Bortsett från Sara Lövestams förmåga att göra grammatik till något lustfyllt (detta enligt människor som inte redan hyser en stark värme och medkänsla för ordregler, tempus och satsdelar) har hon ett underbart sätt att kombinera grammatiken med något så oförväntat som politik och samhällskritik. Sara Lövestam drar paralleller mellan particip och den katolska kyrkans idéer kring sexualitet, hon ger exempel på konstruktioner med meningar som är långt ifrån "mor ror" och "far är rar"*. Och så finns ju den alldeles underbara historien om hur imperfekt blev preteritum. Lägg därtill Stålmannens kalsonger, en sång om grejen med verbfras samt vad verben mejla, rymma och ljuga skulle tillhöra för samhällsklass om verb, oförhappandes, skulle få medborgarstatus.
Men har jag lärt mig något då? Kanske. Jo. Att det finns åtminstone en till som tänker på ord som små varelser. Med sina alldeles egna rättigheter, och skyldigheter. Det är nog den stora grejen med
Grejen med verb.
*Det är ju skoj att inse att det är just bokstavskombinationerna i dessa klassiska läseboksmeningar som såg till att det, i strid med tidsandan, blev far/mannen som satt passiv och mor/kvinnan som blev den aktiva.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar