Tungomål

Även på ett ö i havet kan hemlängtan slå en. Trots stormarna och vågorna av ord som rullar in över stranden.

Idag var en sådan dag.

Jag låg med ryggen mot marken, över mig ven vindarna fram och tillbaka. Jag blundade och försökte koncentrerat lyssna på dem. Kom någon av dem från mina trakter? Och kan vindar, på samma sätt som jag, längta efter att höra sitt barndoms tungomål? Jag reste mig upp, bestämd att ge det en chans. Med händerna formade som en lur runt mina läppar ropade jag:

“Bara hemska skärgårdsöar skyltar med ful papyrus!”

En väntan. Flera av vindarna sneglade suspekt på mig. Några skrattade. Viskade sinsemellan.

Men en av östanvindarna tycktes ändå ha saktat in av mer än elak nyfikenhet.

“Hemska skärgårdsöar säger jag!”

Vinden som nu var helt stilla sänkte sig sakta ner. De andra vindarna muttrade då trafikflödet för en stund stannade upp. Men östanvinden hade ingen brådska. Den närmade sig långsamt, luktade på mitt hår. Dess svala andedräkt var för mig full av minnen.

“Du har en vacker artikulation” sa vinden och rullade ihop sig som en Kringel-hund vid mina fötter.

Jag satte mig ner och strök försiktigt med handen över vinden.

“Tack”, svarade jag. “Jag har övat hela livet.”