José Saramago: Dubbelgångaren

Jag gjorde det. Läste ut Saramagos Dubbelgångaren. För det var nära att jag slutade efter gränsen vid de första femtio sidorna. Språket är igenkännligt men av någon anledning otillgängligt den här gången. Jag lyckas inte komma in i orden och många meningar, sidor, går mig helt förbi. Varför fortsätter jag? För att det skulle vara ett personligt nederlag att rata en bok av en författare som står bakom flera av mina bästa läsupplevelser? För att jag annonserat titeln här på bloggen? Oroväckande i så fall, att sådant ska styra min läsning.

I korta ordalag handlar Dubbelgångaren om historieläraren Tertuliano Máximo Afonso som i en film upptäcker en man som är en exakt kopia av honom själv. Bokens första hälft hinner passera innan Tertuliano kommer i personlig kontakt med dubbelgångaren. Under denna halva redovisas Tertulianos oro, stress och skräck inför det faktum att det finns en identisk like (och vad det gör med hans eget Jag). Det väcker tillräckligt med nyfikenhet hos mig för att harva mig igenom dessa omkring 150 sidor för att få veta reaktionen hos den andre. Därefter övergår nyfikenheten i oro, och i bokens slutskede i ren skräck. Känslan inför de sista sidorna påminner mig om den effekt som de avslutande kapitlen i Saramagos Grottan hade på mig.

Men på grund av svårigheterna med språket samt den alltför långsamma inledningen skulle jag avråda att välja Dubbelgångaren i ett första möte med Saramago. För läsarens skull. Och för Saramagos.

Välkomna istället berättelserna i tidigare nämnda Grottan, Evangeliet enligt Jesus Kristus eller Kain.