Därför var Tiggarflickan ett enkelt val för mig när jag bestämde mig för att läsa något av Alice Munro. Boken är visserligen klassad som en novellsamling men samtliga noveller handlar om samma Rose, vilket gör att jag hanterar boken som en vanlig bok och ser de enskilda novellerna som kapitel.
Känslan av att läsa Munros Tiggarflickan är varm och trygg. Oavsett var jag läser känns det som att sitta hopkurad i en stor öronlappsfåtölj, invirad i en filt. Jag har ännu inte kommit på hur detta kommer sig men tänker att det är det här det handlar om när man talar om Stora Berättare.
Själva historien handlar som sagt om Rose som växer upp i den fattiga delen av staden Hanratty och genom studier gör en klassresa, åtminstone till det yttre. Det som förbryllar mig är hur obekymrad Rose verkar vara, hon tycks inte visa några större ambitioner, trots drömmarna om att bli skådespelare, men glider på något sätt igenom.
Hennes relationer till män tycks aldrig bli mer än fysiska, även om Rose vakar nätter igenom i väntan på en viss karl känner jag inte av någon äkta förälskelse. Roses relationer till människor i gemen tycks aldrig bli särskilt förankrade. Några nära väninnor tycks inte existera. Modern dör tidigt och fadern är inte mer än ett uttalat hot ute i sin snickarbod medan Flo rumsterar i hemmet. Flo som är styvmoder men som jag, med tanke på den värme jag känner för henne, skulle vilja ge någon annan titel än just styvmoder, en som inte låter så hård, så elak. Och så finns en lillebror som jag helt glömt av när han dyker upp igen i den avslutande novellen.
Just det att den sista novellen knyter ihop historien genom att låta Rose komma tillbaka till Hanratty och det som är hennes egentliga jag tycker jag är skickligt gjort. Och trots att det inte sker något spektakulärt under bokens drygt trehundra sidorna så hålls jag ändå fast.
För det Munro skriver är så väldigt verkligt.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar