tisdag 27 oktober 2015

Flaskpost: Jesper Festin // Jag stor du liten

Jesper!
Hur tusan gör man för att översätta med rim? Hur långt från de ursprungliga orden får man gå? Ja, jag vet att de flesta ord är oöversättliga, att det snarare handlar om en tolkning. Vissa ord går lättare. Nummer. Vissa objekt. Men "promenera", "kuslig", eller "omtanke" är svårare. Omöjliga.

Men du, jag vet ju inte hur originalet ser ut, har inte fått de tyska orden till mig. Får man ändra på sidordningen? Det skulle ju fungera i det här fallet, det skulle inte förstöra så mycket, särskilt om det ger andra vinster. Undvikande av nödrim till exempel. Nä, jag måste se hur det är skrivet från början, även om jag spontant gillar ditt val av ord.

Någon favorit? Ja, i så fall:

jag gömma
du jaga

du aj
jag laga


/L.

p.s. Jag återkommer.

"Jag stor du liten" är skriven och illustrerad av Lilli l'Arronge, utgiven av Kabusa Böcker 2015 i översättning från tyskan av Jesper Festin. Bilderboken är full av uppslag med bilder och rim som jämför en Stor och en Liten, som trots alla olikheter ändå gillar varandra.


fredag 23 oktober 2015

Livet på en pinne

När jag tidigare idag satt och läste i en nyfångad bok rasslade det till i palmbladen som jag byggt några provisoriska väggar av. Det var Kråkan. Jag lade ner boken i knät. Kråkan såg misstänksamt på mig. Vred på huvudet först åt höger och sen vänster och sen höger igen. Så tog han några steg i mitt lilla rum, petade med näbben bland löven, och kikade bakom en sten. Till slut hoppade han fram och sträckte sig på tå för att kika in över boken.
- Vad gör du? frågade han
- Jag läser.
Han såg sig återigen om i hyddan.
- Men för vem? Det är ju ingen här.
- Jag läser bara för mig själv.
- Men jag kunde höra dig! Du läste högt!
Läst högt? tänkte jag. Hade jag gjort det? Jag försökte minnas och skickade ut några signaler till läppar och gomsegel för att höra mig för om deras senaste aktiviteter. Inget svar. Kanske hade jag läst högt för mig själv. Jag såg ner i boken. Ja, jag hade nog läst högt för mig själv.
- Det stämmer nog, sa jag. Vill du kanske lyssna? Det handlar om fåglar.
- Okej.
Kråkan satte sig med sin rygg lutandes mot min mage.
- Du förstår Kråkan, vissa böcker måste man läsa högt. Annars förlorar man själva grejen.
- Vilken grej?
- Jag tror man tappar takten.
Och så läste jag vidare.

Jag vill tuta och trumpeta,
kvittra så att alla hör.
Men i hjärtat ska du veta,
är det dig jag sjunger för
Får jag viska i ditt öra
något ingen annan vet?
Kom nu så ska du få höra.
Det kan bli vår hemlighet.

-------------------------------
Texten är ett utdrag ur Maria Nilsson Thores "Livet på en pinne", utgiven av Bonnier Carlsen 2015. Boken är på rim och berättar om fåglars olika livsfunderingar och bekymmer.


måndag 19 oktober 2015

Betydelsen av en kråka

Över tiden har jag byggt upp ett litet bibliotek som försöker förklara världen. Enstaka ordböcker eller delar av hela encyklopedier har mött mig på mina promenader längs stranden. Vissa har klarat sig bra, inpackade i sina trälådor medan andra fått offra delar av sin pärm, sin innehållsförteckning eller sina hundöron till havets vågor. Jag går till mina uppslagsböcker när tillvaron tycks mig alltför förvirrande. När orden och idéerna krockar med varandra försöker jag skapa ordning i informationen.

Häromdagen sökte jag efter mitt eget namn, sökte upp rätt del och letade med fingret över uppslaget som innehöll alla ord mellan lika och linda. Då kom Kråkan.
- Vad gör du?
- Jag försöker hitta en förklaring till vad jag är. Eller vem kanske.
- Vet boken det? utbrast Kråkan imponerat.
- Ibland, sa jag och slog ihop boken med pekfingret kvar som markör.
- Som Boycott till exempel. Han var en irländare som ägde massa mark som han arrenderade ut, men till slut vägrade arrendatorerna arbeta för honom. De bojkottade honom helt enkelt. Därav ordet bojkott. Eller huligan som påstås komma av den irländska bråkstaken Patrick Hooligan.
Kråkan såg plötsligt lite bekymrad ut.
- Är det bara dumma folk som får ord i boken?
- Hmm… Nä. Inte bara. Många är vetenskapsmänniskor som upptäckt mediciner och uppfunnit saker som räddat människor. Till exempel Röntgen. Eller så har de uppfunnit godis. Som kocken som arbetade för Plessis-Praslin.
- Men det var inte kocken som fick ordet?
- Nä. Det var ju Plessis-Praslin som blev pralinen. Och den är ju ändå mer god än ond.
- Står du med i boken?
Jag suckade och såg ner på bokens nötta läderomslag.
- Nä. Inte riktigt.
- Jag då? undrade Kråkan.
Det hade jag inte tänkt på, men i samma volym som mina egna bokstäver hittade jag kråka.
- Oj, Kråkan. Du har ju flera saker att välja på!
Kråkan flaxade exalterat upp och ner.
- Säg! Säg!
- Jo, du kan välja på att vara en hatt för damer, ett litet stycke torkat snor, dålig handskrift eller en större, grå och svart fågel med kraxande läte.
Kråkan såg smått förnärmad ut.
- Snor?! Nä vet du vad. Då är jag hellre en hatt, sa han.
Och hoppade upp på mitt huvud.

tisdag 6 oktober 2015

På Island faller hösten

September är förbi. Har ni fyllt era lador? Höstat in er skörd? Eller hostat i takt med löven som faller. Gula löv, röda löv, orange löv, rosa löv. Som att förbereda en kropp för gravfästningen, uppgången före fallet, den tjocka damens sista aria, den stora festen innan tolvslaget. För sen går det neråt. Det faller. Just som hösten gör i engelskans fall, franskans tomber eller isländskans falla. Går det annat än att älska de orden?

Men platserna dit hösten inte kommer? Breddgraderna på jorden vars årstidsväxlingar inte är som här? Är det månader som vilka andra månader som helst? Hur ser hösten ut i Syrien vars arabiska ord för höst, khariif, påminner både om det för lamm (kharuuf), det för svagsint (kharif) och det för fantastisk (khuraafii)? Och vad gömmer sig bakom Indiens parana (hindi), Somalias dhici och Malaysias jatuh? Jag sår frågor och frön. Och kanske kan jag nästa höst, i Tysklands Herbst eller nederländskans herfst, skörda kunskapens frukt.



I flera språk kan ordet för höst härledas antingen till verbet "falla"/"gå ned" (som i nämnda engelska, franska och isländska) eller substantivet "skörd" (som i ovan nämnda tyska och nederländska). Ord som alltså tycks ha påverkats av den klimatzon i vilket språket växt fram.

fredag 2 oktober 2015

Flaskpost: Agnes // SMS från Soppero

Hej Agnes.
När jag lämnade dig och din mamma på tåget, slog igen boken och hoppades på en efterföljare, tänkte jag på din identitet som "storstadssame". Att det var det ni var, din mamma och du, och att det inte handlar om huruvida man bär kolt eller inte, eller pratar samiska, eller jojkar. Eller äger renar. Utan hur det känns inuti. Jag tänker att det är så med alla människor, oavsett om det handlar om vilket land, vilken kultur, vilket kön, vilken livsåskådning eller vilken subkultur man tillhör. Och att det kan se olika ut. Att du kan vara same även om du har svårt för att kissa ute i skogen, eller att en person kan identifiera sig som man men ändå bära klänning. Prata på bruten svenska men ha en norrländsk själ. Vem bestämmer egentligen reglerna? Vem har punktat upp kriterierna för alla olika kategorier? Vem har bestämt hur många av punkterna som behöver bockas i för att en ska godkännas? Jag tycker vi struntar i alla pekpinnar. Och istället håller oss till den där känslan. Så kan man vara annorlunda men ändå höra till.

Same, same - but different.

L.

p.s. Jag önskar dig all lycka till. Och hälsa din mamma!


Agnes är huvudkaraktär i "SMS från Soppero", en roman skriven av Ann-Helén Laestadius och utgiven av Podium och Nordiska muséets förlag 2007. I berättelsen reser Agnes och hennes mamma på besök upp till mammans hemby i Soppero. En resa som får både mor och dotter att fundera över sin identitet som same.