Att göra ett pass

Det är inte lätt att hitta böcker från alla länder, även efter att ha hittat Världsviken. Men Kråkan och jag har jobbat på, högen växer sig högre och högre.

- Är vi klara snart? undrar Kråkan

- Klara blir vi nog aldrig. Och det är många länder kvar.

- Kan vi resa till alla länderna sen?

- Vill du det?

- Vad måste vi göra då?

- Vi behöver en delfin, eller kanske en drake. Någon som kan köra oss runt. Och pass behöver vi.

- Pass?

- Ja, du vet, ett papper som säger vem du är.

- Jag har inget pass, säger Kråkan moloket

- Vi kan göra ett åt dig.

- Ja!

Jag hämtar några hundörade papper. Och några pennor och kritor.

”Namn: Kråkan” skriver jag.

- Hur gammal är du?

- Trettioelva? Och en halv?

- Det låter bra. Nationalitet?

- Va?

- Var kommer du ifrån?

- Jaha. Ett ägg. Det var lite blått med prickar på.

”Ursprung: Ägget (blått med prickar)” skriver jag.

- Han eller hon eller hen?

- Är det viktigt?

- Nä. Vi skippar den. Längd?

- Som stubben vid Klippklippan.

- Okej. Klart.

Vi tittar på pappret.

- Vad lite det står, säger Kråkan. Skriv mer!

- Vad vill du ha med då?

- Min favoritfärg är blå och mossgrön och svart och grå. Och att jag pratar crow gaelic.

Jag skriver.

- Vi behöver en bild också.

- Jag vill rita!

Kråkan tar kritorna.

- Färdig!

På bilden sitter Kråkan på axeln på en tvåfoting.

- Det är du! ropar Kråkan glatt

- Men det ska bara vara på dig, säger jag

Kråkan tittat förvånat på mig.

- Men det gör väl inget, jag är ju alltid med dig om de undrar.

- Det är sant.

Jag fogar ihop bilden med texten och viker ihop till en liten bok.

- Åh nej! Du glömde något! utbrister Kråkan

- Vad?

- Du måste skriva att när jag blir stor vill jag vara med i Kraxorkestern.

Jag viker upp passet och plitar ner i ena hörnet.

”OBS! Vill komma med i Kraxorkestern”

- Är det ett pass nu? Säger det vem jag är?

Jag granskar dokumentet.

- Absolut.

Afrika är inget stort land

- Men varför vill du hitta alla böckerna från alla länder? frågar Kråkan.

Egentligen kanske det sannaste svaret hade varit att det gav mig en lista. Något att bocka av. Något att strukturera tillvaron kring. Men som ändå kändes meningsfullt.

- Vill du lära dig om alla länder?

Det var nog det sista jag ville. Jag skyr pekpinnar. Det alltför tydliga. Stereotyperna.

- Så här kanske det är, började jag. Vi kan ta Ashraf från Afrika.

- Okej.

- Det handlar ju om Ashraf och att han bor i en stad och inte på savannen med alla lejonen.

- Det låter klokt.

- Jo, men det är som om författaren vill säga att alla i Afrika inte bor på savannen utan är precis som vem som helst som bor i en stad. Samtidigt får vi inte veta mer än att Ashraf bor i Afrika. Vet du hur stort Afrika är?

- Jättestort?

- Ännu större! Vet du hur stort Grönland är?

- Också jättestort?

-Ja! Och Afrika är nästan fjorton stycken Grönland!

Jag borde lugna ner mig.

- Afrika är ett jättestort land då?

- Men det är ju inte ett land! Det är massa länder som jag varken kan placera eller sätta rätt namn på!

- Behöver du en atlas?

Nu vet jag inte hur jag ska gå vidare.

- Nej, eller jo, eller. Inte just nu.

- Behöver du en annan bok?

- Ja! Minns du Det var en gång…

- Vi läste den igår.

- Precis. Samma författare som till Ashraf i Afrika. Niki Daly.

- Om en flicka som inte kunde läsa och så blev hon nervös men hon hade en gammal tant som var hennes kompis och så läste de tillsammans.

- Just så var det.

- Du sa att det lika gärna kunde varit en berättelse om någon i Norge. Eller Tyskland. Bara varmare.

- Precis! Bara varmare.

Bara varmare.

Ordens osynliga barn

- Kråkan, jag har tänkt på en sak. På Det osynliga barnet.

Kråkan flög ner och ställde sig framför mig med huvudet på sned. Vi hade läst Tove Janssons bok några dagar tidigare.

- Jo. Jag undrar om det inte kan vara så att ord också kan bli osynliga barn. Att om ingen bryr sig om dem, så börjar de försvinna.

Kråkan lutade huvudet åt andra hållet.

- Som solidaritet. Om det förlorar det solida, så är det enda som syns -ariteten.

- Vad är -ariteten? frågade Kråkan.

- Ja, det är ju just det. Det säger oss ingenting.

Kombattant

kombattant s. –en -er   • obesläktad eller besläktad äldre kvinna deltagande i kamp

Se även silversuffragett, antikverad amason, stålmormor samt Fröken Frimans krig.

Bokanisera

bokanisera v. –de   • samla in och undersöka böcker, kartlägga bokutbudet inom ett visst område: ~ i bokhandeln, ~ bland hyllorna på biblioteket

Världsviken funnen!

Till slut hittar vi den, Viken. Världsviken. Ner mellan två klippor som en hemlig strand, om Kråkan inte kunnat flyga ut längsmed vattnet hade det nog hänt att vi aldrig hittat dit. Böckerna ligger i små högar, vissa mer åtgångna än andra.

• - Vad letar vi efter nu? frågar Kråkan.
• - Sånt vi inte känner igen, svarar jag och gräver bland verken.

De flesta böckerna är på språk jag inte kan. Andra är på sådana språk att jag knappt kan gissa mig till vad som är bokens fram- och baksida. Eller i vilken riktning det skrivna ska läsas. Men en bok som jag hittar visar sig vara på mitt eget språk, även om det står att hon som skrivit den – Isol – är från Argentina. Jag stoppar boken under armen och spanar efter Kråkan. Han kommer flygande med en bok i näbben. Jag blir inte förvånad av att se att framsidan täcks av en fågel som läser högt ur en bok. ”Guji-guji”, läser jag. En översättning från Kina.

• - Bra jobbat Kråkan!
• - Det finns en till här borta, säger han och flyger iväg.

Han landar vid en rätt stor bok, även den illustrerad med böcker på framsidan.

• - Vad står det?
• - ”Atjimpa”, läser jag högt.
• - Det var ett konstigt ord, säger Kråkan. Vad betyder det? Jag förstår inte.

Jag ögnar snabbt igenom boken, som tydligen är skriven av portugisiskan Catarina Sobral.

• - Det är lugnt, säger jag. Det verkar det inte vara någon annan som gör heller.

Jag lägger de tre böckerna i hög och reser mig upp.

• - Nu går vi hem.
• - Men ska vi inte ta med flera?
• - Nä, det räcker för den här gången. Nu vet vi ju var vi ska leta.

Farliga uppdrag & Entusiastiska systematiker

Jag gick i rask takt med Kråkan flygandes vid min sida. Nu gällde det att hitta de där ställena där De Andra Böckerna flyter i land.

- Jag ska skriva en lista, sa jag.

- En lista? sa Kråkan.

- Ja, över all världens länder, så jag kan bocka av de böcker som flyter i land från dem. Till slut kanske vårt Ö fångat upp hela världen!

Kråkan flög tyst ett tag.

- Men, sa han till slut. Är alla böcker från samma land likadana?

- Vad menar du? undrade jag.

- Är alla böcker från samma land likadana eftersom du kan bocka av landet när vi hittat EN bok därifrån?

Aj då. Jag funderade fram och tillbaka. Kråkan hade kanske rätt. Vad var det egentligen jag ville med min exkursion? Sätta en stämpel på ett lands alla böcker utifrån ett enda exemplar?

- Du kanske har rätt Kråkan, men vi måste börja någonstans. Så vi får vara extra försiktiga.

Kråkan saktade ner och landade på min vänstra axel. Viskade.

- Är det farligt?

- Det finns en risk, sa jag. Om vi inte är vaksamma. Försiktiga.

- Vad kan hända? viskade han än tystare.

Jag stannade upp och mötte hans blick.

- Vi kan bli entusiastiska systematiker, svarade jag.

Vårt äventyr hade plötsligt blivit betydligt mer riskfyllt.