lördag 26 december 2015

Bokanisera

bokanisera v. –de   samla in och undersöka böcker, kartlägga bokutbudet inom ett visst område: ~ i bokhandeln, ~ bland hyllorna på biblioteket

måndag 14 december 2015

Världsviken funnen!

Till slut hittar vi den, Viken. Världsviken. Ner mellan två klippor som en hemlig strand, om Kråkan inte kunnat flyga ut längsmed vattnet hade det nog hänt att vi aldrig hittat dit. Böckerna ligger i små högar, vissa mer åtgångna än andra.
  • - Vad letar vi efter nu? frågar Kråkan.
  • - Sånt vi inte känner igen, svarar jag och gräver bland verken.
De flesta böckerna är på språk jag inte kan. Andra är på sådana språk att jag knappt kan gissa mig till vad som är bokens fram- och baksida. Eller i vilken riktning det skrivna ska läsas. Men en bok som jag hittar visar sig vara på mitt eget språk, även om det står att hon som skrivit den – Isol – är från Argentina. Jag stoppar boken under armen och spanar efter Kråkan. Han kommer flygande med en bok i näbben. Jag blir inte förvånad av att se att framsidan täcks av en fågel som läser högt ur en bok. ”Guji-guji”, läser jag. En översättning från Kina.
  • - Bra jobbat Kråkan!
  • - Det finns en till här borta, säger han och flyger iväg.
Han landar vid en rätt stor bok, även den illustrerad med böcker på framsidan.
  • - Vad står det?
  • - ”Atjimpa”, läser jag högt.
  • - Det var ett konstigt ord, säger Kråkan. Vad betyder det? Jag förstår inte.
Jag ögnar snabbt igenom boken, som tydligen är skriven av portugisiskan Catarina Sobral.
  • - Det är lugnt, säger jag. Det verkar det inte vara någon annan som gör heller.
Jag lägger de tre böckerna i hög och reser mig upp.
  • - Nu går vi hem.
  • - Men ska vi inte ta med flera?
  • - Nä, det räcker för den här gången. Nu vet vi ju var vi ska leta.

fredag 4 december 2015

Farliga uppdrag & Entusiastiska systematiker

Jag gick i rask takt med Kråkan flygandes vid min sida. Nu gällde det att hitta de där ställena där De Andra Böckerna flyter i land.

- Jag ska skriva en lista, sa jag.

- En lista? sa Kråkan.

- Ja, över all världens länder, så jag kan bocka av de böcker som flyter i land från dem. Till slut kanske vårt Ö fångat upp hela världen!

Kråkan flög tyst ett tag.

- Men, sa han till slut. Är alla böcker från samma land likadana?

- Vad menar du? undrade jag.

- Är alla böcker från samma land likadana eftersom du kan bocka av landet när vi hittat EN bok därifrån?

Aj då. Jag funderade fram och tillbaka. Kråkan hade kanske rätt. Vad var det egentligen jag ville med min exkursion? Sätta en stämpel på ett lands alla böcker utifrån ett enda exemplar?

- Du kanske har rätt Kråkan, men vi måste börja någonstans. Så vi får vara extra försiktiga.

Kråkan saktade ner och landade på min vänstra axel. Viskade.

- Är det farligt?

- Det finns en risk, sa jag. Om vi inte är vaksamma. Försiktiga.

- Vad kan hända? viskade han än tystare.

Jag stannade upp och mötte hans blick.

- Vi kan bli entusiastiska systematiker, svarade jag.

Vårt äventyr hade plötsligt blivit betydligt mer riskfyllt.

torsdag 3 december 2015

På språk som jag förstår

- Kan du läsa alla böcker? frågade Kråkan när jag häromdagen satt med Marcel Prousts tegelsten i knät.

- Nä, bara de med ett språk jag förstår. Och de jag får tag i. Djävulsbibeln kan jag till exempel inte läsa här. Inte från vårt Ö.

- Men du kan ju läsa alla böcker som du hittat på stranden. Vilken tur du har att det bara är de som flyter iland här!

Det fick mig att börja fundera. Jag har alltid tänkt att jag har full koll på vårt Ö, att jag rör mig över hela området och är öppen för överraskningar. Stormgods i smala klippor och drivved i palmerna. Jag insåg att så inte var fallet, att jag varje morgon tog samma runda, scannade av samma delar av stranden.

Jag reste mig upp.

- Var ska vi gå? frågade Kråkan.

- Vi ska gå och öppna ögonen.

måndag 23 november 2015

Flaskpost: Dave Eggers // The Circle

Jag tänker på brain freeze och på paltkoma och försöker komma på om det finns ett ord för känslan i huvudet efter att ha surfat runt på nätet med alldeles för många flikar och fönster öppna, hopp mellan nyhetsartiklar, statusuppdateringar, youtube-klipp och spotify-listor. Puffanden och tummen upp. Jag trodde aldrig det var möjligt att få den känslan helt utan kontakt med en skärm av något slag. Men du, din #"%&!¤, lyckades. Dina ord om Maes arbete gjorde mig mentalt utmattad. Gjorde att jag ville kasta bort och loss allt vad sociala medier, nätverk och uppkopplingar heter. Jag låg på marken och bara försökte andas när Kråkan kom förbi. Och jag sa att jag behövde koppla ur, koppla av, koppla bort. Han verkade inte förstå. Och det slog mig att han inte visste vad jag pratade om, och att han ju faktiskt kunde leva ett liv utan allt detta.

Visserligen på ett Ö i havet.

L.

p.s. I övrigt är din historia allt för nära verkligheten, allt för nära nuet och häret, för att inte skrämma livet ur en. Tack för den du...

torsdag 19 november 2015

Onda ord

till|värkning s. –en –ar   • framställande av smärta 

Se även tusen nålar, puffra, lingonvecka, tåpaj.

tisdag 17 november 2015

Ordens ofrivilliga vänskap

Orden är mina vänner tänker jag och drar med en pinne i cirklar genom sanden. Prövar hur elliptiskt bokstaven o kan bli innan den inte längre är ett o. Då slår mig plötsligt tanken att det kanske inte är en ömsesidig vänskap, att jag visserligen vill hänga med dem men att de inte är lika förtjusta i den tanken. Att de hellre vill vara tillsammans med någon annan, vara tillsammans med andra ord.

Som Antingen och Eller. De leker ofta på skolgården, men deras vänskap är komplex. Även om Antingen rent fysiskt verkar gå före Eller har Eller ett psykiskt övertag. Eller vet att Antingen inte klarar sig utan hen, medan Eller kan leva vidare på egen hand, leka med nästan vem hen vill. Antingen skulle stå helt ensam utan Eller. Tyna bort. Aldrig nå sin fulla potential utan Eller.

Kanske är det därför Antingen hyser den hatkärlek till Eller som gör att Antingen gärna bjuder in andra ord i leken (till exempel Kaffe och Te), någon att placera mellan sig själv och Eller och på så sätt skapa ett lagom stort avstånd till hen, ett avstånd som inte gör för ont åt något håll.

(Hur som helst uppför de sig mycket bättre, både Antingen och Eller, när andra är närvarande.)

torsdag 12 november 2015

Utmattad, utrullad, platt matt.

Utmattad? Är det behovet av att ligga platt och tung mot golvet som en matta? Eller utkavlingen av en gnistrande sprakande pepparkaksdeg som för varje tag tunnas ut och med det förlorar sina sockerkristallers stjärnglans, bränns ut i ugnen till en matt brun kulör? Ett hus som med tiden förlorar sin glans. Eller efter ett svårt mattetal när hjärnan är urblåst och vindens sus genom näsgångarna fortsätter in i ett tomrum totalt avkylt av hjärnprocessorns fläktar. Kanske är det inledande ut:et nyckeln? Utmattad, utkörd, utrullad, utgången, utklassad, uträknad, utdömd. Att ha kommit till vägs ände. En avslutad aktivitet eller strid att lägga till tillvarons räkenskaper.

Eller något helt annat. Något för mig ännu oklart. Något diffust.

måndag 9 november 2015

Syskondagen

Vi ligger under palmtaket och lyssnar på regnet. Tunga är dropparna som faller. Jag med händerna knäppta över bröstet. Kråkan på samma sätt med vingarna.

- Kråkan?
- Ja?
- Har du någon lillebror?
- Lillebror?
- Ja, ett syskon.
- Vad är det?
- Du vet en sån som man tar med till skolan för att han vägrar gå till förskolan. Som man köper kaka till på café. Och som tycker det är megacoolt.
- Jaha. Vad behöver man den till då? Lillebroren?
- Man kan bära honom på ryggen.
- Som en ryggsäck?
- Mmm..., och så kan man klä ut sig tillsammans i kläder med massa färger och mönster och ringar och streck och trianglar.
- Kan man inte göra det med vem som helst?

- Nä. Inte på samma sätt. Och så kan man ha hemligheter.

Kråkan flaxar upp.

- Vadå för hemlighet?

Men det kan jag ju inte berätta.

I Siri Ahmed Bergströms "Syskondagen" får lillebror följa med storasyster till skolan. Och på café. Och lillebror tar med storasyster in till biblioteket. Kanske inte riktigt det som mamma tänkt sig när hon på morgonen sagt hej då. Men det är en hemlighet, syskon emellan. 

"Syskondagen" är utgiven av Urax förlag 2013.


 Bilden är beskuren.

fredag 6 november 2015

Mina inre (tyska) djur

Jag bläddrar igenom Katrin Stangls Stark som en björn. Av någon anledning känns det som att läsa en ABC-bok. Kanske för att illustrationerna av någon anledning påminner mig om delar av Lennart Hellsings Krakel Spektakel, eller den tydliga uppdelningen med ett uttryck per sida (eller ibland helt uppslag). För det är inte bokstäverna som står i fokus, utan olika uttryck med djur som vi har i språket. "Fri som en fågel", "modig som ett lejon", "tyst som en mus" och många fler. Alla kompletterat med en illustration av ett barn som är just fri när hen rymmer ur spjälsängen, modig när hen ger sig ut för den högsta av rutschkanor och tyst när hen sitter med en bok.

Men jag blir lite fundersam. Varför ser barnet alltid så argt ut? Ett skarpt ögonbryn får allt som oftast pryda dess ögon oavsett om vi pratar om ilskna tjurar eller smutsiga grisar. I ständigt uppror.

Och så är det alla liknelser som är främmande för mig. Busig som en grävling. Stum som en fisk. Törstig som en kamel. Även om jag förstår dem finns de inte i min egen språkliga ryggrad. Jag vill mena att tuppen är stolt framför högljudd och katten smidig istället för lekfull. Och så saknar jag den kloka ugglan, den rädda haren, den glada lärkan och det fromma lammet. För sådana kan väl också barn vara? Eller passar de för illa ihop med de arga ögonbrynen?

Bitar av frågetecknen rätades ut då jag inser att Katrin Stangls bok ursprungligen är på tyska. Tyska djur är kanske lite annorlunda? Säg gäller det även barnen?

Katrin Stangls "Stark som en björn" är utgiven av Urax 2015 i översättning från tyskan av Ellen Karlsson.

måndag 2 november 2015

När Isopo hoppade in i mitt hjärta

Europa skryter med sin Gutenberg och hur boktryckarkonsten skakade om samhället och tog oss ut ur medeltiden och in i framtiden. Vid den tiden hade Kina och Japan (och vem vet hur många fler) i flera hundra år redan använt liknande verktyg för att mångfaldiga texter och bilder. Varför slog det inte lika stort i Asien? Kanske tyckte de alldeles för mycket om sin kalligrafi, och sina träsnitt. Vad vet jag. Men när jag ser vad Keizaburo Tejima kan åstadkomma med ett träblock, ett fåtal färger i underbara nyanser samt ett stämjärn har jag ingenting att invända.

Illustrationen är beskuren och tagen ur bilderboken "Harguden Isopo" som är en myt från det japanska urfolket ainu. Texten är skriven av Hisakazu Fujimura och Yae Shitaku med illustrationer av Keizaburo Tejima. Boken är utgiven av Förlaget Hjulet 2015 i översättning av Eiko och Yukiku Duke.

tisdag 27 oktober 2015

Flaskpost: Jesper Festin // Jag stor du liten

Jesper!
Hur tusan gör man för att översätta med rim? Hur långt från de ursprungliga orden får man gå? Ja, jag vet att de flesta ord är oöversättliga, att det snarare handlar om en tolkning. Vissa ord går lättare. Nummer. Vissa objekt. Men "promenera", "kuslig", eller "omtanke" är svårare. Omöjliga.

Men du, jag vet ju inte hur originalet ser ut, har inte fått de tyska orden till mig. Får man ändra på sidordningen? Det skulle ju fungera i det här fallet, det skulle inte förstöra så mycket, särskilt om det ger andra vinster. Undvikande av nödrim till exempel. Nä, jag måste se hur det är skrivet från början, även om jag spontant gillar ditt val av ord.

Någon favorit? Ja, i så fall:

jag gömma
du jaga

du aj
jag laga


/L.

p.s. Jag återkommer.

"Jag stor du liten" är skriven och illustrerad av Lilli l'Arronge, utgiven av Kabusa Böcker 2015 i översättning från tyskan av Jesper Festin. Bilderboken är full av uppslag med bilder och rim som jämför en Stor och en Liten, som trots alla olikheter ändå gillar varandra.


fredag 23 oktober 2015

Livet på en pinne

När jag tidigare idag satt och läste i en nyfångad bok rasslade det till i palmbladen som jag byggt några provisoriska väggar av. Det var Kråkan. Jag lade ner boken i knät. Kråkan såg misstänksamt på mig. Vred på huvudet först åt höger och sen vänster och sen höger igen. Så tog han några steg i mitt lilla rum, petade med näbben bland löven, och kikade bakom en sten. Till slut hoppade han fram och sträckte sig på tå för att kika in över boken.
- Vad gör du? frågade han
- Jag läser.
Han såg sig återigen om i hyddan.
- Men för vem? Det är ju ingen här.
- Jag läser bara för mig själv.
- Men jag kunde höra dig! Du läste högt!
Läst högt? tänkte jag. Hade jag gjort det? Jag försökte minnas och skickade ut några signaler till läppar och gomsegel för att höra mig för om deras senaste aktiviteter. Inget svar. Kanske hade jag läst högt för mig själv. Jag såg ner i boken. Ja, jag hade nog läst högt för mig själv.
- Det stämmer nog, sa jag. Vill du kanske lyssna? Det handlar om fåglar.
- Okej.
Kråkan satte sig med sin rygg lutandes mot min mage.
- Du förstår Kråkan, vissa böcker måste man läsa högt. Annars förlorar man själva grejen.
- Vilken grej?
- Jag tror man tappar takten.
Och så läste jag vidare.

Jag vill tuta och trumpeta,
kvittra så att alla hör.
Men i hjärtat ska du veta,
är det dig jag sjunger för
Får jag viska i ditt öra
något ingen annan vet?
Kom nu så ska du få höra.
Det kan bli vår hemlighet.

-------------------------------
Texten är ett utdrag ur Maria Nilsson Thores "Livet på en pinne", utgiven av Bonnier Carlsen 2015. Boken är på rim och berättar om fåglars olika livsfunderingar och bekymmer.


måndag 19 oktober 2015

Betydelsen av en kråka

Över tiden har jag byggt upp ett litet bibliotek som försöker förklara världen. Enstaka ordböcker eller delar av hela encyklopedier har mött mig på mina promenader längs stranden. Vissa har klarat sig bra, inpackade i sina trälådor medan andra fått offra delar av sin pärm, sin innehållsförteckning eller sina hundöron till havets vågor. Jag går till mina uppslagsböcker när tillvaron tycks mig alltför förvirrande. När orden och idéerna krockar med varandra försöker jag skapa ordning i informationen.

Häromdagen sökte jag efter mitt eget namn, sökte upp rätt del och letade med fingret över uppslaget som innehöll alla ord mellan lika och linda. Då kom Kråkan.
- Vad gör du?
- Jag försöker hitta en förklaring till vad jag är. Eller vem kanske.
- Vet boken det? utbrast Kråkan imponerat.
- Ibland, sa jag och slog ihop boken med pekfingret kvar som markör.
- Som Boycott till exempel. Han var en irländare som ägde massa mark som han arrenderade ut, men till slut vägrade arrendatorerna arbeta för honom. De bojkottade honom helt enkelt. Därav ordet bojkott. Eller huligan som påstås komma av den irländska bråkstaken Patrick Hooligan.
Kråkan såg plötsligt lite bekymrad ut.
- Är det bara dumma folk som får ord i boken?
- Hmm… Nä. Inte bara. Många är vetenskapsmänniskor som upptäckt mediciner och uppfunnit saker som räddat människor. Till exempel Röntgen. Eller så har de uppfunnit godis. Som kocken som arbetade för Plessis-Praslin.
- Men det var inte kocken som fick ordet?
- Nä. Det var ju Plessis-Praslin som blev pralinen. Och den är ju ändå mer god än ond.
- Står du med i boken?
Jag suckade och såg ner på bokens nötta läderomslag.
- Nä. Inte riktigt.
- Jag då? undrade Kråkan.
Det hade jag inte tänkt på, men i samma volym som mina egna bokstäver hittade jag kråka.
- Oj, Kråkan. Du har ju flera saker att välja på!
Kråkan flaxade exalterat upp och ner.
- Säg! Säg!
- Jo, du kan välja på att vara en hatt för damer, ett litet stycke torkat snor, dålig handskrift eller en större, grå och svart fågel med kraxande läte.
Kråkan såg smått förnärmad ut.
- Snor?! Nä vet du vad. Då är jag hellre en hatt, sa han.
Och hoppade upp på mitt huvud.

tisdag 6 oktober 2015

På Island faller hösten

September är förbi. Har ni fyllt era lador? Höstat in er skörd? Eller hostat i takt med löven som faller. Gula löv, röda löv, orange löv, rosa löv. Som att förbereda en kropp för gravfästningen, uppgången före fallet, den tjocka damens sista aria, den stora festen innan tolvslaget. För sen går det neråt. Det faller. Just som hösten gör i engelskans fall, franskans tomber eller isländskans falla. Går det annat än att älska de orden?

Men platserna dit hösten inte kommer? Breddgraderna på jorden vars årstidsväxlingar inte är som här? Är det månader som vilka andra månader som helst? Hur ser hösten ut i Syrien vars arabiska ord för höst, khariif, påminner både om det för lamm (kharuuf), det för svagsint (kharif) och det för fantastisk (khuraafii)? Och vad gömmer sig bakom Indiens parana (hindi), Somalias dhici och Malaysias jatuh? Jag sår frågor och frön. Och kanske kan jag nästa höst, i Tysklands Herbst eller nederländskans herfst, skörda kunskapens frukt.



I flera språk kan ordet för höst härledas antingen till verbet "falla"/"gå ned" (som i nämnda engelska, franska och isländska) eller substantivet "skörd" (som i ovan nämnda tyska och nederländska). Ord som alltså tycks ha påverkats av den klimatzon i vilket språket växt fram.

fredag 2 oktober 2015

Flaskpost: Agnes // SMS från Soppero

Hej Agnes.
När jag lämnade dig och din mamma på tåget, slog igen boken och hoppades på en efterföljare, tänkte jag på din identitet som "storstadssame". Att det var det ni var, din mamma och du, och att det inte handlar om huruvida man bär kolt eller inte, eller pratar samiska, eller jojkar. Eller äger renar. Utan hur det känns inuti. Jag tänker att det är så med alla människor, oavsett om det handlar om vilket land, vilken kultur, vilket kön, vilken livsåskådning eller vilken subkultur man tillhör. Och att det kan se olika ut. Att du kan vara same även om du har svårt för att kissa ute i skogen, eller att en person kan identifiera sig som man men ändå bära klänning. Prata på bruten svenska men ha en norrländsk själ. Vem bestämmer egentligen reglerna? Vem har punktat upp kriterierna för alla olika kategorier? Vem har bestämt hur många av punkterna som behöver bockas i för att en ska godkännas? Jag tycker vi struntar i alla pekpinnar. Och istället håller oss till den där känslan. Så kan man vara annorlunda men ändå höra till.

Same, same - but different.

L.

p.s. Jag önskar dig all lycka till. Och hälsa din mamma!


Agnes är huvudkaraktär i "SMS från Soppero", en roman skriven av Ann-Helén Laestadius och utgiven av Podium och Nordiska muséets förlag 2007. I berättelsen reser Agnes och hennes mamma på besök upp till mammans hemby i Soppero. En resa som får både mor och dotter att fundera över sin identitet som same.

söndag 27 september 2015

Flaskpost: Världens viktigaste kyss

Jag undrar. Får man skavsår av att kyssas i trettiotvå timmar? Jag skulle ju kunna testa själv och få svaret, men det känns väldigt omständligt. Bara att hålla sig vaken. Toalettbesöken. Hungrig skulle jag nog också bli.

Men om jag hade varit i närheten hade jag kommit och hejat, kanske skrivit ett plakat, delat ut kakor. Och ibland stannat upp för att lyssna, ja, efter kören av de döda. Som ur ett grekiskt antikt drama (för det var väl de som hade en kör av samveten med på scenen?). Jag vet inte om deras röster tränger igenom tillvarons brus. Men en får ju försöka.

I David Levithans roman "Världens viktigaste kyss" bestämmer sig Harry och Craig, en gång ett förälskat par, för att slå världsrekordet i att kyssas - över 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder. Parallellt med detta får vi följa ett antal andra personer, samt lyssna till en bakgrundskör av röster som påminner om ett förflutet präglat av sjukdom och förakt, men även av frihet och kamp. "Världens viktigaste kyss" gavs ut av Gilla Böcker 2014 och är översatt av Helena Hansson.

tisdag 22 september 2015

Flaskpost: Raisa // Oscar Levertins vänner

Hej Raisa.
Det här är nog egentligen ett döfött brev. Om det ens skulle komma fram till dig kan du inte svara. För som samtalsterapeut har du väl tystnadsplikt? Men kanske kan du förbise det. Kanske har preskriptionstiden förlöpt. Eller så blir du bara nyfiken. För kom Boel någonsin tillbaka till dig igen? Ja, hon kulturtanten som du sagt att du skulle ge din "oreserverade kärlek" (om det inte vore för att hon var din klient). Var det något du sa till alla de trasiga människorna som kom till dig? Jag vet att Boel också frågade sig det.

Kanske hade det förändrat något, om ni förstått varandra. Inte för att jag vet om jag kan rekommendera en relation med den kvinnan. Hon känns som en ballong som fyllts med så mycket smutsigt vatten att hon inte skulle överleva de dialyser som skulle vara nödvändiga för hennes. Kan man sätta in dialys på själen också? På samma sätt som på kroppen?

Jag har funderat på vad det var för något hon berättade för dig. Om hon berättade allt och om detta allt i så fall var sanning eller om hon hittade på saker. Jag kan tänka mig att hon är bra på att fabulera fritt. Själv är jag osäker, på hennes minnen alltså, vad som hänt och vad som inte hänt. Jag undrar om hon vet det själv.

Förresten, jag bor på ett ö i havet, och även om Boel kom i land igen efter sin litteraturkryssning så vet jag inte var hon försvann. Om hon skulle ge sig ut på havet igen och hamna här - vill du att jag hör av mig då? Om det om din kärlek var sant?

L.

Raisa är samtalsterapeut åt huvudpersonen Boel i romanen "Oscar Levertins vänner" som berättar om hur kulturtanten Boel släpper loss på en litteraturkryssning. Romanen är skriven av Martina Montelius och gavs ut på Bokförlaget Atlas 2015.

lördag 19 september 2015

När den långsamma är kort

Den som arbetar är arbetsam.
Den som följer är följsam.
Den som pratar är pratsam.

Men.

Den som är långsam då? Är hen lång då? Men med långa ben - varför går det då sakta?

Förvirrande.

torsdag 17 september 2015

Flaskpost: Leni & Lydia // Leni blir en bebis & Sovdags för Lydia

Hej.
Jag vet att ni nog inte vill prata om det men det är okej att ändra sina idéer, tankar och åsikter. Särskilt efter att man prövat dem. Testa att vara bebis igen och inse nackdelarna. Testa att sova i badkaret. Och inse nackdelarna. Vänta! Snälla läs klart. Det här är inget pekpinnande och fördömande. Jag skrattar inte åt er. Snarare tvärtom. Ni ska ha eloge (det betyder beröm) för ert mod och för era initiativ.

Det finns så många som inte testar sina idéer utan bara bestämmer sig för att det är sanningen. Och vägrar ändra sig. Hur skulle världen se ut tror ni om vi inte fick ändra oss? Jag skulle ännu älska fiskbullar i dillsås, svensk lag skulle klassa kärleken mellan dina föräldrar Lydia som psykisk sjukdom och det skulle knappast vara din pappa Leni som bytte blöja på Sigge. Och jag vill nog påstå att tillvaron blir mycket roligare om ni tillåter förändringarna, vänder och vrider på dem, smakar och luktar och sover med dem. Om andra skrattar så kommer jag. Jag kommer, så kan vi springa häst tillsammans.

L.

Sovdags för Lydia
Lydia är huvudkaraktären i "Sovdags för Lydia" i vilken Lydia har svårt att sova och försöker komma på andra sätt att sova på. Berättelsen är skriven av Moa-Lina Croall och illustrerad av Klara Persson. Boken är utgiven av Alfabeta Bokförlag 2014.

Leni är huvudkaraktären i Emma Adbåges "Leni blir en bebis" i vilken Leni en morgon vaknar och upptäcker att hon har blivit en bebis... "Leni blir en bebis" är utgiven av Rabén & Sjögren 2011.

tisdag 15 september 2015

En alldeles egen skattgömma

På det öde ö:et har jag en gammal skattkista. Eller egentligen är det en sprucken gammal trälåda som flöt iland i början av min vistelse här. Full med konserverade persikor. Lådan är tom nu och nu är den en skattkista, jag har ritat ett hänglås på den. Och grävt en grop.

Jag öppnar lådan och lägger ner mina skatter. Först kommer orden ljuvlig, underbar, makalös, fantastisk och häpnadsväckande. Sedan fruktansvärd, hemsk och vidrig. Hund, jycke och byracka. Arg, ilsken och förbannad. Mat, käk och föda. Barn, knatte, unge, parvel och småtting. Snäll, vänlig och rar. Å, bäck, fors, vattendrag och älv. Rolig, kul och skoj. Vild, galen och tokig.

Och de finaste av dem alla. Kronjuvelerna.

Märklig, vidunderlig, konstig, annorlunda, säregen, och eljest.

Sen stänger jag igen locket, men inte för hårt. För kanske hittar jag fler ord att lägga ner.


En tesaurus är en ordbok där orden sorteras utifrån sina betydelser, det vill säga ungefär som i en synonymordbok. Tesaurus kommer från latinets "thesaurus" - vilket betyder skatter (jämför med engelskans "treasure" och franskans "trésor").

lördag 12 september 2015

Flaskpost: Sigge / Leni blir en bebis

Hej Sigge.
Om det gick att skriva ord som viskar skulle jag göra det nu. Jag borde inte säga det här eftersom du inte borde leka med tändstickor men det här är ett "burn after reading". Du kan nog inte engelska så det betyder att du ska bränna brevet när du läst det (här slår mig tanken att du kanske inte kan läsa heller). Man bränner brev för att inte någon annan ska läsa brevet. Någon annan är Leni.

För du vet den där dagen när Leni inte kunde gå och inte kunde klä på sig själv? Dagen när hon ville äta ur nappflaska och ha på sig blöja. Jag tänker att du tyckte det var lite konstigt, det att hon ville vara bebis. För det är ju inte så roligt att inte kunna gå, inte kunna prata. Inte kunna. Och det förstår hon ju till slut. Men du ska veta att det inte är så konstigt att vilja vara bebis igen. Eller åtminstone liten. Jag hörde en gång att nästan allt beröm en människa får i livet får hen åren innan sin fyraårsdag. Sen går det utför. Hej då uppskattning. Ja, det är den enkla förklaringen till din systers märkliga beteende. För lite uppmärksamhet helt enkelt.

En uppmärksamhet som slukades av dig. Så se till att bränna brevet. Eller kanske äta upp det. Bebisar gör tydligen sånt också.

L.


Omslagsbild: Leni blir en bebis


Leni och Sigge är syskon i Emma Adbåges "Leni blir en bebis" i vilken Leni en morgon vaknar och upptäcker något konstigt - hon har blivit en bebis!


"Leni blir en bebis" är utgiven av Rabén & Sjögren 2011.

lördag 5 september 2015

Buu ja Bää (och saknade strumpor)

Jag väljer inte vad som flyter iland på stränderna.
Åtminstone vill jag tro så.

Hursomhelst hade vågorna skickat iland en kvadratisk liten bok som jag nu satt med i knät. "Buu ja Bää siivoavat". Två får, en grön trasmatta och en dammsugare på omslaget. Jag hade hört om fåren tidigare, och de tycktes inte ha bytt namn för sin finska publik, bara förstärkt vokalerna lite för att behålla dem lika långa. Mycket mer än namnen förstod jag inte av bokens titel. Eller resten av texten. Men bilderna berättade om hur Buu och Bää städar. Buu i blå hängselbyxor dammsuger och Bää i röd hängselbyxor plockar undan från golvet. De verkar veta hur man gör, men så plötsligt! En strumpa slinker in i dammsugaren. Är det inte typiskt? (Kanske är det dammsugaren som bör ta skulden för alla ofrivilliga skilsmässor mellan höger- och vänstersockor?) Men Buu och Bää löser det hela trots vissa svårigheter på vägen. Och nog blir det fint.

Jag lägger boken ifrån mig och lägger mig på rygg. Pratar finska med mig själv, tror mig förstå några ord.

Sukka

Varo

Imuri

Kråkan kommer hoppandes.

- Vad är det du säger? undrar Kråkan.

Jag ler.

- Jag vet inte. Men jag tror att vi bör akta oss för dammsugaren, Kråkan.


"Buu ja Bää siivoavat" är den finska översättningen av Olof och Lena Landströms "Bu och Bä i städtagen". Översättningen är gjord av Pirkko Biström.

Buu ja Bää siivoavat

tisdag 1 september 2015

Dom som är kvar

Apropå döden, döden, döden. Här är den. Boken som berättar om tomheten, om att fortsätta handla mat på konsum. Om att vara arg. Karin Salers vackra ord, så kort och så koncist. Men det är väl så det är i sorgen. Att orken liksom inte orkar, måste effektivisera. Och illustrationerna av Siri Ahmed Backström som lockar till att leta upp de gamla, och troligen uttorkade, kritorna från förskoleåren. Så smärtsamt levande i allt.

Ändå är favorituppslaget helt vitt. Helt tomt. Förutom de sju orden.

Finns inte
är inte med
är död 



"Dom som är kvar" är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Boken är utgiven av Urax 2014 och mottog i mars 2015 Snöbollen - årets svenska bilderbok.
 

tisdag 25 augusti 2015

Att ladda lador och batterier

Kråkan och jag har tagit semester. Vi har promenerat över till den västra sidan av ö:et och låter dagarna vara längre. Vi laddar batterierna.

Vad laddade man innan det fanns batterier? Innan det fanns surfplattor, kontantkort, reskassor, mobiler och bärbara datorer? Fanns ordet ladda? Och betydde det samma sak? Fylla på fylla upp. Lador har människan länge fyllt upp. Fyllt dem med foder åt djur som skulle livnära oss under den tid som jorden lägger sig i dvala och förbereder sig för nästa rond. Som om djuren var levande batterier.

Lador. Ladda. Kanske har orden något med varandra att göra?

Men jag ska ju inte tänka på sånt nu. Vi har ju semester.

måndag 24 augusti 2015

En cirkel, en boklubb och två saknade karaktärer

Filmatiseringen av Cirkeln har nått mig och jag tänker tre tankar:

1. Har de tagit bort den tokiga häxan i krimskramsaffären?
2. Har de tagit bort den snälla vaktmästaren?
3. Varför har de en boklubb på skolans bibliotek? Vad gör de i den? Det tycks ju inte vara brist på tomma lägenheter i Engelsfors. Konstigt.

Tacksam för svar.

Cirkeln är den första delen i en romantrilogi av Sara Bergmark Elfgren och Mats Strandberg. Filmatiseringen av Cirkeln hade premiär 2015.

fredag 21 augusti 2015

Flaskpost: Frances / Hyresgästerna

Frances!
Ärligt talat. Jag förstår inte vad du ser hos Lilian. Hon är mjäkig. Ointressant. En ointressanthet som hon försöker dölja under en yta av exotisk inredning, kitsch och färgglada klänningar. Jag är ledsen om jag sårar dig, men det kommer inte hålla. Er relation består endast och enbart av den åtrå som uppstår mellan er. Och ja, jag vet att passionen inte är någon liten petitess när det kommer till kärlek, jag vet hur mycket den kan betyda, men det kommer inte hålla. Eller är hon bara en leksak? En förströelse, eller en liten revolt mot din mor? En sista utväg för att upprätthålla din stolthet? Vad har hänt med dina drömmar, med din revolution? Försvann den, släppte du den, samtidigt som du släppte Chrissie? Ibland tror jag att hon var den stora kärleken, och att den inte lämnat dig helt.

Du ska ha min beundran för din förmåga att fortsätta träffa henne.

Det måste göra ont.

Men i övrigt händer det ju ingenting. Ni träffas. Ni förälskar er. Det sker ett stort missförstånd och sen skvalpar efterverkningarna genom resten av berättelsen, fram till en ouppklarad upplösning, ett öppet slut. Jag är ledsen Frances, men jag tror inte på det här. Eller jo, jag tror på den schizofrena åtrån, på frustrationen, på den ologiska pendlingen mellan att tro att detta är den stora kärleken och det att på avstånd, och med förnuftet, vilja avstå helt. Det tror jag på. Men jag tror inte på er.

Om jag fick bestämma skulle jag släppa dig fri. Ta din hand och leda dig tillbaka till dem som du stod axel mot axel mot på barrikaden. Jag tror de saknar dig. Jag tror du saknar dem.

/L.

Frances är en av karaktärerna i Sarah Waters roman "Hyresgästerna". Det är strax efter första världskriget och berättelsen handlar om hur Frances förälskar sig i Lilian, som tillsammans med sin make hyr några rum i det hus som Frances och hennes mor äger och bor i. En förälskelse som får besvärliga konsekvenser.


torsdag 20 augusti 2015

Flaskpost: Martin Widmark / Lasse-Majas detektivbyrå

Hej Martin!
Jag sträckläste "Biblioteksmysteriet" och "Saffransmysteriet" igår. Det var som att kastas tillbaka till barndomens somrar och alla tusen-gånger-om-lästa Kalle Anka-tidningar. Ja, en längre version av de där serierna där Musse Pigg löser diverse detektivfall. Eller som att försöka komma på svaret i "På spåret" innan ledtrådarna blir sådär pinsamt enkla. Jag synar illustrationerna, dröjer kvar lite innan jag vänder blad. I båda böckerna får jag snabbt en stark känsla för vem den skyldiga är som faktiskt visar sig stämma, däremot lyckas jag inte alltid helt förstå hur brotten gått till. Och det är ju roligt! Det får inte vara för lätt. Synd i lyckan bara att de är så populära, sommarlovet har länsat bibliotekets hyllor. Annars hade jag hämtat hem de andra 21 fallen i bokserien också.

Men det är något som jag inte förstår. Varför skriver du vissa av de sammansatta orden med bindestreck? Forskar-rummet, verktygs-låda, zoo-log, december-mörkret. Tänker du att orden är för svåra för läsarna att själva dissekera och klura ut? Det borde du inte göra. Underskatta dina läsare alltså. Du skriver ju faktiskt deckare.

/L.

p.s. Om du vill får du gärna fråga Helena Willis hur hon tänkte när hon illustrerade Veronicas stickning i "Saffransmysteriet". Det är en väldigt stor stickning för att vara en liten babymössa.

måndag 17 augusti 2015

Jägare och samlare

Saker att jaga och samla:

hallon
hjortron
ekollon
ostron
porslinslejon
fikon
lingon
syskon
päron
påfågelögon
smultron

Och de flesta kan man äta. Till exempel små söta bröder.

söndag 16 augusti 2015

Sex laxar i en laxask kan slänga sig i väggen

Bussgods bussgods bussgods.

(Om du inte förstår har du inte uttalat det högt om och om igen.)

fredag 14 augusti 2015

Döden, döden, döden

Roy är död. En pojkes hund är död. Roy som funnits där så länge, ända sen pojken var liten liten. Var är Roy nu? Vad händer efter döden egentligen? Gräver Roy tunnlar under marken där familjen begravt hans svartvita kropp eller har han blivit ett spöke som småsystrarna säger? Kanske återfötts som en humla eller katt? Det hade nog Roy inte gillat. Och sen finns ju helvetet, hundparadiset och himlen. Det finns så många alternativ - vilket är sant?

Jag tänker att svaret inte är det viktiga, och att vi alla var och en kan få bestämma själva hur vi vill ha det. Att diskussionerna är betydligt mer spännande. För döden kan de flesta av oss nog inte komma undan, så varför inte tala om den?

Gro Dahle och Svein Nyhus böcker är såna som ska höjas över huvuden när det talas om att föräldrar är kvar i sin egen barndom när de väljer böcker till de egna barnens godnattsagor. De är vackra, tankeväckande och djupt existentiella. Det är historier om inte bara döden utan även duktiga flickor och aggressiva fäder.

Sen finns det ju andra fina böcker om döden. Jag tänker på Ulf Nilssons "Adjö, herr Muffin" och Ulf Starks "En stjärna vid namn Ajax". Ett marsvin och ytterligare en hund. Jag undrar. Finns det någon barnbok om en mormor, en kompis, en lillebror, en pappa som dör?

Om jag skulle skriva en om mig och Kråkan skulle vi bli änglar när vi dör. Men det kanske inte Kråkan skulle imponeras av, han kan ju redan flyga. Kanske om jag lockar med moln att sitta på, och vattenballonger att kasta?

torsdag 13 augusti 2015

Badande barbar

Bada gör jag helst naken. Bar om hela kroppen med hela himlen som åskådare. På ett öde ö i havet går det alldeles utmärkt. Strandsatt har jag funderat på min frånvaro. Endast det frånvarande är möjligt att sakna. För man saknar sånt som man inte har. Man saknar inte sånt som man har.

Och så försöker jag hitta ett ord för detta. För möjlig att sakna. Jag tänker:

säljbar - möjlig att sälja
ätbar - möjlig att äta
farbar - möjlig att fara (på)
fattbar - möjlig att fatta
badbar - möjlig att bada (i)

Är jag då saknbar? Eller heter det saknadsbar? Eller sakningsbar? Och en barbar - vad är hen? Själv eller naken?

Det slår mig att både själv och naken passar in på mig. Jag badar vidare. En badande barbar.

onsdag 12 augusti 2015

Flaskpost: Tessa / Innan jag dör

Tessa.
Någon sa till mig att en människa "aldrig är så dålig som när hen gifter sig, eller så god som när hen är död". Man talar inte illa om de döda. Men ärligt talat så går du mig på nerverna. Är det tillåtet? Är det okej? Om jag öppnar upp boken någon gång i första halvan, då du ännu är full av vid liv?

Du påminner mig om Hazel i John Greens Förr eller senare exploderar jag. Jag blev tokig på henne med. Kanske är det den allmänna tonårstruligheten. Konflikten mellan att vara i en ålder då en människa börjar slå sig fri, men på grund av en sjukdom är till livet beroende av sina föräldrar. Jag vet inte. Eller vågar kanske inte uttala mig om det. Det att du surar i din säng medan dagen går.

Men du har ju din lista. Innan du dör. Ha sex, testa droger, bryta mot lagen... Om du levde skulle jag komma över med biodynamiska grönsaksbitar (så att din pappa inte stoppar mig redan i dörren) och filmen Bitchkram på DVD. Hon har också en lista över saker att göra i livet innan hon dör. Men skillnaderna mellan er är flera. Kristin har inga aggressiva cancerceller i blodet och hennes lista är kanske därför mera hoppfull. Bära en blomkrans i håret (check). Sjunga högt i en musikaffär när hon provlyssnar en skiva (check). Resa till New York (missar flyget). Välta en ko (ytterligare försök behövs).

Är det så att Kristins lista är skapad i hopp medan din livnär sig på hopplösheten? Så många av dina punkter är ju så destruktiva. Och det är sorgligt, och skrämmande. För vad är människan inte kapabel till när hopplösheten river ner alla murar, hämningar och begränsningar. Destruktiva förhållanden. Droger. Självmordsbomber.

Förlåt min ilska.

/L.

p.s. Om du inte förstår varför man skulle gå till en musikaffär för att provlyssna ett album, prata med dina föräldrar så kan de berätta om hur det faktiskt var förr i världen.

Tessa är huvudkaraktären i Jenny Downhams roman "Innan jag dör" som handlar om sextonåriga Tessa som på grund av leukemi bara har några månader kvar att leva. Inför detta har hon en lista på saker som hon vill hinna med att göra. Romanen är översatt till svenska av Helena Ridelberg och gavs ut av Brombergs bokförlag 2008.

tisdag 11 augusti 2015

Grodan och främlingen

I Max Velthuijs Grodan och främlingen kommer en dag en främling till trakten. En råtta. Grisen varnar genast de andra - för råttor är smutsiga och tjuvaktiga! Ankan håller sig på Grisens sida medan Haren menar att skogen är fri för alla. Grodan är däremot nyfiken och blir vän med främlingen.

Inte rymmer historien några överraskningar men jag älskar det ändå. Velthuijs filmjölkslena illustrationer. Och så hur mina tankar börjar kretsa till de djur som berättelsen innehåller, och hur vi i vår kultur och vårt språk har gett dem olika egenskaper. Vi har Grisen som här anklagar Råttan för att vara smutsig, något som vi annars förknippar med just grisar. I den här berättelsen är det Grisen som hyser det största motståndet mot främlingen och jag börjar tänka på grisarna i Orwells Djurfarmen, deras ondska och vilja att bestämma över andra. Och Ankan sväljer allt med hull och hår, köper helt enkelt "grisen i säcken".

Med Haren ritar Velthuijs en annan bild. Harar är i talesättet fega, och rädd är Haren nog när han ramlar i vattnet utan att kunna simma (vem som räddar honom får du gissa). Men annars är Velthuijs hare en klok och eftertänksam figur som inte vill döma någon, till skillnad mot Milnes hare i böckerna om Nalle Puh som tror sig veta mer än vad han gör - och gärna sprider sina idéer.

Och så har vi Grodan som bara är nyfiken och öppensinnad. Grisen skulle nog beskriva honom mer som dum och utan eftertanke. Grodan imponeras ju av Råttans berättelser och förstår inte Grisens elaka kommentarer.

Ja, det är en fin bok som leder till så många andra funderingar. Velthuijs föddes och levde i Nederländerna och jag funderar på om djuren i andra länder har samma egenskaper som här. Är åsnan envis även i Indien? Är vargen ensam i Ryssland? Och är kyrkråttan fattig även i Rumänien?

måndag 10 augusti 2015

Atombomber

Det har gått 70 år sedan atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Atombomb. Ett sådant ord. Atomen som fått sitt namn för att den ansågs vara odelbar (detta innan vetenskapen kom på neutroner, elektroner, protoner och kvarkar och ännu mindre prickar). Det minsta man kunde tänka sig! Det hade varit bättre om det varit så. Att atombomberna som föll över Hiroshima och Nagasaki varit så små. Ja, i stort sett obefintliga.


Ordet atom kommer från grekiskans ἄτομος (átomos) och betyder odelbar. Det inledande a:et fungerar nekande på samma sätt som svenskans o:n och -tomos kommer av det grekiska verbet för att skära.

lördag 8 augusti 2015

Ofullkomliga adjektiv

Kråkan frågade häromdagen hur många ord jag har i munnen och jag drog till med tio tusen. Kråkan blev djupt imponerad och bad mig räkna upp orden. Kråka sa jag. Sand, strand, hav, vatten, roligt, ö, land, träd, leka, kul, fötter, mage... Men så avbröt Kråkan mig. Kul och roligt är ju samma ord. Och att det vore bättre om jag bara hade ett i förrådet och kastade ut det andra, så skulle jag få plats med något annat (Kråkan föreslog en sång som han nyss hittat på). Kråkan röstade på kul, för det lät bra tillsammans med ordet kråka och karneval. Men jag vill varken kasta ut det ena eller andra. Och just adjektivet kul hade min tunga bråkat med förut. För var kråkor kula? Och flög de på ett kult sätt?

Så jag behåller gärna roligt, för att kunna ersätta kul med, när det behövs. För jag vill ju inte kasta ut kul heller. Även om det är lite ofullkomligt och trilskas i vissa sammanhang. Ibland passar det ju alldeles utmärkt. Det behöver bara hitta sin plats i tillvaron.

fredag 7 augusti 2015

Skogens hemligheter av Jimmy Liao

Åh Jimmy Liao, hur gör du för att svepa det skira och drömmande över dina läsare? Dina bilder är ju så enkla och rena. Men ändå. De inledande sidorna är så lätta och luftiga, som en kallsup genom näsan. Sedan, i ömsesidig önskan brakar det lös. Kaninen blåser i sin lur och släpper drömmarna loss. Berättelsen vänder och den lugna skogen fylls av liv, rörelse, trumpetfanfar och kullerbyttor. Sen kommer trappan, trappan upp till himlen och en paus på ett av stegen. Vad finns bakom dörren? Vågar vi gå och se efter?

Skogens hemligheter är för mig ett försvarstal för drömmarna. För att ha dem kvar, och att fortsätta leka med dem. Samtidigt finns det en sorg i berättelsen. Ingenstans finns en annan människa, inga vuxna. Flickan somnar på en kudde under fönstret. Tygdjuren tycks vara de enda vännerna. Men kanske visar bilderna bara den värld som flickan upplever. Kanske är övergångsstället egentligen fullt av vuxna med portfölj, långa steg och höga röster. Men att dessa har bleknat för flickan.

På samma sätt som den stora kaninen bleknat för de vuxna?

"Skogens hemligheter" är skriven och illustrerad av Jimmy Liao. Boken är översatt till svenska av Anna Gustafsson Chen och utgiven av Mirando Bok 2014. På svenska finns även Liaos "Stjärnenatt".

torsdag 6 augusti 2015

Katastrof

Att bo på ett öde ö är att syna stränderna. Söka av dem efter vrakgods och strandade. Grindvalar, knölvalar och så de som inte haft något annat val än att sätta sig i båten.

Ibland finns det inga ord som kan förklara. Men ordet katastrof är inget nödrim här, ingen kompromiss, ingen överdrift eller ett ord i väntan på något mer passande. För grekiskans ord katà (ner/ned) och strophé (vändning) är den enkla sanningen. Det var så båten gick.

onsdag 5 augusti 2015

Flaskpost: Ellie / Imorgon när kriget kom

Ellie!
Jag tänkte på dig häromdagen. Jag sprang i skogen och lekte indian, så tyst som möjligt tassade jag fram. Få skulle kalla det att springa men jag gör det.

Så började jag som sagt att tänka på dig, jag hörde ljud bakom mig, vände mig om och upptäckte på håll en annan figur. Mitt hjärta började bulta och stegen blev hårdare, längre. Hur snabbt kan jag springa egentligen? Hur mycket snabbare när en fiende, ett hot, en smärta jagar? Det gick fort. Ljuden av steg försvann.

Men vi kan inte springa hur länge som helst. Det vet både du och jag. Slutar inte jakten måste vi vända om. Möta fienden. Och jag vände. Med ökad kraft. Jag tänkte på när du, Homer, Lee och Robyn gör just det, visserligen i ett fordon men ändå. Att Homer trycker gasen i botten, för i mötet med en annan bil är det den som kolliderar i högst hastighet som kommer lindrigast undan. Det kräver verkligen mod. Ni har all min respekt för det.

Hur som helst vände jag för att möta min egen förföljare. Runt ett krön fick jag syn på honom. En medelålders man i grå t-shirt. Jag tog i än mer och svepte förbi honom, saktade inte ner förrän långt efteråt.

Om han bara visste.

/L.

Ellie är huvudkaraktär i John Marsdens bokserie om sju böcker som inleds med boken "Imorgon när kriget kom". Historien handlar om en grupp ungdomar som efter att ha campat i bergen upptäcker att landet (Australien) invaderats av en främmande makt och att befolkningen tagits till fånga. De bestämmer sig för att göra motstånd.

tisdag 4 augusti 2015

Bus & Frö på varsin ö

Bus och Frö bor på varsin ö. Tillräckligt nära för att vara medvetna om varandra, men tillräckligt långt ifrån för att kunna umgås. Visserligen trivs de bra med det egna. Bus stickar halsduk efter halsduk. Frö fiskar upp fisk efter fisk. Men ibland skulle det ju vara roligt att vara två. När man spelar badminton till exempel.

Ifrågasättandet hör inte hemma i fantasins värld, så jag slår undan funderingarna på hur man spelar badminton på en vindpinad ö eller var Bus får allt sitt garn ifrån (postorder?). För jag gillar ju Maria Nilsson Thores illustrationer. Här finns den igenkända omsorgen och förkärleken för mönstren i gardiner, halsdukar och andra textilier. Och så, i den rena enkelheten, finns de små detaljerna. En omkullvält kruka, ett flaskskepp på fönsterbrädan, en tappad klädnypa. Små saker som skapar liv och visar tecken på ett "förut". Och på så sätt även en liten vink, om att berättelsen fortsätter.

"Bus & Frö på varsin ö" är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Boken är utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag år 2012.

måndag 3 augusti 2015

Tråkigt och oroligt

Det är ingen nyhet att Kråkan lätt blir uttråkad. Åtminstone i min närhet. Särskilt när jag sysslar med något. Lite som en katt som lägger sig mitt i boken när man läser.

Igår satt jag på stranden och staplade sandkorn när Kråkan damp ner bredvid mig. Han bredde ut vingarna och la sig tungt på ryggen. Suckade högt med slutna ögon.

- Tråkigt, sa han. Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Sen såg jag hur han öppnade en glipa av ena ögat och sneglade på mig.

- Oroligt är det. O-, o-, roligt.

Jag skrattade till.

- Men Kråkan, det går faktiskt inte, du kan inte sätta ett o framför vad som helst och göra det till dess motsats.

- Varför inte då?

- Det bara är så. De enkla sätten gäller inte alla ord. Ibland gör o:et istället att ordet får en helt annan betydelse.

Kråkan ser bekymrad ut.

- Men Kråkan, du behöver inte vara orolig, du tycks klara dig bra ändå.

Kråkans ögon glittrar till.

- Ha ha! Nu sa du det själv! Krax! Fel, fel, fel! Ha ha ha!

Sen var han bortflaxad innan jag hann förklara mig. Hopplöst.

torsdag 30 juli 2015

Lilla nollan och bokstaven O

Mina fingrar har en tendens att ersätta bokstaven O med en nolla. Av någon anledning styr de en centimeter snett uppåt höger på tangentbordet och retar på så sätt upp rättstavningssystemet. Ibland ersätts bokstaven t av en tvåa, men det sker inte lika ofta. Vad är det mina fingrar vill säga mig?

Kanske har de läst Lilla Nollan och de andra av Inger och Lasse Sandberg och vill ge nollorna lite fler funktioner i tillvaron. Kanske är de bara förvirrade över likheten i form. I vissa typsnitt är det ju i stort omöjligt att skilja stora O från siffran 0.

Men jag börjar fundera på om det finns fler likheter än den yttre. Lilla Nollan uppfattas ju som värdelös i början, i sin ensamhet är hon ingenting och ingen, men vid sidan om någon annan, t.ex. den gymnastiska fyran, om de står tätt, tätt intill varandra, blir de plötsligt större än alla de andra entalen som bor på gatan. Till och med större än nian.

Har bokstaven O samma förmåga? Det slår mig att bokstaven O sysslar med något helt annat, hen ställer sig framför ord och vänder dem på ända. Det som en gång varit möjligt blir omöjligt. Det som varit fint blir ofint. Det trogna otroget. Jag kan tänka mig att många av orden sprungit kull för att komma undan O:et. Men att andra låtit sig fångats, för att det är enklast så, för att det går, även om det inte alltid är rätt.

Orätt liksom.

måndag 27 juli 2015

Ogräs

Jag sitter på knä och rycker ogräs mellan några små plantor som jag låtsas (och hoppas) är av samma sort som några vackra blå blommor jag sett på en annan del av ön. Jag tänker mig att de kanske tar sig lite bättre om de får lite mer plats att andas. Lite som kor i bås.

Kråkan hoppar omkring mig, flyger upp och ner i träden och inspekterar från olika håll. Kråkan undrar vad jag sysslar med och lyckas inte räkna ut det själv.

- Du har glömt några, säger han till slut och pekar på de av mig antagna blombebisarna.

- Men de ska inte bort, de är ju inte ogräs, svarar jag.

- Men de smala bladen är Og-räs?

- Ja.

- Och de flikiga bruna?

- Ja.

- Och de med små vita blommor?

- Ja.

- Men de ser ju olika ut! Hur kan de vara samma sort?

- Men Kråkan, ogräs är inget namn. Det är mer ett begrepp för flera olika sorters växter.

- Hur vet du vilka då?

Jag öppnar munnen för ett snabbt och enkelt svar, ett som inbegriper förledet o- framför -gräs som ska göra gräset till ett ickegräs. Samtidigt rycker jag upp ett strå som definitivt skulle räknas som just gräs. Jag snurrar på stråt och letar efter ett eget svar.

- Så här är det. Ogräs är egentligen inte definierat, eller alltså, det är inte statiskt. Snarare relativt. Ogräset behöver något att förhålla sig till. Något önskvärt.

Om Kråkan hade ögonbryn skulle han rynka på dem nu.

- Eller så här, fortsätter jag, tänk dig att du vill ha en äng full av blå blommor och inget annat. Då är allt som inte är de blå blommorna ogräs. Till exempel maskrosor och blåklint och förgätmigej och akvileja och allt annat. Men om du vill ha en matta av maskrosor så är de blå blommorna ogräset istället. Ogräs är alltså en definitionsfråga.

- Så man kan bestämma själv?

- Tja, jo, det kanske man kan säga.

Jag fortsätter rensa. Kråkan fortsätter hoppa runt och kring och upp och ner. Till slut kan han inte hålla tristessen inne. Han hoppar fram till den lilla rabatten och pekar.

- Det där är inte ogräs, säger han.

- Nähä?

- Nä, och inte det där heller, säger han och pekar på en annan växt. De ska vara kvar. Bra va?

- Men då finns det ju inget mer att ta bort.

- Nä.

Jag borstar av händerna.

- Vad bra, skrattar jag, och kråkan hoppar upp på axeln. Då kan vi ju gå och bada istället.

torsdag 23 juli 2015

Deras ryggar luktade så gott

Om jag kunde skulle jag trycka Åsa Grennvalls Deras ryggar luktade så gott i händerna på alla som någon gång behöver interagera med en annan människa. Det här handlar inte bara om känslomässig försummelse, det handlar om våra världsbilder, om de barn som är och de som varit och som alla ritat med kritor. Världsbilder där ingen är den andra lik.

I en är hatet en självklarhet. I en annan kärleken. I en tredje finns det inget sådant som depression. I en fjärde är njutning en synd. I en femte är det meningen med livet. På en plats är slag och sparkar ett straff, på en annan är det en självklar dessert efter middagsmålet, på en tredje är det kostnaden för att få hålla sin käraste i handen.

Här kommer en klyscha. Om du mår dåligt av såna bör du inte läsa vidare.

Böckernas berättelser får våra världsbilder att flerfaldigas. Istället för en stor oljemålning i hallen som skymmer allt annat bygger vi ett kartotek med olika sätt att se på världen. Och inte bara med själva idéerna, utan med de händelser som påverkat deras utformning. Kritorna. Armen som håller dem. Och barnen.

Apropå barn, så är de sista sidorna i Åsa Grennvalls berättelse bland de finaste jag upplevt. Tick tack.

onsdag 22 juli 2015

Platt

Igår kväll landade det ett rymdskepp på det öde ö:et. Det är sånt som händer, men som vi egentligen inte bör prata högt om. Hur mina gäster såg ut lämnar jag åt fantasin för den här gången.

Hur som helst hade de frågor. Och av någon anledning sett ut mig som potentiell support. Utomjordingarna tycktes ingå i något slags forskarlag kring den mänskliga kulturen och hade den senaste tiden studerat löpsedlar. De gick rakt på sak - var det platta en väg till det som buddisterna benämner Nirvana? Jag bad dem utveckla sitt resonemang.

De hade analyserat ett flertal medier och uppmärksammat att platt mage, surfplattor, platt-TV samt en Platini var sådant som fyllde löpsedlar och press på ett sätt som borde spegla vikten av dessa saker i tillvaron. En av forskarna, som fokuserade på den mänskliga kulturen kring intagande av energi inflikade att hen även noterat att vi var särskilt förtjusta i pannkakor, pizza och tortilla. Även dessa platta. Var detta ett försök att nå total upplösning? Tunnas ut som ett oblat till genomskinlighet? Upplösas i kosmos? Bli en del av något större?

Mitt inre ropade att jag, utan några som helst universitetspoäng i antropologi eller idéhistoria inte borde ge mig in i diskussionen. Kanske skulle mitt svar hamna i en universell guide till universum och på sätt ge en helt felaktig bild av världen!

Tja, sa jag, det är nog inte så enkelt. Ibland är platt bra. Ibland är det dåligt. Ibland är det meningslöst men uppfattas som viktigt och ibland är det viktigt men uppmärksammas inte ändå. Jag talade om platt organisation, platta fall, oljeplattformar och om att välja rätt kakelplattor för köket. Jag nämnde skammen över plattfötter, en tidigare teori om att jorden var platt som en EP, att plattång för vissa var synonymt med social överlevnad och om plattfiskar vars ögon vandrade från den ena sidan till den andra men som helst ville blunda för allt skräp som virvlade omkring över bottnarna.

Mina besökare stod mållösa. Jag vägde på höger fot ett tag. Sedan på vänster. Snurrade tre varv runt min axel och tuggade lite på läppen.

Så kom frågan. Men allt detta är alltså viktigt?

Tja, sa jag, det är nog snarare tvärtom. Inte allt, men nästan.

Plattityder helt enkelt.

tisdag 21 juli 2015

Flaskpost: Aprilhäxan

Majgull!
Jag måste erkänna att jag först tänkt skriva till Christina. Be henne lugna ner sig lite. Säga åt henne att sluta vara så rädd. Men jag låter henne vara. Låter henne komma på det själv i sitt lilla hus. Ja, det där huset som gör hennes man avundsjuk. Är det möjligt? Att hus kan orsaka något sådant som avundsjuka? Ett tingest som omöjliggör en ömsesidighet, för hur mycket hon än smeker dess väggar, omfamnar dess dörrar och kysser dess fönsterkarmar får hon inget tillbaka. Men kanske är ömsesidigheten inte en förutsättning för avundsjukan? Kanske är den enkelriktade kärleken här nog?

Förvirringen kring kärleken, eller bristen på den, var ju faktiskt det som fick mig att fatta fjäderpennan från början (denna gång från en av alla ilandflutna skarvar). För i bakgrunden, eller egentligen svävande över allt finns ju aprilhäxan Desirée, hon som försöker lista ut vem som stal hennes liv. Vem av Christina, Margareta och Birgitta som fick det liv hon själv ville leva. Är det meningen att jag som läsare ska komma med ett svar? Som att hitta mördaren innan Poirot samlar alla i salongen?

Jag kan ha missuppfattat det helt, men jag upplever det som att den enda som faktiskt hyser ett inre hopp är Desirée. Fjättrad i en kropp vars funktioner en efter en offras för hennes utomkroppsliga uppdrag tycks hon ändå vara ensam bland dessa kvinnor att känna kärlek. Är det detta som är grejen? Det som ugglan skulle avsluta med i fablernas värld?

Jag vet att dina svar kan dröja. En flaskpost hittar som oftast inte rätt på en gång. Och du kanske har annat att prioritera. Vattna blommor och räkna ord. Vad vet jag. Det ger mig i alla fall tid att fundera på svaret själv. Kanske så pass att om och när du väl kommer med ditt, håller jag fast vid mitt eget.

Ha det fint!

/L.

p.s. Kråkan vill inte hälsa men jag får nog nämna att han är lite gramsen över hur du låter fåglarna agera behållare för Desirées själ, eftersom hon främst väljer "djur och likgiltiga främlingar" som bärare. Jag tror han uppfattar det som att du menar att fåglar och djur också är tomma och likgiltiga. Själv tror jag att du valt fåglarna för deras flygförmåga. För oavsett om man har ben att själv springa med eller inte - vem vill inte kunna bre ut sina vingar över världen?

måndag 8 juni 2015

Rök utan eld

Jag lyfter stenar och bygger bokstäver i sanden. Men det är inget SOS jag stavar för flygplansresenärerna som stryker sina kondensationssnören över himmelen. De skulle inte ha valet att kunna landa på mitt ö. Och jag är nöjd med det. Mitt ord har inte syftet att ta mig härifrån.

Kråkan kommer flygande och hoppar från sten till sten. Han vill vara med och jag säger att sanden är fri. Han skyndar iväg, och jag börjar tänka på Frida i Jonas Karlssons "God jul" som med sin ambition till att skicka en julhälsning grävde sin egen grav. Där placeringen av ljusstakar i kommunhusets fönster bildade ord på samma sätt som stygnen i ett korsstygnsbroderi. En order uppifrån där det egna initiativet var en förutsättning för en kollektiv succé - men en individuell uppoffring.

Jag lägger sista stenen på mina tre versaler när Kråkan kommer pustande ut från djungeln, han rullar en stor stenbumling framför sig, tar än i med armarna och än med hela ryggen, skjuter ifrån ända från klorna. Det går bra säger han. Han behöver ingen hjälp säger han. Och jag litar på honom. Till slut är den på plats. Spåret efter stenens rullning påminner mig om en rökslinga.

Och jag undrar hur det ser ut från 10 000 meters höjd. Om de kan läsa ordet eller om de bara ser...

...att det brinner ur en av bokstäverna.

fredag 22 maj 2015

Trottoarpratare

Gissa om jag blev förvånad! För tänk dig själv! Du går där på stranden på ett öde ö, vågorna rullar in över sanden och du går med huvudet i det blå och funderar på ladusvalors förmåga att vända mitt framför näsan på dig och så PLÖTSLIGT! Har du snubblat omkull och ligger med armhålornas svettiga tofsar fulla med sand.

Vad var det om inte en trottoarpratare! På ett öde ö! Aldrig trodde jag att jag skulle stöta på en sådan så långt från både storstadsnyckelservice och glesbygdspizzerior.

Jag kliade mig i huvudet och började tänka på åsnan Iors kortlekshus när en arm sträcktes ut mellan plakaten med en pappersmugg i näven. Och efter muggen kom en liten figur som styrde mina tankar bort från Milneskogen och ut i Ingenstansets små stugor. En liten gubbe med mer armar än en basketspelare från Solna och med svart tufsigt hår och underbett över puckelryggen. Jag tänkte att han lätt skulle få plats i en tändsticksask.

Han skramlade med pappersmuggen igen, sträckte den emot mig och log. En liten spindel hoppade över på min hand när jag förde fingrarna närmare. Den lilla figuren skrattade men höll kvar muggen mot mig. Skramlade med den igen. Så jag tog tag i en rosa karamell och fick med mig fem, sammanfogade av havets salta.

Tack.

fredag 15 maj 2015

Kontring

Den senaste masstrafiken av vindar, stormar och orkaner har blåst förbi för den här gången. Jag har krupit fram från mitt lä och samlar fynd längs stranden. Till en början saknar jag en säck, men viker upp tröjan till en kängurupung. Ur sanden drar jag upp spökgarn, en navkapsel, fem yoghurtförpackningar, tre tandborstar (!!!), en orange Foppatoffel och en hink med spricka i botten. Den fylls snabbt med otal annat och jag tänker att jag är en hamster som fyller mina kinder med tuggredo mat.

Hamstra.
Samla.
Spara.
Lagra.
Magasinera.

Jag viker ut fingrarna allt eftersom tills ena handen är full och hinken hänger i armvecket.

Och så plötsligt slår det mig.

Jag släpper allt jag har för händerna, och springer så att sanden yr och tandborstarna lossnar från min toviga my-knut. Jag bankar på trädstammen.

- Nu har jag det! ropar jag.

Jag bankar igen och dyker sen ner i en buske för att dra fram plåten. Med en sten trycker jag ner ett poäng på min högra sida.

- Bunkra! B-U-N-K-R-A! Ha ha!

Kråkan hinner knappt kravla sig ur sin fosterställning innan jag är långt borta igen.

Ett-ett. 

fredag 8 maj 2015

Nummerplåt: NKR

Jag och Kråkan spelar nummerplåt. Det var ett tag sedan sist. Trots mina dagliga promenader längs strandkanten har jag inte snubblat över någon. Däremot misstänker jag att Kråkan någonstans på vårt ö har en tom håla som han fyllt med ilandflutna nummerplåtar. Kråkan ser sånt som mina ögon missar. Minsta blänk så är han där.

Jag misstänker att Kråkans hemliga hamstring är till för att ge honom lite mer tid att tänka. Eller så vill han ha ett lager, för dagar då han tycker att jag grunnar på alldeles för världsliga saker. Istället för på orden.

Kråkan skakar ur den värsta sanden och lägger plåten mellan oss.

NKR

Vi kastar sten och Kråkan får börja.

- ANKRa, säger han och håller hakan högt.

Jag ser ut över havet. Tvekar lite innan jag ger min giv.

- BäNKRad?

Men det vill inte Kråkan gå med på. Inte heller fiNKRog.

Och plötsligt är vi inne i en vild regeldiskussion. Som om vi satt och spelade vändtia. Kråkan vill varken medge sammansatta ord eller böjningar.

- Men, säger jag, om jag får flika in en bokstav inemellan då? En liten?

Kråkan inväntar mitt utspel.

- NeKRolog?

- KRAX! Över min döda kropp!

(Och då brister allt. Ha ha!)

söndag 3 maj 2015

Tungomål

Även på ett ö i havet kan hemlängtan slå en. Trots stormarna och vågorna av ord som rullar in över stranden.

Idag var en sådan dag.

Jag låg med ryggen mot marken, över mig ven vindarna fram och tillbaka. Jag blundade och försökte koncentrerat lyssna på dem. Kom någon av dem från mina trakter? Och kan vindar, på samma sätt som jag, längta efter att höra sitt barndoms tungomål? Jag reste mig upp, bestämd att ge det en chans. Med händerna formade som en lur runt mina läppar ropade jag:

“Bara hemska skärgårdsöar skyltar med ful papyrus!”


En väntan. Flera av vindarna sneglade suspekt på mig. Några skrattade. Viskade sinsemellan.


Men en av östanvindarna tycktes ändå ha saktat in av mer än elak nyfikenhet.


“Hemska skärgårdsöar säger jag!”


Vinden som nu var helt stilla sänkte sig sakta ner. De andra vindarna muttrade då trafikflödet för en stund stannade upp. Men östanvinden hade ingen brådska. Den närmade sig långsamt, luktade på mitt hår. Dess svala andedräkt var för mig full av minnen.


“Du har en vacker artikulation” sa vinden och rullade ihop sig som en Kringel-hund vid mina fötter.

Jag satte mig ner och strök försiktigt med handen över vinden.

“Tack”, svarade jag. “Jag har övat hela livet.”