söndag 13 juli 2014

Bigarrå

Högar av bigarråer och jag stannar i ett grunnande över ett namn som i sin fonetik skiljer sig så från de visuellt ack så lika körsbären. Tyskans Kirschen, engelskans cherry, det franska cerise, spanskans cerezas och arabiskans kirza (egen transkription) påminner alla om det sträva, det kantiga, hur tänder, läppar, tunga liksom hackar fram orden, smattrar fram ljuden, kärnor som mekaniskt tuggas rena och spottas ut mot hård gatsten.

Bigarrån däremot, svulstig i sitt kött, en matrona. Med ett rullande R under tungan förför det sina följare. Moulin Rouges interiör, röd som av utspilld bordeaux, lägger sig över min hjärnbark. Och visst är det från franskan dessa odlade sötkörsbärs runda namn grott och prunkat. Fransmän och fransyskor som tuggat dessa runda fruktkroppar mellan läppar fläckade av söt saft, med lika fläckade fingrar tagit kärnan från mun och varsamt lagt den att vila på ekbordet. Fläckigt även det. Så som verbet säger.

Bigarrer - det att göra fläckig.