På sidan 95 i min läsning av Alice Munros Tiggarflickan upptäcker jag en förlupen prick. Allt för distinkt i sin form för att förpassas som en fläck, allt för liten för att vara en punkt.
Vad gör den här? Är den ett prick över ett i eller en förlorad tvilling från ett ä? Ville den något annat än vara ett bihang? Kanske förstår den inte vilken betydelse den har, den som Lilla Nollan upptäcker att hon själv har i Inger Sandbergs Lilla Nollan och de andra.
För vad är ett litet i utan prick om inte stympat, oavslutat. Vad är ett ä med bara hälften av sina ögon – det är definitivt inte ett å, och om det skulle få för sig det skulle det snabbt bli utskrattat av de helgonförklarade a:na. Och mitt kära ö! Tänk om det är från just detta som denna prick har rymt! Det skulle rubba balansen, det amputerade ö:et skulle börja vingla fram och tillbaka tills det att den prick som valt att stanna bromsar upp. Sätter punkt för det hela - o.
Så ta dig tillbaks lilla prick! Du ska se att du är saknad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar