Boktjuven

När jag var yngre valde jag böcker efter deras volym – ju tjockare desto bättre. Jag tyckte det var så jobbigt att läsa ut böcker allt för fort, det innebar ju att jag hela tiden behövde hitta nya böcker. Aldrig vila.

Boktjuven av Markus Zusak är på så sätt en bok som jag gärna lagt vantarna på när jag var yngre, närmare 600 sidor från början till slut. Och attraktionen till detta yttre omfång visade sig leda mig till ett glödande inre, en berättelse inte bara kantad av böcker, utan av ord.

Komprimerat handlar boken om flickan Liesel som i början av andra världskriget hamnar som fosterbarn hos Hans och Rosa Hubermann i en liten stad utanför München. Som titeln antyder har böcker en stor betydelse i berättelsen. Liesel hyser en stark fascination vid böcker och kämpar med att lära sig läsa. Det går långsamt, men det går. Böckerna kommer ta henne igenom bombanfall, skaka hopp i förlorade själar och rädda liv. Parallellt med detta finns aktiviteterna i Hitler Jugend, stöldräderna i fruktträdgårdarna, och så grannpojken (och bästa vännen) Rudy som aldrig ger upp sin önskan om att få en kyss av Liesel. Så vanlig en uppväxt kan vara i ett land som rustar för världskrig och rensar ut människor utifrån deras världsåskådning.

Liesels tillvaro skakas om rejält när Herr Hubermanns förflutna gör sig påmint genom juden Max som dyker upp i deras kök. Hos paret Hubermann finns ingen tvekan – Max ska överleva kriget, och han ska göra det inom familjens väggar. Relationen mellan Max och Liesel är stark från första början. De ger varandra det lilla som finns att ge, de delar varandras mardrömmar, varandras berättelser. Liesel målar med ord upp världen utanför, himlen och molnen. Och Max målar med färg, på källarväggarna.

Det som tilltalar mig mest är hur Döden får agera berättare. Med jämna mellanrum i berättelsen ger Döden korta inlägg med bl.a. olika alternativ för en persons agerande, förklaringar av ord (t.ex. Nachtrauern/Sakna), orsaker till händelser (”Jag gjorde det med flit.”), listor med frågor och uppspaltade dialoger. Jag älskar de här korta styckena som är så konkreta och faktiska, inga utsvävande krusiduller. Så här är det. Punkt. Till detta kommer Zusaks liknelser och ordval som gör en ordromantiker som mig svag i knäna.

Slutligen vill jag bara nämna de blad i boken som Max fått ta i anspråk. Max som täcker sidorna i sitt exemplar av Mein Kampf med vit målarfärg för att skriva ner en egen historia. Den om fågelmannen. Jag vet inte hur förlaget har gjort, eller om det bara är i min hjärna, men dessa sidor, där Hitlers tyska originaltext lyser igenom på sina ställen under Max ord och illustrationer känns kalla och källarfuktiga mot mina fingrar. Är det inbillning?

I så fall. Är det rent häpnadsväckande.