Espressoberättelser

Jag har sett det förut. Romaner där huvudpersonerna är flera, samsas om utrymmet, delar upp kapitlen mellan sig. Som Mike, Mariette och Millie i Tong Cuongs Mirekelverkstaden, som Aomame och Tengo i Murakamis trilogi 1Q84 och inte minst; Tyrion, John, Daenerys, Arya och alla andra i George R. R. Martins A Song of Ice and Fire (Game of Thrones).

Man grämer sig över att ett kapitel slutar och ett annat börjar. Man tvingas hoppa mellan karaktärer och skeenden (och gärna med en rejäl cliffhanger i slutet). Ett smart drag som skapar god grund för sträckläsningar. Men det kräver sin författare, och det kräver sina karaktärer. En författare som med bara några meningar av det nya kapitlet lyckas få över en på sin sida och fått en att byta föremål för sin nyfikenhet. Karaktärer som möjliggör de bytena.

I Alexander McCall Smiths Espressoberättelser skulle jag (om det inte råkade sig vara en ljudbok och därmed omöjligt att skumläsa sig igenom sidorna) hoppat över alla delar som inte handlade om sexåringen Bertie. Jag är ledsen Bruce, Pat, Matthew och alla andra på Scotland Street som jag glömt namnet på men era historier var som att tugga rågflingor.

Jag bryr mig nämligen bara om att få veta om Bertie kommer få slippa sina rosa jordgubbsmosfärgade hängselbyxor, slippa yogalektionerna och stunderna i flytariet och istället få spela rugby, äta en friterad Mars-bar och måla sitt område rum i vilken annan färg som helst förutom rosa. Jag vill veta om pappa Stewarts självsäkerhetsträning på den skotska regeringen ger honom styrka nog att stå upp emot sin fru Irenes och ta sitt ansvar som pappa. Få henne att inse att Bertie inte är ett "projekt", utan en liten pojke, och att han har rätt att vara just det. En liten pojke.