lördag 7 juni 2014

Stjärnenatt

Världen är full av berättelser. Få blir berättade i sin helhet, men många delar gemensamma nämnare. Är det inte därför vi lutar oss mot berättelserna, för att känna igen oss, för att vagga in oss i trygghet om att ensamheten inte är så stor? Berättelser som öppnar upp för samtal där böckernas karaktärer får agera stand-ins, får bli den där "bekanta" som råkat ut för sådant som man inte vågar erkänna rör sig själv.

I Stjärnenatt går flickan runt ensam, flyttat från ett kärleksfullt hem hos sina farföräldrar tillbaka hos föräldrar som är frånvarande, antingen rent fysiskt eller i tankarna. Jimmy Laos meningar är komprimerade till fulländning, precisa och närvarande. Illustrationerna utvecklar det skrivna, förklarar och målar ut. Kompletterar med färger och former.

Stjärnenatt är full av livets stora skeenden; ensamheten, döden, friheten och vänskapen. In i flickans liv kommer pojken som inte säger mycket men ändå är där. Det viskas om dem men de bryr sig inte, för varandra är det enda de båda har i en tillvaro där de vuxna tyckts ha glömt att de inte bara är vuxna, utan även föräldrar.

Stjärnenatt rymmer mycket, även om mina intryck av illustrationerna pendlar. Vissa av bilderna tycker jag förlorar taget om de andra, helheten blir spretig i kanten och upplevelsen av läsningen blir hackig. Det gör det svårt att hålla mig kvar i fiktionen, istället för att vara en åskådare till berättelsen slungas jag ut till den person jag är, hållandes en bok, betraktandes bilder, frånvarande.

Vissa uppslag påminner mig om Shaun Tan, andra om Jan Lööf. Jag tycker om färgerna och de vindlande pennstrecken i de lika vindlande trädstammarna (även om de återkommer lite väl ofta), jag älskar kaninbusken, de färgade gatstenarna och hur Liao låter riktiga konstverk förekomma på väggarna (bl.a. van Goghs "Stjärnenatt").

Att här inte finns något riktigt lyckligt slut gör inte berättelsen sämre, snarare än mer igenkännbar. Finare.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar