Kontring

Den senaste masstrafiken av vindar, stormar och orkaner har blåst förbi för den här gången. Jag har krupit fram från mitt lä och samlar fynd längs stranden. Till en början saknar jag en säck, men viker upp tröjan till en kängurupung. Ur sanden drar jag upp spökgarn, en navkapsel, fem yoghurtförpackningar, tre tandborstar (!!!), en orange Foppatoffel och en hink med spricka i botten. Den fylls snabbt med otal annat och jag tänker att jag är en hamster som fyller mina kinder med tuggredo mat.

Hamstra.
Samla.
Spara.
Lagra.
Magasinera.

Jag viker ut fingrarna allt eftersom tills ena handen är full och hinken hänger i armvecket.

Och så plötsligt slår det mig.

Jag släpper allt jag har för händerna, och springer så att sanden yr och tandborstarna lossnar från min toviga my-knut. Jag bankar på trädstammen.

- Nu har jag det! ropar jag.

Jag bankar igen och dyker sen ner i en buske för att dra fram plåten. Med en sten trycker jag ner ett poäng på min högra sida.

- Bunkra! B-U-N-K-R-A! Ha ha!

Kråkan hinner knappt kravla sig ur sin fosterställning innan jag är långt borta igen.

Ett-ett. 

Nummerplåt: NKR

Jag och Kråkan spelar nummerplåt. Det var ett tag sedan sist. Trots mina dagliga promenader längs strandkanten har jag inte snubblat över någon. Däremot misstänker jag att Kråkan någonstans på vårt ö har en tom håla som han fyllt med ilandflutna nummerplåtar. Kråkan ser sånt som mina ögon missar. Minsta blänk så är han där.

Jag misstänker att Kråkans hemliga hamstring är till för att ge honom lite mer tid att tänka. Eller så vill han ha ett lager, för dagar då han tycker att jag grunnar på alldeles för världsliga saker. Istället för på orden.

Kråkan skakar ur den värsta sanden och lägger plåten mellan oss.

NKR

Vi kastar sten och Kråkan får börja.

- ANKRa, säger han och håller hakan högt.

Jag ser ut över havet. Tvekar lite innan jag ger min giv.

- BäNKRad?

Men det vill inte Kråkan gå med på. Inte heller fiNKRog.

Och plötsligt är vi inne i en vild regeldiskussion. Som om vi satt och spelade vändtia. Kråkan vill varken medge sammansatta ord eller böjningar.

- Men, säger jag, om jag får flika in en bokstav inemellan då? En liten?

Kråkan inväntar mitt utspel.

- NeKRolog?

- KRAX! Över min döda kropp!

(Och då brister allt. Ha ha!)