Döden, döden, döden

Roy är död. En pojkes hund är död. Roy som funnits där så länge, ända sen pojken var liten liten. Var är Roy nu? Vad händer efter döden egentligen? Gräver Roy tunnlar under marken där familjen begravt hans svartvita kropp eller har han blivit ett spöke som småsystrarna säger? Kanske återfötts som en humla eller katt? Det hade nog Roy inte gillat. Och sen finns ju helvetet, hundparadiset och himlen. Det finns så många alternativ - vilket är sant?

Jag tänker att svaret inte är det viktiga, och att vi alla var och en kan få bestämma själva hur vi vill ha det. Att diskussionerna är betydligt mer spännande. För döden kan de flesta av oss nog inte komma undan, så varför inte tala om den?

Gro Dahle och Svein Nyhus böcker är såna som ska höjas över huvuden när det talas om att föräldrar är kvar i sin egen barndom när de väljer böcker till de egna barnens godnattsagor. De är vackra, tankeväckande och djupt existentiella. Det är historier om inte bara döden utan även duktiga flickor och aggressiva fäder.

Sen finns det ju andra fina böcker om döden. Jag tänker på Ulf Nilssons "Adjö, herr Muffin" och Ulf Starks "En stjärna vid namn Ajax". Ett marsvin och ytterligare en hund. Jag undrar. Finns det någon barnbok om en mormor, en kompis, en lillebror, en pappa som dör?

Om jag skulle skriva en om mig och Kråkan skulle vi bli änglar när vi dör. Men det kanske inte Kråkan skulle imponeras av, han kan ju redan flyga. Kanske om jag lockar med moln att sitta på, och vattenballonger att kasta?