Flaskpost: Världens viktigaste kyss

Jag undrar. Får man skavsår av att kyssas i trettiotvå timmar? Jag skulle ju kunna testa själv och få svaret, men det känns väldigt omständligt. Bara att hålla sig vaken. Toalettbesöken. Hungrig skulle jag nog också bli.

Men om jag hade varit i närheten hade jag kommit och hejat, kanske skrivit ett plakat, delat ut kakor. Och ibland stannat upp för att lyssna, ja, efter kören av de döda. Som ur ett grekiskt antikt drama (för det var väl de som hade en kör av samveten med på scenen?). Jag vet inte om deras röster tränger igenom tillvarons brus. Men en får ju försöka.

I David Levithans roman "Världens viktigaste kyss" bestämmer sig Harry och Craig, en gång ett förälskat par, för att slå världsrekordet i att kyssas - över 32 timmar, tolv minuter och tio sekunder. Parallellt med detta får vi följa ett antal andra personer, samt lyssna till en bakgrundskör av röster som påminner om ett förflutet präglat av sjukdom och förakt, men även av frihet och kamp. "Världens viktigaste kyss" gavs ut av Gilla Böcker 2014 och är översatt av Helena Hansson.

Flaskpost: Raisa // Oscar Levertins vänner

Hej Raisa.
Det här är nog egentligen ett döfött brev. Om det ens skulle komma fram till dig kan du inte svara. För som samtalsterapeut har du väl tystnadsplikt? Men kanske kan du förbise det. Kanske har preskriptionstiden förlöpt. Eller så blir du bara nyfiken. För kom Boel någonsin tillbaka till dig igen? Ja, hon kulturtanten som du sagt att du skulle ge din "oreserverade kärlek" (om det inte vore för att hon var din klient). Var det något du sa till alla de trasiga människorna som kom till dig? Jag vet att Boel också frågade sig det.

Kanske hade det förändrat något, om ni förstått varandra. Inte för att jag vet om jag kan rekommendera en relation med den kvinnan. Hon känns som en ballong som fyllts med så mycket smutsigt vatten att hon inte skulle överleva de dialyser som skulle vara nödvändiga för hennes. Kan man sätta in dialys på själen också? På samma sätt som på kroppen?

Jag har funderat på vad det var för något hon berättade för dig. Om hon berättade allt och om detta allt i så fall var sanning eller om hon hittade på saker. Jag kan tänka mig att hon är bra på att fabulera fritt. Själv är jag osäker, på hennes minnen alltså, vad som hänt och vad som inte hänt. Jag undrar om hon vet det själv.

Förresten, jag bor på ett ö i havet, och även om Boel kom i land igen efter sin litteraturkryssning så vet jag inte var hon försvann. Om hon skulle ge sig ut på havet igen och hamna här - vill du att jag hör av mig då? Om det om din kärlek var sant?

L.

Raisa är samtalsterapeut åt huvudpersonen Boel i romanen "Oscar Levertins vänner" som berättar om hur kulturtanten Boel släpper loss på en litteraturkryssning. Romanen är skriven av Martina Montelius och gavs ut på Bokförlaget Atlas 2015.

När den långsamma är kort

Den som arbetar är arbetsam.
Den som följer är följsam.
Den som pratar är pratsam.

Men.

Den som är långsam då? Är hen lång då? Men med långa ben - varför går det då sakta?

Förvirrande.

Flaskpost: Leni & Lydia // Leni blir en bebis & Sovdags för Lydia

Hej.
Jag vet att ni nog inte vill prata om det men det är okej att ändra sina idéer, tankar och åsikter. Särskilt efter att man prövat dem. Testa att vara bebis igen och inse nackdelarna. Testa att sova i badkaret. Och inse nackdelarna. Vänta! Snälla läs klart. Det här är inget pekpinnande och fördömande. Jag skrattar inte åt er. Snarare tvärtom. Ni ska ha eloge (det betyder beröm) för ert mod och för era initiativ.

Det finns så många som inte testar sina idéer utan bara bestämmer sig för att det är sanningen. Och vägrar ändra sig. Hur skulle världen se ut tror ni om vi inte fick ändra oss? Jag skulle ännu älska fiskbullar i dillsås, svensk lag skulle klassa kärleken mellan dina föräldrar Lydia som psykisk sjukdom och det skulle knappast vara din pappa Leni som bytte blöja på Sigge. Och jag vill nog påstå att tillvaron blir mycket roligare om ni tillåter förändringarna, vänder och vrider på dem, smakar och luktar och sover med dem. Om andra skrattar så kommer jag. Jag kommer, så kan vi springa häst tillsammans.

L.

Lydia är huvudkaraktären i "Sovdags för Lydia" i vilken Lydia har svårt att sova och försöker komma på andra sätt att sova på. Berättelsen är skriven av Moa-Lina Croall och illustrerad av Klara Persson. Boken är utgiven av Alfabeta Bokförlag 2014.

Leni är huvudkaraktären i Emma Adbåges "Leni blir en bebis" i vilken Leni en morgon vaknar och upptäcker att hon har blivit en bebis... "Leni blir en bebis" är utgiven av Rabén & Sjögren 2011.

En alldeles egen skattgömma

På det öde ö:et har jag en gammal skattkista. Eller egentligen är det en sprucken gammal trälåda som flöt iland i början av min vistelse här. Full med konserverade persikor. Lådan är tom nu och nu är den en skattkista, jag har ritat ett hänglås på den. Och grävt en grop.

Jag öppnar lådan och lägger ner mina skatter. Först kommer orden ljuvlig, underbar, makalös, fantastisk och häpnadsväckande. Sedan fruktansvärd, hemsk och vidrig. Hund, jycke och byracka. Arg, ilsken och förbannad. Mat, käk och föda. Barn, knatte, unge, parvel och småtting. Snäll, vänlig och rar. Å, bäck, fors, vattendrag och älv. Rolig, kul och skoj. Vild, galen och tokig.

Och de finaste av dem alla. Kronjuvelerna.

Märklig, vidunderlig, konstig, annorlunda, säregen, och eljest.

Sen stänger jag igen locket, men inte för hårt. För kanske hittar jag fler ord att lägga ner.


En tesaurus är en ordbok där orden sorteras utifrån sina betydelser, det vill säga ungefär som i en synonymordbok. Tesaurus kommer från latinets "thesaurus" - vilket betyder skatter (jämför med engelskans "treasure" och franskans "trésor").

Flaskpost: Sigge / Leni blir en bebis

Hej Sigge.
Om det gick att skriva ord som viskar skulle jag göra det nu. Jag borde inte säga det här eftersom du inte borde leka med tändstickor men det här är ett "burn after reading". Du kan nog inte engelska så det betyder att du ska bränna brevet när du läst det (här slår mig tanken att du kanske inte kan läsa heller). Man bränner brev för att inte någon annan ska läsa brevet. Någon annan är Leni.

För du vet den där dagen när Leni inte kunde gå och inte kunde klä på sig själv? Dagen när hon ville äta ur nappflaska och ha på sig blöja. Jag tänker att du tyckte det var lite konstigt, det att hon ville vara bebis. För det är ju inte så roligt att inte kunna gå, inte kunna prata. Inte kunna. Och det förstår hon ju till slut. Men du ska veta att det inte är så konstigt att vilja vara bebis igen. Eller åtminstone liten. Jag hörde en gång att nästan allt beröm en människa får i livet får hen åren innan sin fyraårsdag. Sen går det utför. Hej då uppskattning. Ja, det är den enkla förklaringen till din systers märkliga beteende. För lite uppmärksamhet helt enkelt.

En uppmärksamhet som slukades av dig. Så se till att bränna brevet. Eller kanske äta upp det. Bebisar gör tydligen sånt också.

L.

Leni och Sigge är syskon i Emma Adbåges "Leni blir en bebis" i vilken Leni en morgon vaknar och upptäcker något konstigt - hon har blivit en bebis!

"Leni blir en bebis" är utgiven av Rabén & Sjögren 2011.

Buu ja Bää (och saknade strumpor)

Jag väljer inte vad som flyter iland på stränderna.
Åtminstone vill jag tro så.

Hursomhelst hade vågorna skickat iland en kvadratisk liten bok som jag nu satt med i knät. "Buu ja Bää siivoavat". Två får, en grön trasmatta och en dammsugare på omslaget. Jag hade hört om fåren tidigare, och de tycktes inte ha bytt namn för sin finska publik, bara förstärkt vokalerna lite för att behålla dem lika långa. Mycket mer än namnen förstod jag inte av bokens titel. Eller resten av texten. Men bilderna berättade om hur Buu och Bää städar. Buu i blå hängselbyxor dammsuger och Bää i röd hängselbyxor plockar undan från golvet. De verkar veta hur man gör, men så plötsligt! En strumpa slinker in i dammsugaren. Är det inte typiskt? (Kanske är det dammsugaren som bör ta skulden för alla ofrivilliga skilsmässor mellan höger- och vänstersockor?) Men Buu och Bää löser det hela trots vissa svårigheter på vägen. Och nog blir det fint.

Jag lägger boken ifrån mig och lägger mig på rygg. Pratar finska med mig själv, tror mig förstå några ord.

Sukka

Varo

Imuri

Kråkan kommer hoppandes.

- Vad är det du säger? undrar Kråkan.

Jag ler.

- Jag vet inte. Men jag tror att vi bör akta oss för dammsugaren, Kråkan.


"Buu ja Bää siivoavat" är den finska översättningen av Olof och Lena Landströms "Bu och Bä i städtagen". Översättningen är gjord av Pirkko Biström.

Dom som är kvar

Apropå döden, döden, döden. Här är den. Boken som berättar om tomheten, om att fortsätta handla mat på konsum. Om att vara arg. Karin Salers vackra ord, så kort och så koncist. Men det är väl så det är i sorgen. Att orken liksom inte orkar, måste effektivisera. Och illustrationerna av Siri Ahmed Backström som lockar till att leta upp de gamla, och troligen uttorkade, kritorna från förskoleåren. Så smärtsamt levande i allt.

Ändå är favorituppslaget helt vitt. Helt tomt. Förutom de sju orden.

Finns inte

är inte med

är död 

"Dom som är kvar" är skriven av Karin Saler och illustrerad av Siri Ahmed Backström. Boken är utgiven av Urax 2014 och mottog i mars 2015 Snöbollen - årets svenska bilderbok.