Det är ingen nyhet att Kråkan lätt blir uttråkad. Åtminstone i min närhet. Särskilt när jag sysslar med något. Lite som en katt som lägger sig mitt i boken när man läser.
Igår satt jag på stranden och staplade sandkorn när Kråkan damp ner bredvid mig. Han bredde ut vingarna och la sig tungt på ryggen. Suckade högt med slutna ögon.
- Tråkigt, sa han. Tråkigt, tråkigt, tråkigt.
Sen såg jag hur han öppnade en glipa av ena ögat och sneglade på mig.
- Oroligt är det. O-, o-, roligt.
Jag skrattade till.
- Men Kråkan, det går faktiskt inte, du kan inte sätta ett o framför vad som helst och göra det till dess motsats.
- Varför inte då?
- Det bara är så. De enkla sätten gäller inte alla ord. Ibland gör o:et istället att ordet får en helt annan betydelse.
Kråkan ser bekymrad ut.
- Men Kråkan, du behöver inte vara orolig, du tycks klara dig bra ändå.
Kråkans ögon glittrar till.
- Ha ha! Nu sa du det själv! Krax! Fel, fel, fel! Ha ha ha!
Sen var han bortflaxad innan jag hann förklara mig. Hopplöst.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar