fredag 22 maj 2015

Trottoarpratare

Gissa om jag blev förvånad! För tänk dig själv! Du går där på stranden på ett öde ö, vågorna rullar in över sanden och du går med huvudet i det blå och funderar på ladusvalors förmåga att vända mitt framför näsan på dig och så PLÖTSLIGT! Har du snubblat omkull och ligger med armhålornas svettiga tofsar fulla med sand.

Vad var det om inte en trottoarpratare! På ett öde ö! Aldrig trodde jag att jag skulle stöta på en sådan så långt från både storstadsnyckelservice och glesbygdspizzerior.

Jag kliade mig i huvudet och började tänka på åsnan Iors kortlekshus när en arm sträcktes ut mellan plakaten med en pappersmugg i näven. Och efter muggen kom en liten figur som styrde mina tankar bort från Milneskogen och ut i Ingenstansets små stugor. En liten gubbe med mer armar än en basketspelare från Solna och med svart tufsigt hår och underbett över puckelryggen. Jag tänkte att han lätt skulle få plats i en tändsticksask.

Han skramlade med pappersmuggen igen, sträckte den emot mig och log. En liten spindel hoppade över på min hand när jag förde fingrarna närmare. Den lilla figuren skrattade men höll kvar muggen mot mig. Skramlade med den igen. Så jag tog tag i en rosa karamell och fick med mig fem, sammanfogade av havets salta.

Tack.

fredag 15 maj 2015

Kontring

Den senaste masstrafiken av vindar, stormar och orkaner har blåst förbi för den här gången. Jag har krupit fram från mitt lä och samlar fynd längs stranden. Till en början saknar jag en säck, men viker upp tröjan till en kängurupung. Ur sanden drar jag upp spökgarn, en navkapsel, fem yoghurtförpackningar, tre tandborstar (!!!), en orange Foppatoffel och en hink med spricka i botten. Den fylls snabbt med otal annat och jag tänker att jag är en hamster som fyller mina kinder med tuggredo mat.

Hamstra.
Samla.
Spara.
Lagra.
Magasinera.

Jag viker ut fingrarna allt eftersom tills ena handen är full och hinken hänger i armvecket.

Och så plötsligt slår det mig.

Jag släpper allt jag har för händerna, och springer så att sanden yr och tandborstarna lossnar från min toviga my-knut. Jag bankar på trädstammen.

- Nu har jag det! ropar jag.

Jag bankar igen och dyker sen ner i en buske för att dra fram plåten. Med en sten trycker jag ner ett poäng på min högra sida.

- Bunkra! B-U-N-K-R-A! Ha ha!

Kråkan hinner knappt kravla sig ur sin fosterställning innan jag är långt borta igen.

Ett-ett. 

fredag 8 maj 2015

Nummerplåt: NKR

Jag och Kråkan spelar nummerplåt. Det var ett tag sedan sist. Trots mina dagliga promenader längs strandkanten har jag inte snubblat över någon. Däremot misstänker jag att Kråkan någonstans på vårt ö har en tom håla som han fyllt med ilandflutna nummerplåtar. Kråkan ser sånt som mina ögon missar. Minsta blänk så är han där.

Jag misstänker att Kråkans hemliga hamstring är till för att ge honom lite mer tid att tänka. Eller så vill han ha ett lager, för dagar då han tycker att jag grunnar på alldeles för världsliga saker. Istället för på orden.

Kråkan skakar ur den värsta sanden och lägger plåten mellan oss.

NKR

Vi kastar sten och Kråkan får börja.

- ANKRa, säger han och håller hakan högt.

Jag ser ut över havet. Tvekar lite innan jag ger min giv.

- BäNKRad?

Men det vill inte Kråkan gå med på. Inte heller fiNKRog.

Och plötsligt är vi inne i en vild regeldiskussion. Som om vi satt och spelade vändtia. Kråkan vill varken medge sammansatta ord eller böjningar.

- Men, säger jag, om jag får flika in en bokstav inemellan då? En liten?

Kråkan inväntar mitt utspel.

- NeKRolog?

- KRAX! Över min döda kropp!

(Och då brister allt. Ha ha!)

söndag 3 maj 2015

Tungomål

Även på ett ö i havet kan hemlängtan slå en. Trots stormarna och vågorna av ord som rullar in över stranden.

Idag var en sådan dag.

Jag låg med ryggen mot marken, över mig ven vindarna fram och tillbaka. Jag blundade och försökte koncentrerat lyssna på dem. Kom någon av dem från mina trakter? Och kan vindar, på samma sätt som jag, längta efter att höra sitt barndoms tungomål? Jag reste mig upp, bestämd att ge det en chans. Med händerna formade som en lur runt mina läppar ropade jag:

“Bara hemska skärgårdsöar skyltar med ful papyrus!”


En väntan. Flera av vindarna sneglade suspekt på mig. Några skrattade. Viskade sinsemellan.


Men en av östanvindarna tycktes ändå ha saktat in av mer än elak nyfikenhet.


“Hemska skärgårdsöar säger jag!”


Vinden som nu var helt stilla sänkte sig sakta ner. De andra vindarna muttrade då trafikflödet för en stund stannade upp. Men östanvinden hade ingen brådska. Den närmade sig långsamt, luktade på mitt hår. Dess svala andedräkt var för mig full av minnen.


“Du har en vacker artikulation” sa vinden och rullade ihop sig som en Kringel-hund vid mina fötter.

Jag satte mig ner och strök försiktigt med handen över vinden.

“Tack”, svarade jag. “Jag har övat hela livet.”