söndag 6 april 2014

Sprillans, sprojlans, alldeles?

Det riktigt sprakar om det sprillans nya. Det sprojlans nya. Men inte riktigt om det alldeles nya. Säg är det de inledande spr- som via munnens fyrverkerier letar sig upp i hjärnsvängarna och får det att låta som nysmälld, brusande, bubblande, sprutande champagne?

Och inget är ju någonsin sprillans gammalt. Eller sprillans elakt. Eller sprillans kort. Nä, för sprillans ska kopplas till den spirande våren. På samma sätt som björkens musöron och häggens knoppar nu sprillar (slår ut) – kan Volvobilar och höstkollektioner göra detsamma.

Men tänk att vara ordet Sprillans. Det som enbart uppträder tillsammans med Ny, men som Ny kan gå utan om hen har lust. Som en kändis på röda mattan. Ena gången med något sprakande vid sin sida. Den andra gången ensam, men fullt fungerande. Maktfullkomlig.

Och sprojlans då? Som hånas av mitt ordbehandlingsprogram? Ja, det är väl som om den där celebriteten tagit med sig första bästa utifrån gatan, ouppklädd och utan manér. I brist på bättre alternativ.

Eller bara för skojs skull.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar