Kråkan flög ner och ställde sig framför mig med huvudet på sned. Vi hade läst Tove Janssons bok några dagar tidigare.
- Jo. Jag undrar om det inte kan vara så att ord också kan bli osynliga barn. Att om ingen bryr sig om dem, så börjar de försvinna.
Kråkan lutade huvudet åt andra hållet.
- Som solidaritet. Om det förlorar det solida, så är det enda som syns -ariteten.
- Vad är -ariteten? frågade Kråkan.
- Ja, det är ju just det. Det säger oss ingenting.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar