måndag 23 november 2015

Flaskpost: Dave Eggers // The Circle

Jag tänker på brain freeze och på paltkoma och försöker komma på om det finns ett ord för känslan i huvudet efter att ha surfat runt på nätet med alldeles för många flikar och fönster öppna, hopp mellan nyhetsartiklar, statusuppdateringar, youtube-klipp och spotify-listor. Puffanden och tummen upp. Jag trodde aldrig det var möjligt att få den känslan helt utan kontakt med en skärm av något slag. Men du, din #"%&!¤, lyckades. Dina ord om Maes arbete gjorde mig mentalt utmattad. Gjorde att jag ville kasta bort och loss allt vad sociala medier, nätverk och uppkopplingar heter. Jag låg på marken och bara försökte andas när Kråkan kom förbi. Och jag sa att jag behövde koppla ur, koppla av, koppla bort. Han verkade inte förstå. Och det slog mig att han inte visste vad jag pratade om, och att han ju faktiskt kunde leva ett liv utan allt detta.

Visserligen på ett Ö i havet.

L.

p.s. I övrigt är din historia allt för nära verkligheten, allt för nära nuet och häret, för att inte skrämma livet ur en. Tack för den du...

torsdag 19 november 2015

Onda ord

till|värkning s. –en –ar   • framställande av smärta 

Se även tusen nålar, puffra, lingonvecka, tåpaj.

tisdag 17 november 2015

Ordens ofrivilliga vänskap

Orden är mina vänner tänker jag och drar med en pinne i cirklar genom sanden. Prövar hur elliptiskt bokstaven o kan bli innan den inte längre är ett o. Då slår mig plötsligt tanken att det kanske inte är en ömsesidig vänskap, att jag visserligen vill hänga med dem men att de inte är lika förtjusta i den tanken. Att de hellre vill vara tillsammans med någon annan, vara tillsammans med andra ord.

Som Antingen och Eller. De leker ofta på skolgården, men deras vänskap är komplex. Även om Antingen rent fysiskt verkar gå före Eller har Eller ett psykiskt övertag. Eller vet att Antingen inte klarar sig utan hen, medan Eller kan leva vidare på egen hand, leka med nästan vem hen vill. Antingen skulle stå helt ensam utan Eller. Tyna bort. Aldrig nå sin fulla potential utan Eller.

Kanske är det därför Antingen hyser den hatkärlek till Eller som gör att Antingen gärna bjuder in andra ord i leken (till exempel Kaffe och Te), någon att placera mellan sig själv och Eller och på så sätt skapa ett lagom stort avstånd till hen, ett avstånd som inte gör för ont åt något håll.

(Hur som helst uppför de sig mycket bättre, både Antingen och Eller, när andra är närvarande.)

torsdag 12 november 2015

Utmattad, utrullad, platt matt.

Utmattad? Är det behovet av att ligga platt och tung mot golvet som en matta? Eller utkavlingen av en gnistrande sprakande pepparkaksdeg som för varje tag tunnas ut och med det förlorar sina sockerkristallers stjärnglans, bränns ut i ugnen till en matt brun kulör? Ett hus som med tiden förlorar sin glans. Eller efter ett svårt mattetal när hjärnan är urblåst och vindens sus genom näsgångarna fortsätter in i ett tomrum totalt avkylt av hjärnprocessorns fläktar. Kanske är det inledande ut:et nyckeln? Utmattad, utkörd, utrullad, utgången, utklassad, uträknad, utdömd. Att ha kommit till vägs ände. En avslutad aktivitet eller strid att lägga till tillvarons räkenskaper.

Eller något helt annat. Något för mig ännu oklart. Något diffust.

måndag 9 november 2015

Syskondagen

Vi ligger under palmtaket och lyssnar på regnet. Tunga är dropparna som faller. Jag med händerna knäppta över bröstet. Kråkan på samma sätt med vingarna.

- Kråkan?
- Ja?
- Har du någon lillebror?
- Lillebror?
- Ja, ett syskon.
- Vad är det?
- Du vet en sån som man tar med till skolan för att han vägrar gå till förskolan. Som man köper kaka till på café. Och som tycker det är megacoolt.
- Jaha. Vad behöver man den till då? Lillebroren?
- Man kan bära honom på ryggen.
- Som en ryggsäck?
- Mmm..., och så kan man klä ut sig tillsammans i kläder med massa färger och mönster och ringar och streck och trianglar.
- Kan man inte göra det med vem som helst?

- Nä. Inte på samma sätt. Och så kan man ha hemligheter.

Kråkan flaxar upp.

- Vadå för hemlighet?

Men det kan jag ju inte berätta.

I Siri Ahmed Bergströms "Syskondagen" får lillebror följa med storasyster till skolan. Och på café. Och lillebror tar med storasyster in till biblioteket. Kanske inte riktigt det som mamma tänkt sig när hon på morgonen sagt hej då. Men det är en hemlighet, syskon emellan. 

"Syskondagen" är utgiven av Urax förlag 2013.


 Bilden är beskuren.

fredag 6 november 2015

Mina inre (tyska) djur

Jag bläddrar igenom Katrin Stangls Stark som en björn. Av någon anledning känns det som att läsa en ABC-bok. Kanske för att illustrationerna av någon anledning påminner mig om delar av Lennart Hellsings Krakel Spektakel, eller den tydliga uppdelningen med ett uttryck per sida (eller ibland helt uppslag). För det är inte bokstäverna som står i fokus, utan olika uttryck med djur som vi har i språket. "Fri som en fågel", "modig som ett lejon", "tyst som en mus" och många fler. Alla kompletterat med en illustration av ett barn som är just fri när hen rymmer ur spjälsängen, modig när hen ger sig ut för den högsta av rutschkanor och tyst när hen sitter med en bok.

Men jag blir lite fundersam. Varför ser barnet alltid så argt ut? Ett skarpt ögonbryn får allt som oftast pryda dess ögon oavsett om vi pratar om ilskna tjurar eller smutsiga grisar. I ständigt uppror.

Och så är det alla liknelser som är främmande för mig. Busig som en grävling. Stum som en fisk. Törstig som en kamel. Även om jag förstår dem finns de inte i min egen språkliga ryggrad. Jag vill mena att tuppen är stolt framför högljudd och katten smidig istället för lekfull. Och så saknar jag den kloka ugglan, den rädda haren, den glada lärkan och det fromma lammet. För sådana kan väl också barn vara? Eller passar de för illa ihop med de arga ögonbrynen?

Bitar av frågetecknen rätades ut då jag inser att Katrin Stangls bok ursprungligen är på tyska. Tyska djur är kanske lite annorlunda? Säg gäller det även barnen?

Katrin Stangls "Stark som en björn" är utgiven av Urax 2015 i översättning från tyskan av Ellen Karlsson.

måndag 2 november 2015

När Isopo hoppade in i mitt hjärta

Europa skryter med sin Gutenberg och hur boktryckarkonsten skakade om samhället och tog oss ut ur medeltiden och in i framtiden. Vid den tiden hade Kina och Japan (och vem vet hur många fler) i flera hundra år redan använt liknande verktyg för att mångfaldiga texter och bilder. Varför slog det inte lika stort i Asien? Kanske tyckte de alldeles för mycket om sin kalligrafi, och sina träsnitt. Vad vet jag. Men när jag ser vad Keizaburo Tejima kan åstadkomma med ett träblock, ett fåtal färger i underbara nyanser samt ett stämjärn har jag ingenting att invända.

Illustrationen är beskuren och tagen ur bilderboken "Harguden Isopo" som är en myt från det japanska urfolket ainu. Texten är skriven av Hisakazu Fujimura och Yae Shitaku med illustrationer av Keizaburo Tejima. Boken är utgiven av Förlaget Hjulet 2015 i översättning av Eiko och Yukiku Duke.