Ärligt talat. Jag förstår inte vad du ser hos Lilian. Hon är mjäkig. Ointressant. En ointressanthet som hon försöker dölja under en yta av exotisk inredning, kitsch och färgglada klänningar. Jag är ledsen om jag sårar dig, men det kommer inte hålla. Er relation består endast och enbart av den åtrå som uppstår mellan er. Och ja, jag vet att passionen inte är någon liten petitess när det kommer till kärlek, jag vet hur mycket den kan betyda, men det kommer inte hålla. Eller är hon bara en leksak? En förströelse, eller en liten revolt mot din mor? En sista utväg för att upprätthålla din stolthet? Vad har hänt med dina drömmar, med din revolution? Försvann den, släppte du den, samtidigt som du släppte Chrissie? Ibland tror jag att hon var den stora kärleken, och att den inte lämnat dig helt.
Du ska ha min beundran för din förmåga att fortsätta träffa henne.
Det måste göra ont.
Men i övrigt händer det ju ingenting. Ni träffas. Ni förälskar er. Det sker ett stort missförstånd och sen skvalpar efterverkningarna genom resten av berättelsen, fram till en ouppklarad upplösning, ett öppet slut. Jag är ledsen Frances, men jag tror inte på det här. Eller jo, jag tror på den schizofrena åtrån, på frustrationen, på den ologiska pendlingen mellan att tro att detta är den stora kärleken och det att på avstånd, och med förnuftet, vilja avstå helt. Det tror jag på. Men jag tror inte på er.
Om jag fick bestämma skulle jag släppa dig fri. Ta din hand och leda dig tillbaka till dem som du stod axel mot axel mot på barrikaden. Jag tror de saknar dig. Jag tror du saknar dem.
/L.
Frances är en av karaktärerna i Sarah Waters roman "Hyresgästerna". Det är strax efter första världskriget och berättelsen handlar om hur Frances förälskar sig i Lilian, som tillsammans med sin make hyr några rum i det hus som Frances och hennes mor äger och bor i. En förälskelse som får besvärliga konsekvenser.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar