Mina fingrar har en tendens att ersätta bokstaven O med en nolla. Av någon anledning styr de en centimeter snett uppåt höger på tangentbordet och retar på så sätt upp rättstavningssystemet. Ibland ersätts bokstaven t av en tvåa, men det sker inte lika ofta. Vad är det mina fingrar vill säga mig?
Kanske har de läst Lilla Nollan och de andra av Inger och Lasse Sandberg och vill ge nollorna lite fler funktioner i tillvaron. Kanske är de bara förvirrade över likheten i form. I vissa typsnitt är det ju i stort omöjligt att skilja stora O från siffran 0.
Men jag börjar fundera på om det finns fler likheter än den yttre. Lilla Nollan uppfattas ju som värdelös i början, i sin ensamhet är hon ingenting och ingen, men vid sidan om någon annan, t.ex. den gymnastiska fyran, om de står tätt, tätt intill varandra, blir de plötsligt större än alla de andra entalen som bor på gatan. Till och med större än nian.
Har bokstaven O samma förmåga? Det slår mig att bokstaven O sysslar med något helt annat, hen ställer sig framför ord och vänder dem på ända. Det som en gång varit möjligt blir omöjligt. Det som varit fint blir ofint. Det trogna otroget. Jag kan tänka mig att många av orden sprungit kull för att komma undan O:et. Men att andra låtit sig fångats, för att det är enklast så, för att det går, även om det inte alltid är rätt.
Orätt liksom.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar