När kullarna brinner

när kullarna brinner

jag springer över dem

för jag

jag vet inte att det glödande mot trampdynorna

är smärta


                                        så pass nyfödd är jag

Till ett öde Ö i havet #2

Vad vi skulle ta med oss till ett öde Ö i havet:

Ett förlåt

If you can't say something nice - don't say nothing at all.

                           Stampe (ur Walt Disney's Bambi)

Om detta talar man endast med kaniner

Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner handlar om livet och om att känna sig som en främling för sig själv, som en rädd liten kanin bland människorna. Det handlar om att söka efter sig själv i andra, att leta efter en samhörighet som man samtidigt är rädd för, liksom man är rädd för allt det som är okänt.

Bokens titel känns som en vink till läsaren, att även läsaren kan vara en av dessa kaniner, och att läsaren om så inte är fallet, skulle läsa en helt annan bok än denna. Hen skulle titta på illustrationerna och humma, läsa texterna och kanske någon gång skratta till tyst över en fyndig formulering. Men orden och berättelsen skulle bara flyta på ytan och blåsa bort med nästa vindpust, aldrig leta sig ner i magtrakten.

De kaniner som läser däremot, de gör som kaniner gör; skakar av rädsla, spanar oavbrutet efter fiender än över sin högra axel, än över sin vänstra. Rädda för att någon ser. Trots att slutet inbjuder till lugn bland skogens höga trädstammar. Under vilka det är omöjligt att inte se hur liten man är i världen. Men i denna insikt ändå kan finna förtröstan.

Homonymer

Världsbokdagen. Men jag kan inte sluta tänka på homonymer. Jag letar bakom gardiner och lyfter på stenar. Försöker (utan att rådfråga vare sig ordböcker eller Google) bocka av alla ord i förrådet för att hitta det ord som skulle vinna. Det som skulle ha flest homonymer. Samtidigt grunnar jag på reglerna och går med på atterkänna även böjningar av ord som godkända kandidater. Bestämda former. Olika tempus. De radar upp sig två och två, som förskolebarn i gula reflexvästar. Kort och Kort. Flata och Flata. Bar och Bar. Bok och Bok. Av och Av. Ö och Ö. Särskilt långa är inga av dem. Just så som barn ofta är.

Men så i slutet tycks det som om klassen är av ojämnt antal, eller kanske är någon sjuk? I slutet av ledet står hur som helst tre små försynta parvlar. En liten och mager, en smått blåfrusen och en med en kaka på väg ner i magen. Svalt och Svalt och Svalt. Jag tittar längre bak, sträcker på halsen. Är det några fler som jag glömt kvar?

Espressoberättelser

Jag har sett det förut. Romaner där huvudpersonerna är flera, samsas om utrymmet, delar upp kapitlen mellan sig. Som Mike, Mariette och Millie i Tong Cuongs Mirekelverkstaden, som Aomame och Tengo i Murakamis trilogi 1Q84 och inte minst; Tyrion, John, Daenerys, Arya och alla andra i George R. R. Martins A Song of Ice and Fire (Game of Thrones).

Man grämer sig över att ett kapitel slutar och ett annat börjar. Man tvingas hoppa mellan karaktärer och skeenden (och gärna med en rejäl cliffhanger i slutet). Ett smart drag som skapar god grund för sträckläsningar. Men det kräver sin författare, och det kräver sina karaktärer. En författare som med bara några meningar av det nya kapitlet lyckas få över en på sin sida och fått en att byta föremål för sin nyfikenhet. Karaktärer som möjliggör de bytena.

I Alexander McCall Smiths Espressoberättelser skulle jag (om det inte råkade sig vara en ljudbok och därmed omöjligt att skumläsa sig igenom sidorna) hoppat över alla delar som inte handlade om sexåringen Bertie. Jag är ledsen Bruce, Pat, Matthew och alla andra på Scotland Street som jag glömt namnet på men era historier var som att tugga rågflingor.

Jag bryr mig nämligen bara om att få veta om Bertie kommer få slippa sina rosa jordgubbsmosfärgade hängselbyxor, slippa yogalektionerna och stunderna i flytariet och istället få spela rugby, äta en friterad Mars-bar och måla sitt område rum i vilken annan färg som helst förutom rosa. Jag vill veta om pappa Stewarts självsäkerhetsträning på den skotska regeringen ger honom styrka nog att stå upp emot sin fru Irenes och ta sitt ansvar som pappa. Få henne att inse att Bertie inte är ett "projekt", utan en liten pojke, och att han har rätt att vara just det. En liten pojke.

Om en vinternatt en resande

Det finns böcker som känns. Märkliga. Som verkar oansenliga. Men griper tag. Som dyker upp bakom hörn ute på promenader, som de uppklistrade lappar på lyktstolparna som efterlyser en saknad katt, en saknad farmor, en saknad berättelse. Eller i detta fall - saknade bokslut.

Om en vinternatt en resande av Italo Calvino hamnade hos mig när jag läst att den är skriven i andra person. Intressant tänkte jag. Så berättelsen riktar sig till ett ”Du”, till ”Läsaren”. Du som läser är huvudpersonen i gåtan om berättelserna som endast är fragment av sina ursprung, en efter en i en stafett där varje enskild enhet ruskar om. Du kastar dig framåt och fastnar igen, fångas av historien, trots att du vid det här laget borde lärt dig att även denna berättelse saknar avslut. Är ännu ett hånskratt i ansiktet. Men det är inte skrivandet i andra person som gör boken så orginell. Det hade varit allt för enkelt.

Om en vinternatt en resande handlar om något så vackert som böcker och läsare, de läsare som endast läser, utan avsikt att analysera, recensera eller utbildas. Här finns mannen som vägrar läsa ett ord, Läsarinnan som inte ha vill något mer av en bok än förströelsen, Översättaren som använder sin makt till att förvränga meningarna till oigenkännlighet, Generalen som ansvarar för den benhårda censuren och samtidigt, om natten, tjuvläser dessa förbjudna böcker.

Jag älskar beskrivandet av hur Läsaren banar sin väg fram i bokhandeln för sitt första bokköp, hur han passerar travar av böcker, såsom Böcker du Gärna Skulle Läsa Om Du Hade Fler Än ett Liv Men Tyvärr Är Dina Levnadsdagar Räknade, Böcker Du Vill Äga För Att Ha Tillhands För Alla Eventualiteters Skull, Böcker Alla Läst Alltså Är Det Nästan Som Om Även Du Läst Dem och Böcker Lästa För Länge Sedan Som Nu Borde Läsas Om.

Jag skulle läsa om Om en vinternatt en resande. För ibland, mellan stunderna av läsning liksom sneglar jag på den där den ligger. Det är något märkligt med den.