Deras ryggar luktade så gott

Om jag kunde skulle jag trycka Åsa Grennvalls Deras ryggar luktade så gott i händerna på alla som någon gång behöver interagera med en annan människa. Det här handlar inte bara om känslomässig försummelse, det handlar om våra världsbilder, om de barn som är och de som varit och som alla ritat med kritor. Världsbilder där ingen är den andra lik.

I en är hatet en självklarhet. I en annan kärleken. I en tredje finns det inget sådant som depression. I en fjärde är njutning en synd. I en femte är det meningen med livet. På en plats är slag och sparkar ett straff, på en annan är det en självklar dessert efter middagsmålet, på en tredje är det kostnaden för att få hålla sin käraste i handen.

Här kommer en klyscha. Om du mår dåligt av såna bör du inte läsa vidare.

Böckernas berättelser får våra världsbilder att flerfaldigas. Istället för en stor oljemålning i hallen som skymmer allt annat bygger vi ett kartotek med olika sätt att se på världen. Och inte bara med själva idéerna, utan med de händelser som påverkat deras utformning. Kritorna. Armen som håller dem. Och barnen.

Apropå barn, så är de sista sidorna i Åsa Grennvalls berättelse bland de finaste jag upplevt. Tick tack.