Nummerplåt: NKR

Jag och Kråkan spelar nummerplåt. Det var ett tag sedan sist. Trots mina dagliga promenader längs strandkanten har jag inte snubblat över någon. Däremot misstänker jag att Kråkan någonstans på vårt ö har en tom håla som han fyllt med ilandflutna nummerplåtar. Kråkan ser sånt som mina ögon missar. Minsta blänk så är han där.

Jag misstänker att Kråkans hemliga hamstring är till för att ge honom lite mer tid att tänka. Eller så vill han ha ett lager, för dagar då han tycker att jag grunnar på alldeles för världsliga saker. Istället för på orden.

Kråkan skakar ur den värsta sanden och lägger plåten mellan oss.

NKR

Vi kastar sten och Kråkan får börja.

- ANKRa, säger han och håller hakan högt.

Jag ser ut över havet. Tvekar lite innan jag ger min giv.

- BäNKRad?

Men det vill inte Kråkan gå med på. Inte heller fiNKRog.

Och plötsligt är vi inne i en vild regeldiskussion. Som om vi satt och spelade vändtia. Kråkan vill varken medge sammansatta ord eller böjningar.

- Men, säger jag, om jag får flika in en bokstav inemellan då? En liten?

Kråkan inväntar mitt utspel.

- NeKRolog?

- KRAX! Över min döda kropp!

(Och då brister allt. Ha ha!)