Jag tänker på brain freeze och på paltkoma och försöker komma på om det finns ett ord för känslan i huvudet efter att ha surfat runt på nätet med alldeles för många flikar och fönster öppna, hopp mellan nyhetsartiklar, statusuppdateringar, youtube-klipp och spotify-listor. Puffanden och tummen upp. Jag trodde aldrig det var möjligt att få den känslan helt utan kontakt med en skärm av något slag. Men du, din #"%&!¤, lyckades. Dina ord om Maes arbete gjorde mig mentalt utmattad. Gjorde att jag ville kasta bort och loss allt vad sociala medier, nätverk och uppkopplingar heter. Jag låg på marken och bara försökte andas när Kråkan kom förbi. Och jag sa att jag behövde koppla ur, koppla av, koppla bort. Han verkade inte förstå. Och det slog mig att han inte visste vad jag pratade om, och att han ju faktiskt kunde leva ett liv utan allt detta.
Visserligen på ett Ö i havet.
L.
p.s. I övrigt är din historia allt för nära verkligheten, allt för nära nuet och häret, för att inte skrämma livet ur en. Tack för den du...
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar