Atombomber

Det har gått 70 år sedan atombomberna föll över Hiroshima och Nagasaki. Atombomb. Ett sådant ord. Atomen som fått sitt namn för att den ansågs vara odelbar (detta innan vetenskapen kom på neutroner, elektroner, protoner och kvarkar och ännu mindre prickar). Det minsta man kunde tänka sig! Det hade varit bättre om det varit så. Att atombomberna som föll över Hiroshima och Nagasaki varit så små. Ja, i stort sett obefintliga.


Ordet atom kommer från grekiskans ἄτομος (átomos) och betyder odelbar. Det inledande a:et fungerar nekande på samma sätt som svenskans o:n och -tomos kommer av det grekiska verbet för att skära.

Ofullkomliga adjektiv

Kråkan frågade häromdagen hur många ord jag har i munnen och jag drog till med tio tusen. Kråkan blev djupt imponerad och bad mig räkna upp orden. Kråka sa jag. Sand, strand, hav, vatten, roligt, ö, land, träd, leka, kul, fötter, mage... Men så avbröt Kråkan mig. Kul och roligt är ju samma ord. Och att det vore bättre om jag bara hade ett i förrådet och kastade ut det andra, så skulle jag få plats med något annat (Kråkan föreslog en sång som han nyss hittat på). Kråkan röstade på kul, för det lät bra tillsammans med ordet kråka och karneval. Men jag vill varken kasta ut det ena eller andra. Och just adjektivet kul hade min tunga bråkat med förut. För var kråkor kula? Och flög de på ett kult sätt?

Så jag behåller gärna roligt, för att kunna ersätta kul med, när det behövs. För jag vill ju inte kasta ut kul heller. Även om det är lite ofullkomligt och trilskas i vissa sammanhang. Ibland passar det ju alldeles utmärkt. Det behöver bara hitta sin plats i tillvaron.

Skogens hemligheter av Jimmy Liao

Åh Jimmy Liao, hur gör du för att svepa det skira och drömmande över dina läsare? Dina bilder är ju så enkla och rena. Men ändå. De inledande sidorna är så lätta och luftiga, som en kallsup genom näsan. Sedan, i ömsesidig önskan brakar det lös. Kaninen blåser i sin lur och släpper drömmarna loss. Berättelsen vänder och den lugna skogen fylls av liv, rörelse, trumpetfanfar och kullerbyttor. Sen kommer trappan, trappan upp till himlen och en paus på ett av stegen. Vad finns bakom dörren? Vågar vi gå och se efter?

Skogens hemligheter är för mig ett försvarstal för drömmarna. För att ha dem kvar, och att fortsätta leka med dem. Samtidigt finns det en sorg i berättelsen. Ingenstans finns en annan människa, inga vuxna. Flickan somnar på en kudde under fönstret. Tygdjuren tycks vara de enda vännerna. Men kanske visar bilderna bara den värld som flickan upplever. Kanske är övergångsstället egentligen fullt av vuxna med portfölj, långa steg och höga röster. Men att dessa har bleknat för flickan.

På samma sätt som den stora kaninen bleknat för de vuxna?

"Skogens hemligheter" är skriven och illustrerad av Jimmy Liao. Boken är översatt till svenska av Anna Gustafsson Chen och utgiven av Mirando Bok 2014. På svenska finns även Liaos "Stjärnenatt".

Katastrof

Att bo på ett öde ö är att syna stränderna. Söka av dem efter vrakgods och strandade. Grindvalar, knölvalar och så de som inte haft något annat val än att sätta sig i båten.

Ibland finns det inga ord som kan förklara. Men ordet katastrof är inget nödrim här, ingen kompromiss, ingen överdrift eller ett ord i väntan på något mer passande. För grekiskans ord katà (ner/ned) och strophé (vändning) är den enkla sanningen. Det var så båten gick.

Flaskpost: Ellie / Imorgon när kriget kom

Ellie!
Jag tänkte på dig häromdagen. Jag sprang i skogen och lekte indian, så tyst som möjligt tassade jag fram. Få skulle kalla det att springa men jag gör det.

Så började jag som sagt att tänka på dig, jag hörde ljud bakom mig, vände mig om och upptäckte på håll en annan figur. Mitt hjärta började bulta och stegen blev hårdare, längre. Hur snabbt kan jag springa egentligen? Hur mycket snabbare när en fiende, ett hot, en smärta jagar? Det gick fort. Ljuden av steg försvann.

Men vi kan inte springa hur länge som helst. Det vet både du och jag. Slutar inte jakten måste vi vända om. Möta fienden. Och jag vände. Med ökad kraft. Jag tänkte på när du, Homer, Lee och Robyn gör just det, visserligen i ett fordon men ändå. Att Homer trycker gasen i botten, för i mötet med en annan bil är det den som kolliderar i högst hastighet som kommer lindrigast undan. Det kräver verkligen mod. Ni har all min respekt för det.

Hur som helst vände jag för att möta min egen förföljare. Runt ett krön fick jag syn på honom. En medelålders man i grå t-shirt. Jag tog i än mer och svepte förbi honom, saktade inte ner förrän långt efteråt.

Om han bara visste.

/L.

Ellie är huvudkaraktär i John Marsdens bokserie om sju böcker som inleds med boken "Imorgon när kriget kom". Historien handlar om en grupp ungdomar som efter att ha campat i bergen upptäcker att landet (Australien) invaderats av en främmande makt och att befolkningen tagits till fånga. De bestämmer sig för att göra motstånd.

Bus & Frö på varsin ö

Bus och Frö bor på varsin ö. Tillräckligt nära för att vara medvetna om varandra, men tillräckligt långt ifrån för att kunna umgås. Visserligen trivs de bra med det egna. Bus stickar halsduk efter halsduk. Frö fiskar upp fisk efter fisk. Men ibland skulle det ju vara roligt att vara två. När man spelar badminton till exempel.

Ifrågasättandet hör inte hemma i fantasins värld, så jag slår undan funderingarna på hur man spelar badminton på en vindpinad ö eller var Bus får allt sitt garn ifrån (postorder?). För jag gillar ju Maria Nilsson Thores illustrationer. Här finns den igenkända omsorgen och förkärleken för mönstren i gardiner, halsdukar och andra textilier. Och så, i den rena enkelheten, finns de små detaljerna. En omkullvält kruka, ett flaskskepp på fönsterbrädan, en tappad klädnypa. Små saker som skapar liv och visar tecken på ett "förut". Och på så sätt även en liten vink, om att berättelsen fortsätter.

"Bus & Frö på varsin ö" är skriven och illustrerad av Maria Nilsson Thore. Boken är utgiven av Bonnier Carlsen Bokförlag år 2012.

Tråkigt och oroligt

Det är ingen nyhet att Kråkan lätt blir uttråkad. Åtminstone i min närhet. Särskilt när jag sysslar med något. Lite som en katt som lägger sig mitt i boken när man läser.

Igår satt jag på stranden och staplade sandkorn när Kråkan damp ner bredvid mig. Han bredde ut vingarna och la sig tungt på ryggen. Suckade högt med slutna ögon.

- Tråkigt, sa han. Tråkigt, tråkigt, tråkigt.

Sen såg jag hur han öppnade en glipa av ena ögat och sneglade på mig.

- Oroligt är det. O-, o-, roligt.

Jag skrattade till.

- Men Kråkan, det går faktiskt inte, du kan inte sätta ett o framför vad som helst och göra det till dess motsats.

- Varför inte då?

- Det bara är så. De enkla sätten gäller inte alla ord. Ibland gör o:et istället att ordet får en helt annan betydelse.

Kråkan ser bekymrad ut.

- Men Kråkan, du behöver inte vara orolig, du tycks klara dig bra ändå.

Kråkans ögon glittrar till.

- Ha ha! Nu sa du det själv! Krax! Fel, fel, fel! Ha ha ha!

Sen var han bortflaxad innan jag hann förklara mig. Hopplöst.