Colm Tóibín: Marias testamente

Hur börjar man en berättelse? Börjar man med det första andetaget? Eller vid tidpunkten där saker börjar bli intressanta och spännande? Vem bestämmer vilka ord som ska användas? Och hur vet man egentligen vem som spelar huvudroll och vem som är statist?

Kanske finns det regler, nedskrivna eller osagda. Eller så är det den som sitter med pennan som har makten.

I Colm Tóibíns metafiktion Marias Testamente är jaget Jungfru Maria, Jesu moder. Hon sitter ensam i sitt hus, förutom när de två besökarna kommer. De som ställer frågor men som skriver ner andra svar. De som försöker lägga sina egna ord i munnen på henne, ord som hon snabbt spottar ut. Som om inte hon mindes rätt. Återblickar till den lilla pojken som kröp upp i knät, barnets leende och skratt. Och sedan – en man som förnekar både henne och den man som uppfostrat honom. Hon hör historierna på håll. Om miraklen. Om de stora folkmassorna som följer i hans fotsteg. Och hotet från de styrande.

Och slutligen. En mor som uppmanas komma tillräckligt nära för att se törnekronans taggar och skräcken i hans ögon, men som förvägras att komma närmre, oförmögen att torka hans tårar, lyfta upp honom i det där knät.

Att ha en son som dyrkas som en gud, som påstår sig vara guds son, som förkastar sin egen mor. Som korsfästs för mänskligheten skull. För så säger sonens följare, och de två besökarna. Att en ny tid nalkas och att de ska vara glada, de har blivit frälsta. Och att budskapet nu ska spridas, berättelserna om jungfrufödseln, Lasarus lyckliga uppståndelse och Kristi himmelsfärd.

Maria tystnar. Vad kan göras mot de som har pennan. De som har makten. De skulle aldrig ta dessa ord i sin hand – ”Det var inte värt det”.