Gissa om jag blev förvånad! För tänk dig själv! Du går där på stranden på ett öde ö, vågorna rullar in över sanden och du går med huvudet i det blå och funderar på ladusvalors förmåga att vända mitt framför näsan på dig och så PLÖTSLIGT! Har du snubblat omkull och ligger med armhålornas svettiga tofsar fulla med sand.
Vad var det om inte en trottoarpratare! På ett öde ö! Aldrig trodde jag att jag skulle stöta på en sådan så långt från både storstadsnyckelservice och glesbygdspizzerior.
Jag kliade mig i huvudet och började tänka på åsnan Iors kortlekshus när en arm sträcktes ut mellan plakaten med en pappersmugg i näven. Och efter muggen kom en liten figur som styrde mina tankar bort från Milneskogen och ut i Ingenstansets små stugor. En liten gubbe med mer armar än en basketspelare från Solna och med svart tufsigt hår och underbett över puckelryggen. Jag tänkte att han lätt skulle få plats i en tändsticksask.
Han skramlade med pappersmuggen igen, sträckte den emot mig och log. En liten spindel hoppade över på min hand när jag förde fingrarna närmare. Den lilla figuren skrattade men höll kvar muggen mot mig. Skramlade med den igen. Så jag tog tag i en rosa karamell och fick med mig fem, sammanfogade av havets salta.
Tack.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar