lördag 31 maj 2014

Sommaren utan regn

Jag läser Maggie O’Farrells Sommaren utan regn. En pappa har plötsligt försvunnit och tre syskon tvingas åter samman med varandra och med sin mor. Sökandet efter Robert blir ett pillande på gammal målarfärg, det avslöjar andra färger inunder och sätter plötsligt inte bara dörrkarmen utan hela väggen, rummet, huset, i ny dager. En sån där händelse som har potentialen att antingen föra folk samman eller göra redan djupa sprickor irreparabla.

I berättelsen hoppar fokuset mellan samtliga familjemedlemmar, alla förutom pappan. Jag börjar tänka på Kyung-Sook Shin´s Ta hand om min mor. Även i den var den försvunna personen bara en kuliss, något att spela upp emot. För i sökandet och saknaden är det inte den förlorade som ifrågasätts, utan de som söker.

Av familjemedlemmarna sticker sladdbarnet Aoife ut. Oavsett de andra syskonens förehavanden, bonusbarn och äktenskapskriser har jag svårt att slita ögonen från henne. Ett namn vars uttal först långt in i boken avslöjas och sedan hennes fighter med det skrivna ordet, hur bokstäverna hoppar omkring medan hon själv får hoppa nedåt och nedåt i klasserna. Hur hon lyckas undanhålla detta, till och med för familjen. När storasyster Monica på stranden avslöjar att hon inte kan simma avvaktar jag, men Aoife ger inget avslöjande i gengäld. Vilket illustrerar skillnaden mellan det att kunna läsa, och det att kunna simma. Där det ena innebär ren överlevnad ger det andra förmågan att sprida tankar, berättelser, lögner, sanningar, kärleksförklaringar.

Som läsare blir jag upprörd. Återigen. Det händer igen, ifrågasättandet av det skrivna ordet. Jag tänker på Calvinos Om en vinternatt en resande där jaget möter en person som systematiskt vägrar att läsa, han har lärt sig att undvika skrifter. Hur är det möjligt undrar jaget. Hur är det möjligt undrar jag.

Säg mig det.


p.s. Etta Förlag är den engelska systern till det frankofila Sekwa Förlag. Lillasyster tycks ha tilldelats samma förmåga som storasyster att få tag på skönlitterära sträckläsningar.

fredag 30 maj 2014

Flickan från långt borta

Flickan från långt borta tar upp en historia jag läst förut. Jag tänker på Barbro Lindgrens Sagan om den lilla farbrorn, jag tänker på Tove Janssons Filifjonka. Samma kanske, men lite annorlunda. Den Gråa som lever ensam i sitt hus, där själva interiören, det lilla antalet husgeråd och möbler, skvallrar om avskildhet och isolering. Om en enda, och om motviljan till sällskap.

Och så kommer flickan, med en röd kappa och av vinterns kyla rosig om kinderna. Ber om värme vilket Den Gråa motvilligt ger av. Men sen måste hon ge sig av säger Den Gråa. För Den Gråa kan inte ta hand om henne, vet inte hur man gör. Ändå värmer hon mjölk och inte kaffe, ändå bär hon den sovande lilla från madrassen på det kalla golvet till värmen i sin egen säng, där drömmarna från flickan fortplantar sig in i Den Gråa. Nästa dag skickas hon ändå iväg, och Den Gråa försöker återgå till tryggheten i ensamheten, men det är svårt, och Den Gråa ger sig ut efter flickan.

Kanske tycker jag att det går lite för enkelt, lite för snabbt, att berättelsen kunde fått några sidor till, några fler tvivel, lite mer avoghet. Men det fungerar, för Annika Thors texter är korta och kärnfulla, men rymmer ändå så mycket poesi, och Maria Jönssons illustrationer är inspirerande och livfulla; skogen med alla sina fåglar och oknytt, som gjord för att leta hemligheter i, och de små moln av färg som uppstår i beröringen mellan Den Gråa och flickan, till och med i beröringen med ett kvarglömt hårband.

Små moln av färg, som dröjer sig kvar.

torsdag 29 maj 2014

Tusen och en chans

Zoe har gjort något fruktansvärt, hon har gjort det mest hemska en människa kan göra. Hon har tagit ett liv. Och ingen vet om det, i tillvaron blir hon själv ett offer, en kvarlämnad sörjande.

I sin ånger skriver hon till Mr. Harris, en dödsdömd. En man som i historien inte blir mer än en mottagare, en präst i ett biktbås, en dagbok med hänglås dold under golvtiljorna. Men Mr. Harris får ingen chans att svara, medvetet uppger Zoe ett påhittat namn åt sig själv och en påhittad adress (Fiction Road 1). Men trots bristen på svar, blir denne brevvän allt kärare för Zoe, Mr. Harris blir Stuart blir Stu. I övrigt tycks namnen på de övriga karaktärer inte ha förvanskats vilket gör att polisen knappast (med utgång från diverse kriminalserier på TV) skulle ha någon svårighet att hitta henne.

Mr. Harris får hela historien från början. Dagar och veckor som kretsar kring Max och Pojken Med De Bruna Ögonen. Varav den första är en tillfällighet, en möjlighet, en chans, en skolans mest populära så varför inte passa på. Och den andra är allt det där i kroppen som kan löpa amok, artärerna, de yttersta hudlagren, fingrarnas alla leder och muskler.

Jag sträckläser Annabel Pitchers Tusen och en chans trots att jag tycker att hon skulle vågat skala av. Zoes känslomässiga förhållande till de båda pojkarna, hennes virvlande tankar och skuldkänslor, de är tillräckligt för mig. Jag behöver inte en döv lillasyster, en skuldtyngd och kontrollerande mamma. Jag behöver inte ytterligare en lillasyster (men denna fullt kapabel till att prata, om än inte sanning) eller en pappa som bara flyter med.

Den största orsaken till att inte kunna sluta läsa är ändå att, likt hur jag i en pysseldeckare vill få reda på mördaren, vill jag i detta fall få reda på offret. Max? Eller Pojken Med De Bruna Ögonen?

Och jag ställer mig på ena sidan. Och hoppas.

onsdag 28 maj 2014

Vargarna i väggen

Jag har gjort det igen. Läst en bok i klass med Helen Oyeyemis Ikarosflickan. En sådan som läggs långt långt borta från sängen när det är dags att sova. Helst med framsidan nedåtvänd.

Vargarna i väggen får min rygg att pressas mot soffans dynor, min kropp att vilja tryckas in och igenom och bort, öka på det avstånd som nu begränsas av de utsträckta armarna. Boken. Bilderna. Texten. Flickan som med uppspärrade ögon hör ljuden i väggarna. Pappan som hör men inte lyssnar. Mamman likaså. Brodern som fortsätter spela på sitt tv-spel. Trots att alla vet, att när vargarna kommer ut ur väggen är det klippt.

Obehaget som historien klibbar fast på mig, tillsammans med min antipati för både valet av typsnitt samt majoriteten av illustrationerna borde få mig att förkasta hela verket. Men det går inte, det är något där som ändå griper tag - några pennstreck, några bildkompositioner, några textrader, en nallegris - som får mig att vilja trycka boken i bröstet på andra. Men med ett varningens finger, ett hyssjande och ett sneglande över axeln. På egen risk.


"Vargarna i väggen" är berättad av Neil Gaiman och illustrerad av Dave McKean

tisdag 27 maj 2014

Den duktiga, och den skicklige

På läktaren. Mellan sekunder av hålla-andan och segervrål, bakom applåder, jämfotahopp och glädjetjut hör jag ett ord.

                                       Duktigt.

Jag vänder mig om, öppnar munnen som av reflex, en gammal arbetsskada, men håller rösten innanför. Vill egentligen dela ut smakprov från mitt ordförråd; grym, proffsig, lysande, genialisk, skicklig. Även om viss mjukvara vill mena att orden är varandras synonymer säger jag ifrån. Den duktiga levererar för en omgivnings skull, lydig mot en överhet, förtryckt i jakt på uppskattning. Med ett etymologiskt ursprung i det dugliga blir hon aldrig mer än tillräcklig. Den skicklige däremot agerar i självständig bravur, upplyft av tio tusen timmars disciplinerad träning och kärlek till sin konst. Den duktiga står inte på samma pall som den skicklige. Tas inte på samma allvar, som om det lilla –ersk:ets likhet med Äsch!:et förpassar det till något som inte bör tas på allt för stort allvar.

Och jag vill byta bokmärken och stämplar. Dela ut dem på gräsplanen där de skickligaste fotbollsspelerskorna sitter.

Som om det kunde trösta.

måndag 26 maj 2014

Diktatur

På det öde Ö:et i havet skulle diktaturen råda. Här skulle envåldshärskaren råda över strofer, haiku och hexameter. För svårigheten att rimma på dem skulle alla ismer vara förbjudna. Bultande ord under marken skulle kupas liksom de första potatisplantorna, endast om natten utskrikna från Utsiktsklippan. I hopp om att ett skepp ska höra? Eller kanske bara för att för ett ögonblicks sekund, så länge stämbanden ännu orkar vibrera, få lätta från marken.

Ja, på det öde Ö:et i havet skulle diktaturen råda. Och den enda främlingsfientlighet som skulle vara möjlig i detta En Enda Människas Land skulle riktas mot henne själv.

torsdag 22 maj 2014

Hum hum i Humlegården

Många stora upptäckter har gjorts av rena misstag. Kvarglömda mögelkulturer, röntgenstrålar och vaccin. Misstag som vänds liksom en enkrona, och förvandlas till succéer. Men fel görs även i det lilla, som när vi petar in eller ändrar på bokstäver i sammansatta ord. Som då SVT:s grafiker illustrerade en nyhet om humlebrist med ett foto på en humla när det i just detta fall handlade om bristen på växten humle.

Hum, hum, varifrån har då Humlegården i Stockholm fått sitt namn? Jag har nog alltid tänkt att det är de surrande små björnarna som legat bakom namnvalet men nu när jag tänker efter låter det troligare att det fanns en humleträdgård för öltillverkning på platsen. Och en lättare efterforskning visar att det här fanns en kunglig trädgård, och även om humlor nog surrade kring det spirande gröna är det den odlade humlen som gett namn åt parken.

Oavsett, så fick ett litet missförstånd mig att klura, och även om det inte räddar någon från en livshotande sjukdom så gör det ändå tillvaron lite roligare. Särskilt med den nya vetskapen om att parken tidigare (bland annat) kallats "Kexburken". Och vadan detta?

Jo, på grund av den stora mängden rån…

måndag 19 maj 2014

Mamma Mu läser

Mamma Mu är världens häftigaste ko. Trots att hon saknar både vattenbuffelns långa horn och frisyren hos en Highland Cattle-ko finns det nog inget annat kreatur som slår henne i kreativitet och nyfikenhet; hon klättrar i träd, åker vattenrutschkana och bob, städar och gungar gunga. Och i hennes sällskap finns Kråkan, som likt en bister gammal farbror ständigt förargar sig över Mamma Mus o-koiga idéer men lika ständigt dras in i planerna för att mer eller mindre ta över dem. De kompletterar varandra så väl.

I Jujja Wieslanders Mamma Mu läser är äventyren dock långt borta, här händer inget särskilt. Mamma Mu lånar böcker på biblioteket och talar sig varm om denna underbara plats som erbjuder så mycket böcker och läsning. I efterhand inser jag att jag inte skrattat en endaste gång vilket blir ett unikt undantag när det gäller min relation till dessa figurer. På något sätt känns det som om Mamma Mu i denna historia blir alldeles för mycket människa, tidigare har hon smugit bakom träden då barnen åkt pulka för att vänta ut en tom skidbacke och den kvarlämnade kälken. Den här gången sitter hon öppet på flaket till familjens bil för att följa med till biblioteket. Jag föredrar när hon är mer ko, det kan låta märkligt men jag tycker att det gör situationerna betydligt mer trovärdiga. Sven Nordqvists illustrationer är sig lika men när jag börjar leta efter något fnissförlösande går jag tomhänt (om vi räknar bort den läskiga kon som står i grannbåset i ladan).

Det känns som om det är en bok skapad med ett allt för uttalat syfte; att få barn att förstå vad kul och bra det är med böcker och bibliotek. Men i mina ögon så gör vilken annan av Mamma Mu-böckerna just detta, men inte denna. Det är de nyfikna, utforskande och gränsöverskridande böckerna som skapar lässuget. Inte de med pekpinnar.

lördag 17 maj 2014

Ordagranna översättningar

Översättning handlar ju om mycket mer än ordagrann överföring från ett språk till ett annat. Böcker kan läsas på originalspråk och ge en helt annan upplevelse än vad en översättning ger.

Gåtan kring originaltiteln av Den färglöse herr Tazaki löstes tämligen fort. Självklart är det så att de svenska översättarna inte har översatt titelns hela ordalydelse, vilket har gjorts i den engelska översättningen - Colorless Tsukuru Tazaki and His Years of Pilgrimage. Vilket i en egen och ogenomtänkt översättning skulle bli Den färglöse Tsukuru Tazaki och hans år av pilgrimsfärd. I så fall gillar jag den svenska, och kortare, titeln mycket mer. Den är slagkraftig, lockande, och framförallt vacker. Den frihet som översättarna Yukiko och Eiko Duke har tagit sig har i detta fall skapat ett mervärde.

Det finns andra översättningar som är mer tveksamma. Men för tillfället kommer jag inte på någon.

fredag 16 maj 2014

Pappersstäder

I Pappersstäder letar Q efter Margo (vilka namn!), det här är USA, här kör tonåringarna bil. Här finns Ben och Radar som kanske bara är med Q för att spela Resurrection, men troligen inte. För vilka vänner springer från sin egen examensceremoni, (iklädda examenskåpor med tillhörande hatt, men utan något under) för att ge sig ut på en road trip med ett mål som kanske inte ens är det som Q tror och hoppas.

Och det är det ju inte. Här går inte tonårsdrömmarna och fantasierna i uppfyllelse, och det är en lättnad, inte bara för mig utan även för de där två, Q och Margo. Att det inte alltid, snarare aldrig, blir som man tänkt sig. Men att det nog kan bli rätt fint ändå.

En bestående tanke efter att ha läst John Greens Pappersstäder är annars; läs Walt Whitmans Strån av gräs. En bok som lånar ut sina rader till sidorna i Pappersstäder och har stor betydelse för berättelsen. Den stora grejen med Walt Whitman var väl det att Strån av gräs var det enda han skrev? En bok som han sedan skrev om och ändrade flera gånger. Eller så är det bara ett förfalskat minne jag har. Visst, det kan lätt kollas upp, men jag kan fortsätta leva med tanken på att det var på det viset.

Så jag gör så.

torsdag 15 maj 2014

Den färglöse herr Tazaki

- En huvudperson med inga alt. väldigt få bekanta - Check! 

- Beskrivning av hur personernas kosthållning och matlagning är väldigt ”enkel”  - Check!

- Märkliga, och utförligt beskrivna, sexscener - Check!

- Tillfällig kroppslig förlamning (i huvudsak i samband med sexuella drömmar) - Check!

- En läsning att minnas - ...?

Ack så nära! Och ack så synd! För visst har jag läst Haruki Murakamis tidigare romaner, och visst har jag bergtagits och förtrollats och sorgset vänt de sista bladen, ledsen över att det inte varat längre. Men, kanske är det så att liksom prinsesstårta kan vara fantastiskt gott på de första tio kalasen, kan det till slut stå en upp i halsen.

Eller så var förväntningarna för höga.


p.s. Att den japanska originaltiteln består av elva ord (Shikisai wo motanai Tazaki Tsukuru to kare no junrei no toshi) i jämförelse med den svenska titelns fyra får mig att fundera. I avsaknad av kunskaper i japanska kan det ta ett tag att klura på.

onsdag 14 maj 2014

Keep it cool!


För vem vill inte börja dricka havredryck nu när Oatly kommit i ny, totally kolugn (men ko-fri) och laid-back förpackning? Och all text* dessutom är skriven på engelska!? Word!!!

*förutom den om ingredienser, näringsinnehåll, hållbarhet och förvaring.

tisdag 13 maj 2014

Maria Gripes Skugg-serie

Jag läser om Maria Gripes Skugg-serie och upptäcker att den inte berör mig lika starkt som då jag läste den för första gången. Jag mindes inte så mycket av böckerna när jag tog tag i dem igen för någon vecka sen. Men allteftersom kom minnena tillbaks och sådant som överraskade mig när jag var yngre föll nu något platt.

Det är ofta jag finner de första böckerna i en serie betydligt bättre än de avslutande delarna, det gäller bl.a. Mobergs Utvandrar-serie och Fogelströms Stad-serie, och så även Gripes Skugg-serie. Den sista delen, som egentligen känns mer som ett komplement än ett avslut eftersom den tredje boken förklarade alla större gåtor, släpar jag mig igenom, det är på gränsen till skumläsning av vissa partier. Denna fjärde bok väcker ändå ett visst intresse i det att den till skillnad från de tre första böckerna som berättats utifrån Bertas perspektiv nu berättas utifrån Carolins.

Det intressanta är inte Carolin som person utan själva jämförelsen mellan Bertas och Carolins relationer och uppfattningar av de övriga karaktärerna, främst då Lydia, Arild, Rosilda – och sig själva. Jag får mer eller mindre samma bild av de tre första oavsett om det är Berta eller Carolin som målar dem, även Carolins person förblir densamma, vilket innebär att den hon själv beskriver och känner sig som är exakt samma bild som Berta har av henne. Det är väldigt märkligt tycker jag, men kan bero på Carolins talang för skådespeleri, att det hon önskar få fram blir just det som hon med sin röst, sina ord, sitt kroppsspråk och sitt agerande förmedlar.

Berta däremot, höjs till skyarna i Carolins tankar medan Berta uppfattar sig själv som helt färglös - något som hon i sin anspråkslöshet dessutom tycks ha förlikat sig med. Denna fjärde bok ger på så vis upprättelse för Berta som vänligt och tålmodigt fört oss genom de väsentligaste delarna av historien. Om jag någon gång tvivlat på hennes person, är det nu glömt och förlåtet.

söndag 11 maj 2014

Jag går och springer

När och:et hoppar in som vikarie för "för att" kan det lätt bli missförstånd. Särskilt om de som sitter i bänkarna talar tyska eller engelska. För inte menar vi att vi utför både gång och springande när vi talar om att "vi går och springer". Ändå är det så att medan engelskan säger I go running och tyskan Ich gehe laufen stoppar svenskan in det lilla ordet "och" som trots sin litenhet ändå lyckas hacka sönder översättningssystem och skapa förvirring.

Jag går och springer. Och ibland så cyklar jag.

lördag 10 maj 2014

Kidnappning

Någon gång (säg - vet någon när?) breddades betydelsen av kidnappning till att inbegripa även icke-barn. Det engelska låneordet, så tydligt sammanfogat av barnet – the kid - och bortsnappandet – to nap/nab – lades till listan över ord som, förutom i fall med möhippor och svensexor, stänger av andningen.

Ingen borde bli kidnappad säger jag trotsigt och naivt som ett barn. Särskilt inte barn. Föreställer mig sniglar på ögonen och ett års diet på grå gröt som straff för de som ändå fortsätter. Gnäller Men varför? De är ju bara barn! 

Och så. En tystnad. En paus.
(De kidnappade eller de kidnappande?)

fredag 9 maj 2014

Till ett öde Ö i havet #3

Till ett öde Ö i havet skulle jag ta med, och äntligen ha tiden att kanske förstå, Jostein Gaarders Sofies värld. Jag skulle ha de evigheters tid på mig att själv besvara frågan Vem är du? Och lika många evigheters tid till för att besvara Varifrån kommer världen? Kanske skulle jag använda mig av den föränderliga sanden, rita cirklar som Pythagoras. Kanske skulle jag ligga med ryggen emot och sammanföra stjärnorna ovanför mig med linjer tills orden, svaren, stod tydliga mot himlavalvet. Och i de svaren dra ett andetag så starkt, som om jag aldrig tidigare känt luften i mitt kött.

torsdag 8 maj 2014

Semester

Ordet semester. På svenska en längre ledighet. På tyska ett halvår av studier. Båda med samma ursprung i latinets ord sēmestris - ”pågår i sex månader”. Men vem har semester i ett halvår? Möjligen de som avsäger sig de inkomster ett heltidsarbete ger. Eller de som saknar jobb, saknar ork. Men då är det ju inte semester.

Nä. Semestern behöver sin antagonist för att överleva. Liksom mättnaden inte kan existera utan hungern, eller det glada utan det dystra, behöver semestern arbetarens anletes svett för att hålla sig kvar på sin piedestal.

Och om jobben försvinner, vad händer då?

En katastrof?

Eller en räcka halvår av studier. Börja med Thales.

måndag 5 maj 2014

Den mätbara lyckan står i ett bibliotek

Det är dags att räkna pinnar, mäta i stapeldiagrammen, analysera enkätikryssningar och dokumentera mängden oxytocin i blodet.

Resultatet: biblioteksbesök skapar lycka.

Vad skönt att veta att det rent empiriskt är bevisat nu. För alla som glömt hur det ska kännas.

söndag 4 maj 2014

Grus grus

Myr, mosse, stäpp och hed. Sommaräng och kala fjäll. Hur tusan får allt egentligen plats på jordklotet? tänker jag och kastar blicken via kikaren ut över det plattaste platta. Och tänk om allt såg likadant ut överallt? Ungefär som att ha sommar året om. Hemska tanke.

Lyckosamt då att, liksom de olika väderslagen och soltimmarna är fördelade ojämnt över året, är mängden lövträd, barrträd, kullar, bergstoppar och grustag ojämnt utspridda över Sverige.

Ett grus kommer annanstans ifrån, och det gruset flyger över landet. Det ropas om natten, då tranorna (Grus grus) tutar under stjärnklar vårkall smålandsnatt. Ett minne jag stulit och gjort till mitt.

torsdag 1 maj 2014

Att så ett frö

Jag kastar böcker på folk. Troligen med allt för stor kraft, eftersom mina kast oftare leder till flykt än förkovring. Jag vill ju bara hjälpa. Så ett frö. Men liksom med plantorna på fönsterbrädan, ihjälvattnade av min kärlek, är det bara de starkaste frön som överlever.

Några som också dragit paralleller mellan böcker och frön är det lilla biblioteket i Lost Creek (West Virginia, USA) där man inte bara kan låna böcker - utan även just frön. Det framgår dock inte hur man ska kunna lämna tillbaka det lånade om det lånade försvunnit i en allt för stor våg av omsorg.