Jag läser Trollkarlens trast och går i land på ön Otaheiti. Förvånad, inte bara över att det Söderhav som jag trott enbart fanns i Pippi Långstrumps värld faktiskt fanns på riktigt utan för att det långt-borta plötsligt är så nära. Bredvid mig står en människa. Jag känner henne inte men jag är tvungen.
- Nu är vi väl ändå långt borta! Ända borta i Tjottaheiti!
Hon ser förvånat på mig.
Antingen förstår hon inte svenska, eller så tänker hon att om det är något vi är, så är det väl nära.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar