torsdag 26 juni 2014

När Anders Borg spelade tennis

På cykel mellan kohagar (eller nu ljuger jag för just i den stunden var det åker till höger och bilar till vänster) ville min hjärna veta namnet på Sveriges finansminister, vad vi nu skulle med den kunskapen att göra. Högerkinden mumlade med vänsterkinden och fick munnens håla att ropa Björn! Nä men så är det väl inte hann jag knappt uttala när käften snabbt kompletterade liksom i ett avhugget sms - Björn! Björn Borg! Anders Borg!

Och så gick det till när Anders Borg fick ett förflutet i tennisvärlden. Om det bara varit för något år sedan kunde jag i alla fall gått med på att de något sånär delade frisyr. Men jag förde håret åt sidan och insåg att jag hade fått ett tillfälle att analysera huruvida dessa mina kinder använt sig av semantisk eller fonologisk prompting.

Därom tvista ännu de inre rösterna.

Prompting handlar om att genom associationer (ledtrådar) komma fram till sånt som tungan inte riktigt får tag på, semantisk prompting är när associationerna handlar om ett ords innehåll och betydelse (som att tänka på papper, brev och dokument när ordet en söker till exempel är rapport). Fonologisk prompting är när ledtrådarna handlar om ordens ljud och uttal (som att komma på svaret bara en får första bokstaven).

torsdag 19 juni 2014

Ut ur Kalahari

Förväntningarna skyhöga. Upplevelsen fallen platt. Faktan går in i ena ögat och ut under lilltånageln. Men jag gillar ju Lasse Berg, och om en har lust behöver en inte läsa allt. Bara de sista två sidorna. Eller möjligtvis de två sista kapitlen. Egentligen bättre de två andra böckerna. En gång till.

Nej.

Två gånger till.

söndag 15 juni 2014

Badkruka

Det blev april, och det blev maj. Och vi hade ännu inte premiärbadat för säsongen. När maj ramlade över tröskeln in i juni och vi var lika odoppade som innan funderade vi på att lägga ner hela sommarens badande. Har en inte kommit i förrän nu är det ju knappt någon idé att komma i alls småputtrade vi med armarna i kors.

Tills badkrukorna kastades på oss. Skör lera som snabbt gick i kras. Ha ha! retades vi och höll oss undan för de flygande pottorna tills anfallarna tröttnade. Den minste av oss började krafsa bland krukskärvorna, försökte få ihop pysslet och lyfte upp ett kroppslöst öra.
- Stackars lilla kruka, den här saknar huvud.
Den äldre av oss såg efter huliganerna och suckade.
- Ja, och vilka kruker* som ger sig på dem som är mindre.


*Uttrycket badkruka (för personer som är för fega för att bada, särskilt då vattnet är kallt) kan tänkas komma från det dialektala "krake" (i plural kruker) som helt enkelt betyder feg person. Svårare är det inte.

lördag 14 juni 2014

Bortåt, hitåt

Det relativa är ständigt närvarande. I avstånden från hären och dären. I relationen till universums mitt. Vårt sätt att rita våra kartor med Europa centralt placerat vilket visuellt ger den afrikanska kontinenten samma storlek som Grönland, trots att hästhuvudet egentligen är 15 gånger så stort.

Och dessa utpekade centrum gör att våra förflyttningar ofta leder oss bort från något, och inte till.

Men som han sa;
- Långt bort från vad egentligen?

måndag 9 juni 2014

Ett annat universum

Långt borta (men i jämförelse med icke-hunden icke-planeten Pluto väldigt nära). Som ett annat universum tänker jag, som Amerikat men på ett annat sätt. Fast universum kanske är fel ord. Latinets kombination av det enande uni med det roterande versum satte en definition på den snurrande jorden långt innan teorin som inte längre utgick från Tellus som skapelsens centrum blev rumsren.

Hur som helst. Universum ska alltså innehålla allt som skapats. Alla naturlagar. Alla atomer. All gravitation och all anti-gravitation. ALLT. Det borde betyda, att om jag letar tillräckligt länge i detta andra universum borde jag även här hitta allt det som fanns i det föregående. Jag har bara inte letat tillräckligt noga. Eller blivit lite väl snurrig under resan.

lördag 7 juni 2014

Stjärnenatt

Världen är full av berättelser. Få blir berättade i sin helhet, men många delar gemensamma nämnare. Är det inte därför vi lutar oss mot berättelserna, för att känna igen oss, för att vagga in oss i trygghet om att ensamheten inte är så stor? Berättelser som öppnar upp för samtal där böckernas karaktärer får agera stand-ins, får bli den där "bekanta" som råkat ut för sådant som man inte vågar erkänna rör sig själv.

I Stjärnenatt går flickan runt ensam, flyttat från ett kärleksfullt hem hos sina farföräldrar tillbaka hos föräldrar som är frånvarande, antingen rent fysiskt eller i tankarna. Jimmy Laos meningar är komprimerade till fulländning, precisa och närvarande. Illustrationerna utvecklar det skrivna, förklarar och målar ut. Kompletterar med färger och former.

Stjärnenatt är full av livets stora skeenden; ensamheten, döden, friheten och vänskapen. In i flickans liv kommer pojken som inte säger mycket men ändå är där. Det viskas om dem men de bryr sig inte, för varandra är det enda de båda har i en tillvaro där de vuxna tyckts ha glömt att de inte bara är vuxna, utan även föräldrar.

Stjärnenatt rymmer mycket, även om mina intryck av illustrationerna pendlar. Vissa av bilderna tycker jag förlorar taget om de andra, helheten blir spretig i kanten och upplevelsen av läsningen blir hackig. Det gör det svårt att hålla mig kvar i fiktionen, istället för att vara en åskådare till berättelsen slungas jag ut till den person jag är, hållandes en bok, betraktandes bilder, frånvarande.

Vissa uppslag påminner mig om Shaun Tan, andra om Jan Lööf. Jag tycker om färgerna och de vindlande pennstrecken i de lika vindlande trädstammarna (även om de återkommer lite väl ofta), jag älskar kaninbusken, de färgade gatstenarna och hur Liao låter riktiga konstverk förekomma på väggarna (bl.a. van Goghs "Stjärnenatt").

Att här inte finns något riktigt lyckligt slut gör inte berättelsen sämre, snarare än mer igenkännbar. Finare.

torsdag 5 juni 2014

KoMo

I Pontus Joakim Olofssons KoMo läggs lager på lager, dåtid blir nutid blir framtid, vi hoppar mellan Zürich, Istanbul och ett sönderbombat Europa. Kattarina, som av okänd anledning slutar ta sina mediciner upptäcker plötsligt att det hon sett som verklighet inte är något annat än kulisser, att det byggts upp en fiktiv tillvaro som en del av behandlingen av hennes psykologiska problem. Utan medicinerna dyker små fragment av minnen upp; en Karin, ett experiment och doften av starkt, turkiskt kaffe.

Garnhärvan nystas upp tillsammans med nervtrådarna i hennes egen hjärna, det visar sig att hon varit del av ett stort experiment kring artificiell intelligens och mänskligt medvetande. Och inte vilken liten del som helst.

Vid sin sida under denna återkomst från sin fyraåriga omedvetenhet har hon sin KoMo, en slags bandspelare i form av en tordyvel som via telepati och Kattarinas kroppsspråk tolkar hennes berättelse och skapar dagboksblad efter dagboksblad. Jag gillar väldigt mycket i KoMo, men mest fascineras jag av denna lilla märkliga apparat som blir som ett tillitsfullt husdjur i Kattarinas knä. Att jag uppfattar KoMons storlek som ett 750-grams havregrynspaket istället för den verkliga, den som får plats i handflatan, gör inget, det fungerar lika bra med det större formatet så jag håller mig till det.

Det går att dra paralleller till allt möjligt; Sofies värld, Matrix*, diverse framtidsdystopier, Äkta människor. Som läsare börjar jag fundera på vad som egentligen är verkligt och vad som endast är drömmar och förvanskade minnen. Och jag är inte ensam, även karaktärerna i boken står med rynkad panna. Som om de anar, att de endast är delar av en fantasi. En fiktion.


*Med tanke på att jag hör och häpna inte sett Matrix kan mina idéer kring filmen skilja sig åt från verkligheten, vilket kan göra parallellen till detta verk totalt irrelevant. Men jag tar risken.

onsdag 4 juni 2014

Grejen med verb

Bortsett från Sara Lövestams förmåga att göra grammatik till något lustfyllt (detta enligt människor som inte redan hyser en stark värme och medkänsla för ordregler, tempus och satsdelar) har hon ett underbart sätt att kombinera grammatiken med något så oförväntat som politik och samhällskritik. Sara Lövestam drar paralleller mellan particip och den katolska kyrkans idéer kring sexualitet, hon ger exempel på konstruktioner med meningar som är långt ifrån "mor ror" och "far är rar"*. Och så finns ju den alldeles underbara historien om hur imperfekt blev preteritum. Lägg därtill Stålmannens kalsonger, en sång om grejen med verbfras samt vad verben mejla, rymma och ljuga skulle tillhöra för samhällsklass om verb, oförhappandes, skulle få medborgarstatus.

Men har jag lärt mig något då? Kanske. Jo. Att det finns åtminstone en till som tänker på ord som små varelser. Med sina alldeles egna rättigheter, och skyldigheter. Det är nog den stora grejen med Grejen med verb.


*Det är ju skoj att inse att det är just bokstavskombinationerna i dessa klassiska läseboksmeningar som såg till att det, i strid med tidsandan, blev far/mannen som satt passiv och mor/kvinnan som blev den aktiva.