Sommaren utan regn

Jag läser Maggie O’Farrells Sommaren utan regn. En pappa har plötsligt försvunnit och tre syskon tvingas åter samman med varandra och med sin mor. Sökandet efter Robert blir ett pillande på gammal målarfärg, det avslöjar andra färger inunder och sätter plötsligt inte bara dörrkarmen utan hela väggen, rummet, huset, i ny dager. En sån där händelse som har potentialen att antingen föra folk samman eller göra redan djupa sprickor irreparabla.

I berättelsen hoppar fokuset mellan samtliga familjemedlemmar, alla förutom pappan. Jag börjar tänka på Kyung-Sook Shin´s Ta hand om min mor. Även i den var den försvunna personen bara en kuliss, något att spela upp emot. För i sökandet och saknaden är det inte den förlorade som ifrågasätts, utan de som söker.

Av familjemedlemmarna sticker sladdbarnet Aoife ut. Oavsett de andra syskonens förehavanden, bonusbarn och äktenskapskriser har jag svårt att slita ögonen från henne. Ett namn vars uttal först långt in i boken avslöjas och sedan hennes fighter med det skrivna ordet, hur bokstäverna hoppar omkring medan hon själv får hoppa nedåt och nedåt i klasserna. Hur hon lyckas undanhålla detta, till och med för familjen. När storasyster Monica på stranden avslöjar att hon inte kan simma avvaktar jag, men Aoife ger inget avslöjande i gengäld. Vilket illustrerar skillnaden mellan det att kunna läsa, och det att kunna simma. Där det ena innebär ren överlevnad ger det andra förmågan att sprida tankar, berättelser, lögner, sanningar, kärleksförklaringar.

Som läsare blir jag upprörd. Återigen. Det händer igen, ifrågasättandet av det skrivna ordet. Jag tänker på Calvinos Om en vinternatt en resande där jaget möter en person som systematiskt vägrar att läsa, han har lärt sig att undvika skrifter. Hur är det möjligt undrar jaget. Hur är det möjligt undrar jag.

Säg mig det.


p.s. Etta Förlag är den engelska systern till det frankofila Sekwa Förlag. Lillasyster tycks ha tilldelats samma förmåga som storasyster att få tag på skönlitterära sträckläsningar.