Sommaren utan regn

Jag läser Maggie O’Farrells Sommaren utan regn. En pappa har plötsligt försvunnit och tre syskon tvingas åter samman med varandra och med sin mor. Sökandet efter Robert blir ett pillande på gammal målarfärg, det avslöjar andra färger inunder och sätter plötsligt inte bara dörrkarmen utan hela väggen, rummet, huset, i ny dager. En sån där händelse som har potentialen att antingen föra folk samman eller göra redan djupa sprickor irreparabla.

I berättelsen hoppar fokuset mellan samtliga familjemedlemmar, alla förutom pappan. Jag börjar tänka på Kyung-Sook Shin´s Ta hand om min mor. Även i den var den försvunna personen bara en kuliss, något att spela upp emot. För i sökandet och saknaden är det inte den förlorade som ifrågasätts, utan de som söker.

Av familjemedlemmarna sticker sladdbarnet Aoife ut. Oavsett de andra syskonens förehavanden, bonusbarn och äktenskapskriser har jag svårt att slita ögonen från henne. Ett namn vars uttal först långt in i boken avslöjas och sedan hennes fighter med det skrivna ordet, hur bokstäverna hoppar omkring medan hon själv får hoppa nedåt och nedåt i klasserna. Hur hon lyckas undanhålla detta, till och med för familjen. När storasyster Monica på stranden avslöjar att hon inte kan simma avvaktar jag, men Aoife ger inget avslöjande i gengäld. Vilket illustrerar skillnaden mellan det att kunna läsa, och det att kunna simma. Där det ena innebär ren överlevnad ger det andra förmågan att sprida tankar, berättelser, lögner, sanningar, kärleksförklaringar.

Som läsare blir jag upprörd. Återigen. Det händer igen, ifrågasättandet av det skrivna ordet. Jag tänker på Calvinos Om en vinternatt en resande där jaget möter en person som systematiskt vägrar att läsa, han har lärt sig att undvika skrifter. Hur är det möjligt undrar jaget. Hur är det möjligt undrar jag.

Säg mig det.


p.s. Etta Förlag är den engelska systern till det frankofila Sekwa Förlag. Lillasyster tycks ha tilldelats samma förmåga som storasyster att få tag på skönlitterära sträckläsningar.

Flickan från långt borta

Flickan från långt borta tar upp en historia jag läst förut. Jag tänker på Barbro Lindgrens Sagan om den lilla farbrorn, jag tänker på Tove Janssons Filifjonka. Samma kanske, men lite annorlunda. Den Gråa som lever ensam i sitt hus, där själva interiören, det lilla antalet husgeråd och möbler, skvallrar om avskildhet och isolering. Om en enda, och om motviljan till sällskap.

Och så kommer flickan, med en röd kappa och av vinterns kyla rosig om kinderna. Ber om värme vilket Den Gråa motvilligt ger av. Men sen måste hon ge sig av säger Den Gråa. För Den Gråa kan inte ta hand om henne, vet inte hur man gör. Ändå värmer hon mjölk och inte kaffe, ändå bär hon den sovande lilla från madrassen på det kalla golvet till värmen i sin egen säng, där drömmarna från flickan fortplantar sig in i Den Gråa. Nästa dag skickas hon ändå iväg, och Den Gråa försöker återgå till tryggheten i ensamheten, men det är svårt, och Den Gråa ger sig ut efter flickan.

Kanske tycker jag att det går lite för enkelt, lite för snabbt, att berättelsen kunde fått några sidor till, några fler tvivel, lite mer avoghet. Men det fungerar, för Annika Thors texter är korta och kärnfulla, men rymmer ändå så mycket poesi, och Maria Jönssons illustrationer är inspirerande och livfulla; skogen med alla sina fåglar och oknytt, som gjord för att leta hemligheter i, och de små moln av färg som uppstår i beröringen mellan Den Gråa och flickan, till och med i beröringen med ett kvarglömt hårband.

Små moln av färg, som dröjer sig kvar.

Tusen och en chans

Zoe har gjort något fruktansvärt, hon har gjort det mest hemska en människa kan göra. Hon har tagit ett liv. Och ingen vet om det, i tillvaron blir hon själv ett offer, en kvarlämnad sörjande.

I sin ånger skriver hon till Mr. Harris, en dödsdömd. En man som i historien inte blir mer än en mottagare, en präst i ett biktbås, en dagbok med hänglås dold under golvtiljorna. Men Mr. Harris får ingen chans att svara, medvetet uppger Zoe ett påhittat namn åt sig själv och en påhittad adress (Fiction Road 1). Men trots bristen på svar, blir denne brevvän allt kärare för Zoe, Mr. Harris blir Stuart blir Stu. I övrigt tycks namnen på de övriga karaktärer inte ha förvanskats vilket gör att polisen knappast (med utgång från diverse kriminalserier på TV) skulle ha någon svårighet att hitta henne.

Mr. Harris får hela historien från början. Dagar och veckor som kretsar kring Max och Pojken Med De Bruna Ögonen. Varav den första är en tillfällighet, en möjlighet, en chans, en skolans mest populära så varför inte passa på. Och den andra är allt det där i kroppen som kan löpa amok, artärerna, de yttersta hudlagren, fingrarnas alla leder och muskler.

Jag sträckläser Annabel Pitchers Tusen och en chans trots att jag tycker att hon skulle vågat skala av. Zoes känslomässiga förhållande till de båda pojkarna, hennes virvlande tankar och skuldkänslor, de är tillräckligt för mig. Jag behöver inte en döv lillasyster, en skuldtyngd och kontrollerande mamma. Jag behöver inte ytterligare en lillasyster (men denna fullt kapabel till att prata, om än inte sanning) eller en pappa som bara flyter med.

Den största orsaken till att inte kunna sluta läsa är ändå att, likt hur jag i en pysseldeckare vill få reda på mördaren, vill jag i detta fall få reda på offret. Max? Eller Pojken Med De Bruna Ögonen?

Och jag ställer mig på ena sidan. Och hoppas.

Vargarna i väggen

Jag har gjort det igen. Läst en bok i klass med Helen Oyeyemis Ikarosflickan. En sådan som läggs långt långt borta från sängen när det är dags att sova. Helst med framsidan nedåtvänd.

Vargarna i väggen får min rygg att pressas mot soffans dynor, min kropp att vilja tryckas in och igenom och bort, öka på det avstånd som nu begränsas av de utsträckta armarna. Boken. Bilderna. Texten. Flickan som med uppspärrade ögon hör ljuden i väggarna. Pappan som hör men inte lyssnar. Mamman likaså. Brodern som fortsätter spela på sitt tv-spel. Trots att alla vet, att när vargarna kommer ut ur väggen är det klippt.

Obehaget som historien klibbar fast på mig, tillsammans med min antipati för både valet av typsnitt samt majoriteten av illustrationerna borde få mig att förkasta hela verket. Men det går inte, det är något där som ändå griper tag - några pennstreck, några bildkompositioner, några textrader, en nallegris - som får mig att vilja trycka boken i bröstet på andra. Men med ett varningens finger, ett hyssjande och ett sneglande över axeln. På egen risk.


"Vargarna i väggen" är berättad av Neil Gaiman och illustrerad av Dave McKean

Den duktiga, och den skicklige

På läktaren. Mellan sekunder av hålla-andan och segervrål, bakom applåder, jämfotahopp och glädjetjut hör jag ett ord.

                                       Duktigt.

Jag vänder mig om, öppnar munnen som av reflex, en gammal arbetsskada, men håller rösten innanför. Vill egentligen dela ut smakprov från mitt ordförråd; grym, proffsig, lysande, genialisk, skicklig. Även om viss mjukvara vill mena att orden är varandras synonymer säger jag ifrån. Den duktiga levererar för en omgivnings skull, lydig mot en överhet, förtryckt i jakt på uppskattning. Med ett etymologiskt ursprung i det dugliga blir hon aldrig mer än tillräcklig. Den skicklige däremot agerar i självständig bravur, upplyft av tio tusen timmars disciplinerad träning och kärlek till sin konst. Den duktiga står inte på samma pall som den skicklige. Tas inte på samma allvar, som om det lilla –ersk:ets likhet med Äsch!:et förpassar det till något som inte bör tas på allt för stort allvar.

Och jag vill byta bokmärken och stämplar. Dela ut dem på gräsplanen där de skickligaste fotbollsspelerskorna sitter.

Som om det kunde trösta.

Diktatur

På det öde Ö:et i havet skulle diktaturen råda. Här skulle envåldshärskaren råda över strofer, haiku och hexameter. För svårigheten att rimma på dem skulle alla ismer vara förbjudna. Bultande ord under marken skulle kupas liksom de första potatisplantorna, endast om natten utskrikna från Utsiktsklippan. I hopp om att ett skepp ska höra? Eller kanske bara för att för ett ögonblicks sekund, så länge stämbanden ännu orkar vibrera, få lätta från marken.

Ja, på det öde Ö:et i havet skulle diktaturen råda. Och den enda främlingsfientlighet som skulle vara möjlig i detta En Enda Människas Land skulle riktas mot henne själv.

Hum hum i Humlegården

Många stora upptäckter har gjorts av rena misstag. Kvarglömda mögelkulturer, röntgenstrålar och vaccin. Misstag som vänds liksom en enkrona, och förvandlas till succéer. Men fel görs även i det lilla, som när vi petar in eller ändrar på bokstäver i sammansatta ord. Som då SVT:s grafiker illustrerade en nyhet om humlebrist med ett foto på en humla när det i just detta fall handlade om bristen på växten humle.

Hum, hum, varifrån har då Humlegården i Stockholm fått sitt namn? Jag har nog alltid tänkt att det är de surrande små björnarna som legat bakom namnvalet men nu när jag tänker efter låter det troligare att det fanns en humleträdgård för öltillverkning på platsen. Och en lättare efterforskning visar att det här fanns en kunglig trädgård, och även om humlor nog surrade kring det spirande gröna är det den odlade humlen som gett namn åt parken.

Oavsett, så fick ett litet missförstånd mig att klura, och även om det inte räddar någon från en livshotande sjukdom så gör det ändå tillvaron lite roligare. Särskilt med den nya vetskapen om att parken tidigare (bland annat) kallats "Kexburken". Och vadan detta?

Jo, på grund av den stora mängden rån…