Jag lyfter stenar och bygger bokstäver i sanden. Men det är inget SOS jag stavar för flygplansresenärerna som stryker sina kondensationssnören över himmelen. De skulle inte ha valet att kunna landa på mitt ö. Och jag är nöjd med det. Mitt ord har inte syftet att ta mig härifrån.
Kråkan kommer flygande och hoppar från sten till sten. Han vill vara med och jag säger att sanden är fri. Han skyndar iväg, och jag börjar tänka på Frida i Jonas Karlssons "God jul" som med sin ambition till att skicka en julhälsning grävde sin egen grav. Där placeringen av ljusstakar i kommunhusets fönster bildade ord på samma sätt som stygnen i ett korsstygnsbroderi. En order uppifrån där det egna initiativet var en förutsättning för en kollektiv succé - men en individuell uppoffring.
Jag lägger sista stenen på mina tre versaler när Kråkan kommer pustande ut från djungeln, han rullar en stor stenbumling framför sig, tar än i med armarna och än med hela ryggen, skjuter ifrån ända från klorna. Det går bra säger han. Han behöver ingen hjälp säger han. Och jag litar på honom. Till slut är den på plats. Spåret efter stenens rullning påminner mig om en rökslinga.
Och jag undrar hur det ser ut från 10 000 meters höjd. Om de kan läsa ordet eller om de bara ser...
...att det brinner ur en av bokstäverna.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar