Livet på en pinne

När jag tidigare idag satt och läste i en nyfångad bok rasslade det till i palmbladen som jag byggt några provisoriska väggar av. Det var Kråkan. Jag lade ner boken i knät. Kråkan såg misstänksamt på mig. Vred på huvudet först åt höger och sen vänster och sen höger igen. Så tog han några steg i mitt lilla rum, petade med näbben bland löven, och kikade bakom en sten. Till slut hoppade han fram och sträckte sig på tå för att kika in över boken.

- Vad gör du? frågade han

- Jag läser.

Han såg sig återigen om i hyddan.

- Men för vem? Det är ju ingen här.

- Jag läser bara för mig själv.

- Men jag kunde höra dig! Du läste högt!

Läst högt? tänkte jag. Hade jag gjort det? Jag försökte minnas och skickade ut några signaler till läppar och gomsegel för att höra mig för om deras senaste aktiviteter. Inget svar. Kanske hade jag läst högt för mig själv. Jag såg ner i boken. Ja, jag hade nog läst högt för mig själv.

- Det stämmer nog, sa jag. Vill du kanske lyssna? Det handlar om fåglar.

- Okej.

Kråkan satte sig med sin rygg lutandes mot min mage.

- Du förstår Kråkan, vissa böcker måste man läsa högt. Annars förlorar man själva grejen.

- Vilken grej?

- Jag tror man tappar takten.

Och så läste jag vidare.

Jag vill tuta och trumpeta,
kvittra så att alla hör.
Men i hjärtat ska du veta,
är det dig jag sjunger för

Får jag viska i ditt öra

något ingen annan vet?
Kom nu så ska du få höra.
Det kan bli vår hemlighet.

-------------------------------

Texten är ett utdrag ur Maria Nilsson Thores "Livet på en pinne", utgiven av Bonnier Carlsen 2015. Boken är på rim och berättar om fåglars olika livsfunderingar och bekymmer.