Som i ett kraftigt vårregn.

Jag tänker på tidningsutdelare, läxhjälpare och städare som betitlar sig som kolportörer, studiepedagoger och lokalvårdare. Och på barnvakterna som förblivit barnvakter. Ja, med enstaka undantag då, troligen mer av en slump, en miss i korrekturen. För medan studiepedagogen ger läxhjälparen lite mer respekt och kompetens förvandlar barnvaktaren barnvakten till en fascistisk militär. Burar in de små bakom spjälsängens galler, okänslig för gråt .

Vad kan rädda dessa barn från denna känslokalla övervakning? En översättning - gardienne d’enfants? En person - Mary Poppins? En spontant hoptotad synonym – avkommepassare? En teknisk lösning – en babymonitor?

Eller varför inte en gammal hederlig ”Nanny”(barnflicka)! Ett ord som i sin mjukhet skvallrar om hennes moderlighet och värme. Visserligen begränsad till att tillhöra det kvinnliga könet – men vem har hört talats om barnpojkar?

söndag 13 april 2014

Vem är död?

Fågels farfar är död. I kyrkan sitter gråtande fåglar och björnar och för mig oidentifierbara djur. Var är farfar nu? undrar fågel, som gråter mer över sin pappas tårar än över att farfar är borta. Fågel bestämmer att farfar blivit en fjäril.

Jag gillar att det finns barnböcker som handlar om döden. Jag gillar fågels idé om att farfar blivit en fjäril. Jag gillar hur färgen på djuren inte håller sig innanför ramarna, innanför karaktärernas konturer, hur björnarnas virvlande päls lever sitt eget liv. Stina Wirsén arbete med de svarta linjernas relation till den övriga färger är lekfull och fin. Sen har jag lite svårt för fågel, trots att hans tydliga fråga till nalles mormor – om hon ska dö snart - klockrent beskriver barns öppenhet och sanningssägande. Oinvigda i sociala regler och normer.

Vem är död? är ett kort samtal om något mycket större, det finns ju så många fler frågor att prata om tänker jag. Fågels föräldrar accepterar fågels idé om farfaderns reinkarnation helt utan diskussion. Men det kanske är så det är, när sorgen är för tung för en ytterligare diskussion. Och en fjäril, helt enkelt, är den bästa trösten att få.

lördag 12 april 2014

Det är inte min hatt

Havet är inte bara djupt. Det är läskigt. Om jag förolyckades med att födas som den lilla fisken i Jon Klassens Det är inte min hatt skulle jag troligen dö i hjärtstillestånd orsakat av panikångest. Jag skulle definitivt inte utmana ödet genom att stjäla en hatt från något som i runda slängar är minst femtio gånger så stort som jag själv.

Men Jon Klassens lilla fisk simmar glatt på och förklarar sitt handlande samtidigt som vi för varje mening av lillfiskens försvarstal får se vad som sker i andra ändan, hos den Stora fisken.

Det blir inte riktigt som den lilla fisken tänkt sig. Inte alls som den lilla fisken tänkt sig. Och jag skrattar högt.

Jon Klassens illustrationer är silkespapperstunna collage där en enkelhet ger rum åt strukturer och skuggor. Förmågan att förmedla så mycket med så lite är verkligen värd en stor eloge. Ambitiöst och vackert är även arbetet med havsväxterna som sveps med i vattendraget efter den stora fisken. Varje växt behåller sina särdrag och sin position i ledet. Att texten fått en något ansträngt stor storlek försöker jag ignorera.

För fisken bär ju faktiskt hatt.

fredag 11 april 2014

Hästkrafter

Idag sänds veckans sista avsnitt av radioföljetongen i Sveriges radio P1. Del 5 (av 19) av romanen Snöstormen av Vladimir Sorokin. Rolf Lassgård läser och lånar ut sin egen röst till de två huvudpersonerna - läkaren Garin och brödkusken Harkel. Men den största nyfikenheten står ingen av männen för, utan Harkels hästar.

Hur små hästar finns det egentligen? I den här berättelsen är de i samma storlek som en rapphöna och Harkel har inte mindre än femtio stycken i sitt stall. Femtio småhästar att spänna för under huven på ”självgångaren”, det fordon som ska ta läkaren med sin medicin genom snöstormen och fram till de nödställda i byn Dolgoje.

Jag kan se hästarna framför mig, mindre än falabellor, uppradade på springbandet, frustande och uppspelta. Huruvida en sådan liten häst representerar en vanlig hästkraft (735 Watt) förblir oklart.

Framåt tycks de i alla fall komma.

torsdag 10 april 2014

Multiinternationellt

Något var fel. Språktrådarna trasslade ihop sig med varandra och började sedan baka pannkakstårtor, eller snarare en kombination av pannkakstårtor, prinsesstårtor och Budapestrullar. Jag röt till och fick dem att återgå till skolbänken, att sitta snällt med knäppta händer medan jag förklarade.

Multinationellt beskriver något som omfattar många länder.
Internationellt beskriver något som är världsomfattande.

Om det finns en skillnad mellan orden så är den hårfin.
- Men, men, men!!!
En ivrig hand i luften.
- Det stod ju så. Det STOD multiinternationellt. Får man göra så?
Vad svarar en på det? Att det är okej så länge det inte skadar någon annan?

Eller att det blir lite mer flermångfaldigt?

onsdag 9 april 2014

Colm Tóibín: Marias testamente

Hur börjar man en berättelse? Börjar man med det första andetaget? Eller vid tidpunkten där saker börjar bli intressanta och spännande? Vem bestämmer vilka ord som ska användas? Och hur vet man egentligen vem som spelar huvudroll och vem som är statist?

Kanske finns det regler, nedskrivna eller osagda. Eller så är det den som sitter med pennan som har makten.

I Colm Tóibíns metafiktion Marias Testamente är jaget Jungfru Maria, Jesu moder. Hon sitter ensam i sitt hus, förutom när de två besökarna kommer. De som ställer frågor men som skriver ner andra svar. De som försöker lägga sina egna ord i munnen på henne, ord som hon snabbt spottar ut. Som om inte hon mindes rätt. Återblickar till den lilla pojken som kröp upp i knät, barnets leende och skratt. Och sedan – en man som förnekar både henne och den man som uppfostrat honom. Hon hör historierna på håll. Om miraklen. Om de stora folkmassorna som följer i hans fotsteg. Och hotet från de styrande.

Och slutligen. En mor som uppmanas komma tillräckligt nära för att se törnekronans taggar och skräcken i hans ögon, men som förvägras att komma närmre, oförmögen att torka hans tårar, lyfta upp honom i det där knät.

Att ha en son som dyrkas som en gud, som påstår sig vara guds son, som förkastar sin egen mor. Som korsfästs för mänskligheten skull. För så säger sonens följare, och de två besökarna. Att en ny tid nalkas och att de ska vara glada, de har blivit frälsta. Och att budskapet nu ska spridas, berättelserna om jungfrufödseln, Lasarus lyckliga uppståndelse och Kristi himmelsfärd.

Maria tystnar. Vad kan göras mot de som har pennan. De som har makten. De skulle aldrig ta dessa ord i sin hand – ”Det var inte värt det”.

tisdag 8 april 2014

Euklides och dödshjälpen

Oblat-okej. Abonnerad-okej. Eutanasi – euh? Ett av de sista orden i årets högskoleprov får pannhuden att veckas och mungipor att snörpas. Jag minns inte att jag någonsin hört ordet och ringer därför upp hjärnans logiska avdelning. De uppmärksammar mig på det troliga förledet eu- och rabblar sedan upp de referenser som finns sparade i hjärnbarken; eutrof, euforisk, EU, eunuck, eukalyptus, Euler, Euklides. Sedan kan huvudkontorets tjänstemän inte hjälpa mig mer.

Vad kan orden näringsrik och lycklig, samt en allians, en kastrat, koalaföda och två matematiker ha gemensamt?

Euklides, den gamle greken, berättar för mig att prefixet eu- kommer av det antikt grekiska εὖ, i betydelsen gott/väl/rik/sann. Så orden näringsrik och lycklig passerar definitionen utan misstänksamhet. Men de tre männen får stå kvar i passkontrollen. Liksom busken och den europeiska unionen.
- En eunuck är väl snarast berövad något, och inte rik? undrar jag.
- Det har blivit ett misstag, svarar han med sin ljusa röst. Jag hör inte alls hemma här, utan i min mästares säng. Du förstår, mitt prefix slutar inte på u:et, utan på n:et. Eun-, av grekiskans ”bädd”.
Jag låter eunucken springa tillbaka hem.
- Och ni då? frågar jag de två männen. Hur ska ni förklara er?
- Mitt namn är endast ett namn, och liksom mycket annat i mitt liv höljt i dunkel, säger den skäggige greken.
- Och jag har inte tid med sådant här trams! Jag har vetenskapliga artiklar att skriva, numeriska problem att lösa! Varför skulle jag ödsla tid på någon som är så okunnig att hen tror att JAG skulle ha något med en könlös bäddvärmare att göra!? Adieu! gormar Euler och ger sig av.
Lite modfälld står jag kvar. Hur ska detta nu lösas?
- Eehum…
Jaha, Euklides är ännu kvar.
- Det kan ju så vara, att varken jag eller denna där har något med de andra orden att göra. Ibland tycks vissa samband självklara, men det är just de självklara som luras bäst. Som tyska tvillingar.
Suck.
- Ja, du kanske har rätt. Men eukalyptusen då? Har den något med de andra att göra?
- Om det är till någon hjälp, så betyder kályptos ”täckande”. Det kan ju hända att det har något med växtens utseende att göra.
- Ja…, okej. Eukalyptusen får också passera.
(Här hade eukalyptusen helt naturligt spatserat förbi om det inte blivit så, att jag under allt grubblande, totalt missat att notera den jätteflygfalang som gled förbi och helt sonika käkade upp min kandidat.)
- Det är nog dags för mig att gå hem jag med, säger Euklides. Jag lämnade mina geometriska figurer helt obevakade ute på gården.
- Men EU då? Vad gör jag med det?
- Jag kan tyvärr inte hjälpa dig mer, säger han och vinkar adjö.
EU, EU, EU. Antingen har det något med det goda och riktiga att göra. Eller så är det ett stort misstag. Jag ska nog också leta upp en säng. Undrar vart eunucken tog vägen?

***********************

p. s. Och eutanasin då? Jo, det består av just prefixet eu- för ”god”. Och grekiskans thanatos för ”död”. Rätt svar - dödshjälp.

p.p.s. Och hur Euklides kunde känna till tyska tvillingar förblir ett mysterium.

måndag 7 april 2014

Jag är Malala

I helgen var det presidentval i Afghanistan. Inte långt från gränsen till Afghanistan, i norra Pakistan ligger Swatdalen där Malala Yousafzai levt hela livet fram tills det att hon akut flögs till Storbritannien. Skjuten i huvudet av talibanerna. Men Malala vill inte bli ihågkommen som ”flickan som blev skjuten av talibanerna och överlevde”, utan ”flickan som kämpade för utbildning”. För att hon lärt sig att ord och kunskap ger människan makt och frihet över sitt eget liv, och därför fortsätter kämpa för alla barns, och särskilt alla flickors, rätt till utbildning.

Att läsa Jag är Malala påminner mig om när jag lästa Jag är Zlatan. Ingen av böckerna är böcker som jag läser för deras språk skull, utan för det intressanta i historierna. Båda böckerna ger känslan av att sitta framför berättaren och höra just de ord som personen säger.

Mina största intryck av Jag är Malala är hur fascinerande medveten den här unga flickan är, hon är inte alls gammal när hon tyst börjar sitta med under hennes pappas politiska diskussioner. Det är tydligt vilken betydelse Malalas båda föräldrar har i att ge Malala det självförtroende och de värdegrunder som hennes kamp vore omöjlig utan. Samtidigt gläds jag åt inblickarna i Malalas vardag, bilder som målar upp ”vanliga” bekymmer och drömmar. Alla tankar som endast finns inuti och som talibanerna inte kan komma åt. Malala och hennes vänner ser på Twilight och leker vampyrer, Malala ber gud om att bli längre, hon bråkar med sina bröder och med sin bästis, hon älskar färgen rosa och på sjukhuset i Birmingham blir hon upprörd av att se tjejerna i Skruva den som Beckham träna fotboll i bara shorts och sport-BH.

För religionen är central i Malalas liv, och som läsare får vi veta mycket både om Malalas syn på islam, Afghanistans historia och om pashtun-kulturen. Något annat som tar stor plats i Malalas berättelse är hennes oerhörda kärlek till Swat-dalen. Jag förstår den längtan hon uttrycker när hon befinner sig i Birmingham, en brittisk storstad där allt som syns är gator och identiska hus.

Var är bergen? frågar Malala.

söndag 6 april 2014

Sprillans, sprojlans, alldeles?

Det riktigt sprakar om det sprillans nya. Det sprojlans nya. Men inte riktigt om det alldeles nya. Säg är det de inledande spr- som via munnens fyrverkerier letar sig upp i hjärnsvängarna och får det att låta som nysmälld, brusande, bubblande, sprutande champagne?

Och inget är ju någonsin sprillans gammalt. Eller sprillans elakt. Eller sprillans kort. Nä, för sprillans ska kopplas till den spirande våren. På samma sätt som björkens musöron och häggens knoppar nu sprillar (slår ut) – kan Volvobilar och höstkollektioner göra detsamma.

Men tänk att vara ordet Sprillans. Det som enbart uppträder tillsammans med Ny, men som Ny kan gå utan om hen har lust. Som en kändis på röda mattan. Ena gången med något sprakande vid sin sida. Den andra gången ensam, men fullt fungerande. Maktfullkomlig.

Och sprojlans då? Som hånas av mitt ordbehandlingsprogram? Ja, det är väl som om den där celebriteten tagit med sig första bästa utifrån gatan, ouppklädd och utan manér. I brist på bättre alternativ.

Eller bara för skojs skull.

lördag 5 april 2014

Boktjuven

När jag var yngre valde jag böcker efter deras volym – ju tjockare desto bättre. Jag tyckte det var så jobbigt att läsa ut böcker allt för fort, det innebar ju att jag hela tiden behövde hitta nya böcker. Aldrig vila.

Boktjuven av Markus Zusak är på så sätt en bok som jag gärna lagt vantarna på när jag var yngre, närmare 600 sidor från början till slut. Och attraktionen till detta yttre omfång visade sig leda mig till ett glödande inre, en berättelse inte bara kantad av böcker, utan av ord.

Komprimerat handlar boken om flickan Liesel som i början av andra världskriget hamnar som fosterbarn hos Hans och Rosa Hubermann i en liten stad utanför München. Som titeln antyder har böcker en stor betydelse i berättelsen. Liesel hyser en stark fascination vid böcker och kämpar med att lära sig läsa. Det går långsamt, men det går. Böckerna kommer ta henne igenom bombanfall, skaka hopp i förlorade själar och rädda liv. Parallellt med detta finns aktiviteterna i Hitler Jugend, stöldräderna i fruktträdgårdarna, och så grannpojken (och bästa vännen) Rudy som aldrig ger upp sin önskan om att få en kyss av Liesel. Så vanlig en uppväxt kan vara i ett land som rustar för världskrig och rensar ut människor utifrån deras världsåskådning.

Liesels tillvaro skakas om rejält när Herr Hubermanns förflutna gör sig påmint genom juden Max som dyker upp i deras kök. Hos paret Hubermann finns ingen tvekan – Max ska överleva kriget, och han ska göra det inom familjens väggar. Relationen mellan Max och Liesel är stark från första början. De ger varandra det lilla som finns att ge, de delar varandras mardrömmar, varandras berättelser. Liesel målar med ord upp världen utanför, himlen och molnen. Och Max målar med färg, på källarväggarna.

Det som tilltalar mig mest är hur Döden får agera berättare. Med jämna mellanrum i berättelsen ger Döden korta inlägg med bl.a. olika alternativ för en persons agerande, förklaringar av ord (t.ex. Nachtrauern/Sakna), orsaker till händelser (”Jag gjorde det med flit.”), listor med frågor och uppspaltade dialoger. Jag älskar de här korta styckena som är så konkreta och faktiska, inga utsvävande krusiduller. Så här är det. Punkt. Till detta kommer Zusaks liknelser och ordval som gör en ordromantiker som mig svag i knäna.

Slutligen vill jag bara nämna de blad i boken som Max fått ta i anspråk. Max som täcker sidorna i sitt exemplar av Mein Kampf med vit målarfärg för att skriva ner en egen historia. Den om fågelmannen. Jag vet inte hur förlaget har gjort, eller om det bara är i min hjärna, men dessa sidor, där Hitlers tyska originaltext lyser igenom på sina ställen under Max ord och illustrationer känns kalla och källarfuktiga mot mina fingrar. Är det inbillning?

I så fall. Är det rent häpnadsväckande.

fredag 4 april 2014

Sara Olausson: Loranga D.1 & D.2

Jag är ledsen. Men min inställning till Barbro Lindgrens Loranga, Masarin och Dartanjang förändras inte av Sara Olaussons tolkning i form av tecknad serie. 

Jag läser att denna barnboksklassiker kallats världens roligaste bok. Jag lär i så fall ha världens märkligaste humor. Jag känner bara obehag och sorg när jag läser om pappan Loranga som gör som han vill. Han gör allt för att vinna över sin lilla son i diverse tävlingar. Han utsätter fnissandes sin gamla pappa för olika faror. Och när han väl tycks visa någon slags empati visar det sig i slutändan att han ändå vinner på det själv.

Den ömsesidiga kärleken får endast ro i de sovande, Loranga och Masarin hopkurade på mattan i köket (sängarna – om de någonsin funnits – har väl blivit uppätna av giraffen).

Jag gillar absurda historier. Jag gillar seriealbum. Jag gillar teckningar som drar mot det naivistiska. Jag gillar när människor gör annorlunda, gör motstånd. Men Loranga klarar jag ändå inte av. Jag är ledsen.

torsdag 3 april 2014

Historiska kartor

Ett oerhört stort tack till Thomas på Historiskt/Östersunds bibliotek som tipsade om New York Public Librarys öppna arkiv med inscannade kartor. Fokus ligger visserligen på New Yorks stadskartor men här finns även äldre kartor från Europa. Hemkär som jag är sökte jag självklart på "sweden" och fick upp underbara kartor där skog markeras med små träd och berg med små bergstoppar. Notera de små borgarna som symboliserar städerna.

Och stavningen sen!

Kartor. Fantasi i fysisk form. Nästintill magiska.

onsdag 2 april 2014

Internationella barnboksdagen med Isol: En anka är bra att ha


Idag är det Internationella barnboksdagen – och vad passar då bättre än att läsa en barnbok!

På biblioteket hittar jag En anka är bra att ha/En pojke är bra att ha av Isol (ALMA-pristagare 2013). Boken är placerad i en yttre låda och sidorna är så där tuggvänligt tjocka. Först efter lite bläddrande upptäcker jag att boken består av två böcker, de tjocka sidorna visar sig vara en enda lång remsa som genom vikningen kan läsas från båda hållen och på så sätt ge olika uppslag. På detta vis berättas samma historia ur två olika perspektiv – ankans och pojkens.

Isols teckningar är enkla, tjocka kolstreck mot enfärgad kartong (blå för ankans historia och gul för pojkens). Inga detaljer, ingen bakgrundsmiljö, det enda som finns är pojken och ankan. Men de har helt olika tankar kring vad som sker, vilket upptäckts när man läser båda historierna. Illustrationerna förblir identiska, endast bakgrundsfärg och text ändras.

Både ankan och pojken förklarar på olika sätt varför den andra är bra att ha. Det handlar inte om några stora saker men jag tilltalas av den enkla humorn. Bäst tycker jag om ”Jag har den som hatt./Jag har honom som utsiktsplats.”.

Det enda som saknades var någon att peka högt för. 

tisdag 1 april 2014

Tiggarflickan

Jag har svårt att läsa noveller. Till stor del för att jag känner att jag inte kan läsa mer än en på raken – i respekt för berättelsen och texten. Lite som att skämmas för att skaffa en ny hund när den gamla dött.

Därför var Tiggarflickan ett enkelt val för mig när jag bestämde mig för att läsa något av Alice Munro. Boken är visserligen klassad som en novellsamling men samtliga noveller handlar om samma Rose, vilket gör att jag hanterar boken som en vanlig bok och ser de enskilda novellerna som kapitel.

Känslan av att läsa Munros Tiggarflickan är varm och trygg. Oavsett var jag läser känns det som att sitta hopkurad i en stor öronlappsfåtölj, invirad i en filt. Jag har ännu inte kommit på hur detta kommer sig men tänker att det är det här det handlar om när man talar om Stora Berättare.

Själva historien handlar som sagt om Rose som växer upp i den fattiga delen av staden Hanratty och genom studier gör en klassresa, åtminstone till det yttre. Det som förbryllar mig är hur obekymrad Rose verkar vara, hon tycks inte visa några större ambitioner, trots drömmarna om att bli skådespelare, men glider på något sätt igenom.

Hennes relationer till män tycks aldrig bli mer än fysiska, även om Rose vakar nätter igenom i väntan på en viss karl känner jag inte av någon äkta förälskelse. Roses relationer till människor i gemen tycks aldrig bli särskilt förankrade. Några nära väninnor tycks inte existera. Modern dör tidigt och fadern är inte mer än ett uttalat hot ute i sin snickarbod medan Flo rumsterar i hemmet. Flo som är styvmoder men som jag, med tanke på den värme jag känner för henne, skulle vilja ge någon annan titel än just styvmoder, en som inte låter så hård, så elak. Och så finns en lillebror som jag helt glömt av när han dyker upp igen i den avslutande novellen.

Just det att den sista novellen knyter ihop historien genom att låta Rose komma tillbaka till Hanratty och det som är hennes egentliga jag tycker jag är skickligt gjort. Och trots att det inte sker något spektakulärt under bokens drygt trehundra sidorna så hålls jag ändå fast.

För det Munro skriver är så väldigt verkligt.

En förlupen prick













På sidan 95 i min läsning av Alice Munros Tiggarflickan upptäcker jag en förlupen prick. Allt för distinkt i sin form för att förpassas som en fläck, allt för liten för att vara en punkt.

Vad gör den här? Är den ett prick över ett i eller en förlorad tvilling från ett ä? Ville den något annat än vara ett bihang? Kanske förstår den inte vilken betydelse den har, den som Lilla Nollan upptäcker att hon själv har i Inger Sandbergs Lilla Nollan och de andra.

För vad är ett litet i utan prick om inte stympat, oavslutat. Vad är ett ä med bara hälften av sina ögon – det är definitivt inte ett å, och om det skulle få för sig det skulle det snabbt bli utskrattat av de helgonförklarade a:na. Och mitt kära ö! Tänk om det är från just detta som denna prick har rymt! Det skulle rubba balansen, det amputerade ö:et skulle börja vingla fram och tillbaka tills det att den prick som valt att stanna bromsar upp. Sätter punkt för det hela - o.

Så ta dig tillbaks lilla prick! Du ska se att du är saknad.