torsdag 30 juli 2015

Lilla nollan och bokstaven O

Mina fingrar har en tendens att ersätta bokstaven O med en nolla. Av någon anledning styr de en centimeter snett uppåt höger på tangentbordet och retar på så sätt upp rättstavningssystemet. Ibland ersätts bokstaven t av en tvåa, men det sker inte lika ofta. Vad är det mina fingrar vill säga mig?

Kanske har de läst Lilla Nollan och de andra av Inger och Lasse Sandberg och vill ge nollorna lite fler funktioner i tillvaron. Kanske är de bara förvirrade över likheten i form. I vissa typsnitt är det ju i stort omöjligt att skilja stora O från siffran 0.

Men jag börjar fundera på om det finns fler likheter än den yttre. Lilla Nollan uppfattas ju som värdelös i början, i sin ensamhet är hon ingenting och ingen, men vid sidan om någon annan, t.ex. den gymnastiska fyran, om de står tätt, tätt intill varandra, blir de plötsligt större än alla de andra entalen som bor på gatan. Till och med större än nian.

Har bokstaven O samma förmåga? Det slår mig att bokstaven O sysslar med något helt annat, hen ställer sig framför ord och vänder dem på ända. Det som en gång varit möjligt blir omöjligt. Det som varit fint blir ofint. Det trogna otroget. Jag kan tänka mig att många av orden sprungit kull för att komma undan O:et. Men att andra låtit sig fångats, för att det är enklast så, för att det går, även om det inte alltid är rätt.

Orätt liksom.

måndag 27 juli 2015

Ogräs

Jag sitter på knä och rycker ogräs mellan några små plantor som jag låtsas (och hoppas) är av samma sort som några vackra blå blommor jag sett på en annan del av ön. Jag tänker mig att de kanske tar sig lite bättre om de får lite mer plats att andas. Lite som kor i bås.

Kråkan hoppar omkring mig, flyger upp och ner i träden och inspekterar från olika håll. Kråkan undrar vad jag sysslar med och lyckas inte räkna ut det själv.

- Du har glömt några, säger han till slut och pekar på de av mig antagna blombebisarna.

- Men de ska inte bort, de är ju inte ogräs, svarar jag.

- Men de smala bladen är Og-räs?

- Ja.

- Och de flikiga bruna?

- Ja.

- Och de med små vita blommor?

- Ja.

- Men de ser ju olika ut! Hur kan de vara samma sort?

- Men Kråkan, ogräs är inget namn. Det är mer ett begrepp för flera olika sorters växter.

- Hur vet du vilka då?

Jag öppnar munnen för ett snabbt och enkelt svar, ett som inbegriper förledet o- framför -gräs som ska göra gräset till ett ickegräs. Samtidigt rycker jag upp ett strå som definitivt skulle räknas som just gräs. Jag snurrar på stråt och letar efter ett eget svar.

- Så här är det. Ogräs är egentligen inte definierat, eller alltså, det är inte statiskt. Snarare relativt. Ogräset behöver något att förhålla sig till. Något önskvärt.

Om Kråkan hade ögonbryn skulle han rynka på dem nu.

- Eller så här, fortsätter jag, tänk dig att du vill ha en äng full av blå blommor och inget annat. Då är allt som inte är de blå blommorna ogräs. Till exempel maskrosor och blåklint och förgätmigej och akvileja och allt annat. Men om du vill ha en matta av maskrosor så är de blå blommorna ogräset istället. Ogräs är alltså en definitionsfråga.

- Så man kan bestämma själv?

- Tja, jo, det kanske man kan säga.

Jag fortsätter rensa. Kråkan fortsätter hoppa runt och kring och upp och ner. Till slut kan han inte hålla tristessen inne. Han hoppar fram till den lilla rabatten och pekar.

- Det där är inte ogräs, säger han.

- Nähä?

- Nä, och inte det där heller, säger han och pekar på en annan växt. De ska vara kvar. Bra va?

- Men då finns det ju inget mer att ta bort.

- Nä.

Jag borstar av händerna.

- Vad bra, skrattar jag, och kråkan hoppar upp på axeln. Då kan vi ju gå och bada istället.

torsdag 23 juli 2015

Deras ryggar luktade så gott

Om jag kunde skulle jag trycka Åsa Grennvalls Deras ryggar luktade så gott i händerna på alla som någon gång behöver interagera med en annan människa. Det här handlar inte bara om känslomässig försummelse, det handlar om våra världsbilder, om de barn som är och de som varit och som alla ritat med kritor. Världsbilder där ingen är den andra lik.

I en är hatet en självklarhet. I en annan kärleken. I en tredje finns det inget sådant som depression. I en fjärde är njutning en synd. I en femte är det meningen med livet. På en plats är slag och sparkar ett straff, på en annan är det en självklar dessert efter middagsmålet, på en tredje är det kostnaden för att få hålla sin käraste i handen.

Här kommer en klyscha. Om du mår dåligt av såna bör du inte läsa vidare.

Böckernas berättelser får våra världsbilder att flerfaldigas. Istället för en stor oljemålning i hallen som skymmer allt annat bygger vi ett kartotek med olika sätt att se på världen. Och inte bara med själva idéerna, utan med de händelser som påverkat deras utformning. Kritorna. Armen som håller dem. Och barnen.

Apropå barn, så är de sista sidorna i Åsa Grennvalls berättelse bland de finaste jag upplevt. Tick tack.

onsdag 22 juli 2015

Platt

Igår kväll landade det ett rymdskepp på det öde ö:et. Det är sånt som händer, men som vi egentligen inte bör prata högt om. Hur mina gäster såg ut lämnar jag åt fantasin för den här gången.

Hur som helst hade de frågor. Och av någon anledning sett ut mig som potentiell support. Utomjordingarna tycktes ingå i något slags forskarlag kring den mänskliga kulturen och hade den senaste tiden studerat löpsedlar. De gick rakt på sak - var det platta en väg till det som buddisterna benämner Nirvana? Jag bad dem utveckla sitt resonemang.

De hade analyserat ett flertal medier och uppmärksammat att platt mage, surfplattor, platt-TV samt en Platini var sådant som fyllde löpsedlar och press på ett sätt som borde spegla vikten av dessa saker i tillvaron. En av forskarna, som fokuserade på den mänskliga kulturen kring intagande av energi inflikade att hen även noterat att vi var särskilt förtjusta i pannkakor, pizza och tortilla. Även dessa platta. Var detta ett försök att nå total upplösning? Tunnas ut som ett oblat till genomskinlighet? Upplösas i kosmos? Bli en del av något större?

Mitt inre ropade att jag, utan några som helst universitetspoäng i antropologi eller idéhistoria inte borde ge mig in i diskussionen. Kanske skulle mitt svar hamna i en universell guide till universum och på sätt ge en helt felaktig bild av världen!

Tja, sa jag, det är nog inte så enkelt. Ibland är platt bra. Ibland är det dåligt. Ibland är det meningslöst men uppfattas som viktigt och ibland är det viktigt men uppmärksammas inte ändå. Jag talade om platt organisation, platta fall, oljeplattformar och om att välja rätt kakelplattor för köket. Jag nämnde skammen över plattfötter, en tidigare teori om att jorden var platt som en EP, att plattång för vissa var synonymt med social överlevnad och om plattfiskar vars ögon vandrade från den ena sidan till den andra men som helst ville blunda för allt skräp som virvlade omkring över bottnarna.

Mina besökare stod mållösa. Jag vägde på höger fot ett tag. Sedan på vänster. Snurrade tre varv runt min axel och tuggade lite på läppen.

Så kom frågan. Men allt detta är alltså viktigt?

Tja, sa jag, det är nog snarare tvärtom. Inte allt, men nästan.

Plattityder helt enkelt.

tisdag 21 juli 2015

Flaskpost: Aprilhäxan

Majgull!
Jag måste erkänna att jag först tänkt skriva till Christina. Be henne lugna ner sig lite. Säga åt henne att sluta vara så rädd. Men jag låter henne vara. Låter henne komma på det själv i sitt lilla hus. Ja, det där huset som gör hennes man avundsjuk. Är det möjligt? Att hus kan orsaka något sådant som avundsjuka? Ett tingest som omöjliggör en ömsesidighet, för hur mycket hon än smeker dess väggar, omfamnar dess dörrar och kysser dess fönsterkarmar får hon inget tillbaka. Men kanske är ömsesidigheten inte en förutsättning för avundsjukan? Kanske är den enkelriktade kärleken här nog?

Förvirringen kring kärleken, eller bristen på den, var ju faktiskt det som fick mig att fatta fjäderpennan från början (denna gång från en av alla ilandflutna skarvar). För i bakgrunden, eller egentligen svävande över allt finns ju aprilhäxan Desirée, hon som försöker lista ut vem som stal hennes liv. Vem av Christina, Margareta och Birgitta som fick det liv hon själv ville leva. Är det meningen att jag som läsare ska komma med ett svar? Som att hitta mördaren innan Poirot samlar alla i salongen?

Jag kan ha missuppfattat det helt, men jag upplever det som att den enda som faktiskt hyser ett inre hopp är Desirée. Fjättrad i en kropp vars funktioner en efter en offras för hennes utomkroppsliga uppdrag tycks hon ändå vara ensam bland dessa kvinnor att känna kärlek. Är det detta som är grejen? Det som ugglan skulle avsluta med i fablernas värld?

Jag vet att dina svar kan dröja. En flaskpost hittar som oftast inte rätt på en gång. Och du kanske har annat att prioritera. Vattna blommor och räkna ord. Vad vet jag. Det ger mig i alla fall tid att fundera på svaret själv. Kanske så pass att om och när du väl kommer med ditt, håller jag fast vid mitt eget.

Ha det fint!

/L.

p.s. Kråkan vill inte hälsa men jag får nog nämna att han är lite gramsen över hur du låter fåglarna agera behållare för Desirées själ, eftersom hon främst väljer "djur och likgiltiga främlingar" som bärare. Jag tror han uppfattar det som att du menar att fåglar och djur också är tomma och likgiltiga. Själv tror jag att du valt fåglarna för deras flygförmåga. För oavsett om man har ben att själv springa med eller inte - vem vill inte kunna bre ut sina vingar över världen?