KoMo

I Pontus Joakim Olofssons KoMo läggs lager på lager, dåtid blir nutid blir framtid, vi hoppar mellan Zürich, Istanbul och ett sönderbombat Europa. Kattarina, som av okänd anledning slutar ta sina mediciner upptäcker plötsligt att det hon sett som verklighet inte är något annat än kulisser, att det byggts upp en fiktiv tillvaro som en del av behandlingen av hennes psykologiska problem. Utan medicinerna dyker små fragment av minnen upp; en Karin, ett experiment och doften av starkt, turkiskt kaffe.

Garnhärvan nystas upp tillsammans med nervtrådarna i hennes egen hjärna, det visar sig att hon varit del av ett stort experiment kring artificiell intelligens och mänskligt medvetande. Och inte vilken liten del som helst.

Vid sin sida under denna återkomst från sin fyraåriga omedvetenhet har hon sin KoMo, en slags bandspelare i form av en tordyvel som via telepati och Kattarinas kroppsspråk tolkar hennes berättelse och skapar dagboksblad efter dagboksblad. Jag gillar väldigt mycket i KoMo, men mest fascineras jag av denna lilla märkliga apparat som blir som ett tillitsfullt husdjur i Kattarinas knä. Att jag uppfattar KoMons storlek som ett 750-grams havregrynspaket istället för den verkliga, den som får plats i handflatan, gör inget, det fungerar lika bra med det större formatet så jag håller mig till det.

Det går att dra paralleller till allt möjligt; Sofies värld, Matrix*, diverse framtidsdystopier, Äkta människor. Som läsare börjar jag fundera på vad som egentligen är verkligt och vad som endast är drömmar och förvanskade minnen. Och jag är inte ensam, även karaktärerna i boken står med rynkad panna. Som om de anar, att de endast är delar av en fantasi. En fiktion.


*Med tanke på att jag hör och häpna inte sett Matrix kan mina idéer kring filmen skilja sig åt från verkligheten, vilket kan göra parallellen till detta verk totalt irrelevant. Men jag tar risken.