Om en vinternatt en resande

Det finns böcker som känns. Märkliga. Som verkar oansenliga. Men griper tag. Som dyker upp bakom hörn ute på promenader, som de uppklistrade lappar på lyktstolparna som efterlyser en saknad katt, en saknad farmor, en saknad berättelse. Eller i detta fall - saknade bokslut.

Om en vinternatt en resande av Italo Calvino hamnade hos mig när jag läst att den är skriven i andra person. Intressant tänkte jag. Så berättelsen riktar sig till ett ”Du”, till ”Läsaren”. Du som läser är huvudpersonen i gåtan om berättelserna som endast är fragment av sina ursprung, en efter en i en stafett där varje enskild enhet ruskar om. Du kastar dig framåt och fastnar igen, fångas av historien, trots att du vid det här laget borde lärt dig att även denna berättelse saknar avslut. Är ännu ett hånskratt i ansiktet. Men det är inte skrivandet i andra person som gör boken så orginell. Det hade varit allt för enkelt.

Om en vinternatt en resande handlar om något så vackert som böcker och läsare, de läsare som endast läser, utan avsikt att analysera, recensera eller utbildas. Här finns mannen som vägrar läsa ett ord, Läsarinnan som inte ha vill något mer av en bok än förströelsen, Översättaren som använder sin makt till att förvränga meningarna till oigenkännlighet, Generalen som ansvarar för den benhårda censuren och samtidigt, om natten, tjuvläser dessa förbjudna böcker.

Jag älskar beskrivandet av hur Läsaren banar sin väg fram i bokhandeln för sitt första bokköp, hur han passerar travar av böcker, såsom Böcker du Gärna Skulle Läsa Om Du Hade Fler Än ett Liv Men Tyvärr Är Dina Levnadsdagar Räknade, Böcker Du Vill Äga För Att Ha Tillhands För Alla Eventualiteters Skull, Böcker Alla Läst Alltså Är Det Nästan Som Om Även Du Läst Dem och Böcker Lästa För Länge Sedan Som Nu Borde Läsas Om.

Jag skulle läsa om Om en vinternatt en resande. För ibland, mellan stunderna av läsning liksom sneglar jag på den där den ligger. Det är något märkligt med den.