Flaskpost: Martin Widmark / Lasse-Majas detektivbyrå

Hej Martin!
Jag sträckläste "Biblioteksmysteriet" och "Saffransmysteriet" igår. Det var som att kastas tillbaka till barndomens somrar och alla tusen-gånger-om-lästa Kalle Anka-tidningar. Ja, en längre version av de där serierna där Musse Pigg löser diverse detektivfall. Eller som att försöka komma på svaret i "På spåret" innan ledtrådarna blir sådär pinsamt enkla. Jag synar illustrationerna, dröjer kvar lite innan jag vänder blad. I båda böckerna får jag snabbt en stark känsla för vem den skyldiga är som faktiskt visar sig stämma, däremot lyckas jag inte alltid helt förstå hur brotten gått till. Och det är ju roligt! Det får inte vara för lätt. Synd i lyckan bara att de är så populära, sommarlovet har länsat bibliotekets hyllor. Annars hade jag hämtat hem de andra 21 fallen i bokserien också.

Men det är något som jag inte förstår. Varför skriver du vissa av de sammansatta orden med bindestreck? Forskar-rummet, verktygs-låda, zoo-log, december-mörkret. Tänker du att orden är för svåra för läsarna att själva dissekera och klura ut? Det borde du inte göra. Underskatta dina läsare alltså. Du skriver ju faktiskt deckare.

/L.

p.s. Om du vill får du gärna fråga Helena Willis hur hon tänkte när hon illustrerade Veronicas stickning i "Saffransmysteriet". Det är en väldigt stor stickning för att vara en liten babymössa.

Jägare och samlare

Saker att jaga och samla:

hallon
hjortron
ekollon
ostron
porslinslejon
fikon
lingon
syskon
päron
påfågelögon
smultron

Och de flesta kan man äta. Till exempel små söta bröder.

Sex laxar i en laxask kan slänga sig i väggen

Bussgods bussgods bussgods.

(Om du inte förstår har du inte uttalat det högt om och om igen.)

Döden, döden, döden

Roy är död. En pojkes hund är död. Roy som funnits där så länge, ända sen pojken var liten liten. Var är Roy nu? Vad händer efter döden egentligen? Gräver Roy tunnlar under marken där familjen begravt hans svartvita kropp eller har han blivit ett spöke som småsystrarna säger? Kanske återfötts som en humla eller katt? Det hade nog Roy inte gillat. Och sen finns ju helvetet, hundparadiset och himlen. Det finns så många alternativ - vilket är sant?

Jag tänker att svaret inte är det viktiga, och att vi alla var och en kan få bestämma själva hur vi vill ha det. Att diskussionerna är betydligt mer spännande. För döden kan de flesta av oss nog inte komma undan, så varför inte tala om den?

Gro Dahle och Svein Nyhus böcker är såna som ska höjas över huvuden när det talas om att föräldrar är kvar i sin egen barndom när de väljer böcker till de egna barnens godnattsagor. De är vackra, tankeväckande och djupt existentiella. Det är historier om inte bara döden utan även duktiga flickor och aggressiva fäder.

Sen finns det ju andra fina böcker om döden. Jag tänker på Ulf Nilssons "Adjö, herr Muffin" och Ulf Starks "En stjärna vid namn Ajax". Ett marsvin och ytterligare en hund. Jag undrar. Finns det någon barnbok om en mormor, en kompis, en lillebror, en pappa som dör?

Om jag skulle skriva en om mig och Kråkan skulle vi bli änglar när vi dör. Men det kanske inte Kråkan skulle imponeras av, han kan ju redan flyga. Kanske om jag lockar med moln att sitta på, och vattenballonger att kasta?

Badande barbar

Bada gör jag helst naken. Bar om hela kroppen med hela himlen som åskådare. På ett öde ö i havet går det alldeles utmärkt. Strandsatt har jag funderat på min frånvaro. Endast det frånvarande är möjligt att sakna. För man saknar sånt som man inte har. Man saknar inte sånt som man har.

Och så försöker jag hitta ett ord för detta. För möjlig att sakna. Jag tänker:

säljbar - möjlig att sälja
ätbar - möjlig att äta
farbar - möjlig att fara (på)
fattbar - möjlig att fatta
badbar - möjlig att bada (i)

Är jag då saknbar? Eller heter det saknadsbar? Eller sakningsbar? Och en barbar - vad är hen? Själv eller naken?

Det slår mig att både själv och naken passar in på mig. Jag badar vidare. En badande barbar.

Flaskpost: Tessa / Innan jag dör

Tessa.
Någon sa till mig att en människa "aldrig är så dålig som när hen gifter sig, eller så god som när hen är död". Man talar inte illa om de döda. Men ärligt talat så går du mig på nerverna. Är det tillåtet? Är det okej? Om jag öppnar upp boken någon gång i första halvan, då du ännu är full av vid liv?

Du påminner mig om Hazel i John Greens Förr eller senare exploderar jag. Jag blev tokig på henne med. Kanske är det den allmänna tonårstruligheten. Konflikten mellan att vara i en ålder då en människa börjar slå sig fri, men på grund av en sjukdom är till livet beroende av sina föräldrar. Jag vet inte. Eller vågar kanske inte uttala mig om det. Det att du surar i din säng medan dagen går.

Men du har ju din lista. Innan du dör. Ha sex, testa droger, bryta mot lagen... Om du levde skulle jag komma över med biodynamiska grönsaksbitar (så att din pappa inte stoppar mig redan i dörren) och filmen Bitchkram på DVD. Hon har också en lista över saker att göra i livet innan hon dör. Men skillnaderna mellan er är flera. Kristin har inga aggressiva cancerceller i blodet och hennes lista är kanske därför mera hoppfull. Bära en blomkrans i håret (check). Sjunga högt i en musikaffär när hon provlyssnar en skiva (check). Resa till New York (missar flyget). Välta en ko (ytterligare försök behövs).

Är det så att Kristins lista är skapad i hopp medan din livnär sig på hopplösheten? Så många av dina punkter är ju så destruktiva. Och det är sorgligt, och skrämmande. För vad är människan inte kapabel till när hopplösheten river ner alla murar, hämningar och begränsningar. Destruktiva förhållanden. Droger. Självmordsbomber.

Förlåt min ilska.

/L.

p.s. Om du inte förstår varför man skulle gå till en musikaffär för att provlyssna ett album, prata med dina föräldrar så kan de berätta om hur det faktiskt var förr i världen.

Tessa är huvudkaraktären i Jenny Downhams roman "Innan jag dör" som handlar om sextonåriga Tessa som på grund av leukemi bara har några månader kvar att leva. Inför detta har hon en lista på saker som hon vill hinna med att göra. Romanen är översatt till svenska av Helena Ridelberg och gavs ut av Brombergs bokförlag 2008.

Grodan och främlingen

I Max Velthuijs Grodan och främlingen kommer en dag en främling till trakten. En råtta. Grisen varnar genast de andra - för råttor är smutsiga och tjuvaktiga! Ankan håller sig på Grisens sida medan Haren menar att skogen är fri för alla. Grodan är däremot nyfiken och blir vän med främlingen.

Inte rymmer historien några överraskningar men jag älskar det ändå. Velthuijs filmjölkslena illustrationer. Och så hur mina tankar börjar kretsa till de djur som berättelsen innehåller, och hur vi i vår kultur och vårt språk har gett dem olika egenskaper. Vi har Grisen som här anklagar Råttan för att vara smutsig, något som vi annars förknippar med just grisar. I den här berättelsen är det Grisen som hyser det största motståndet mot främlingen och jag börjar tänka på grisarna i Orwells Djurfarmen, deras ondska och vilja att bestämma över andra. Och Ankan sväljer allt med hull och hår, köper helt enkelt "grisen i säcken".

Med Haren ritar Velthuijs en annan bild. Harar är i talesättet fega, och rädd är Haren nog när han ramlar i vattnet utan att kunna simma (vem som räddar honom får du gissa). Men annars är Velthuijs hare en klok och eftertänksam figur som inte vill döma någon, till skillnad mot Milnes hare i böckerna om Nalle Puh som tror sig veta mer än vad han gör - och gärna sprider sina idéer.

Och så har vi Grodan som bara är nyfiken och öppensinnad. Grisen skulle nog beskriva honom mer som dum och utan eftertanke. Grodan imponeras ju av Råttans berättelser och förstår inte Grisens elaka kommentarer.

Ja, det är en fin bok som leder till så många andra funderingar. Velthuijs föddes och levde i Nederländerna och jag funderar på om djuren i andra länder har samma egenskaper som här. Är åsnan envis även i Indien? Är vargen ensam i Ryssland? Och är kyrkråttan fattig även i Rumänien?