Ordens ofrivilliga vänskap

Orden är mina vänner tänker jag och drar med en pinne i cirklar genom sanden. Prövar hur elliptiskt bokstaven o kan bli innan den inte längre är ett o. Då slår mig plötsligt tanken att det kanske inte är en ömsesidig vänskap, att jag visserligen vill hänga med dem men att de inte är lika förtjusta i den tanken. Att de hellre vill vara tillsammans med någon annan, vara tillsammans med andra ord.

Som Antingen och Eller. De leker ofta på skolgården, men deras vänskap är komplex. Även om Antingen rent fysiskt verkar gå före Eller har Eller ett psykiskt övertag. Eller vet att Antingen inte klarar sig utan hen, medan Eller kan leva vidare på egen hand, leka med nästan vem hen vill. Antingen skulle stå helt ensam utan Eller. Tyna bort. Aldrig nå sin fulla potential utan Eller.

Kanske är det därför Antingen hyser den hatkärlek till Eller som gör att Antingen gärna bjuder in andra ord i leken (till exempel Kaffe och Te), någon att placera mellan sig själv och Eller och på så sätt skapa ett lagom stort avstånd till hen, ett avstånd som inte gör för ont åt något håll.

(Hur som helst uppför de sig mycket bättre, både Antingen och Eller, när andra är närvarande.)