Om detta talar man endast med kaniner

Anna Höglunds Om detta talar man endast med kaniner handlar om livet och om att känna sig som en främling för sig själv, som en rädd liten kanin bland människorna. Det handlar om att söka efter sig själv i andra, att leta efter en samhörighet som man samtidigt är rädd för, liksom man är rädd för allt det som är okänt.

Bokens titel känns som en vink till läsaren, att även läsaren kan vara en av dessa kaniner, och att läsaren om så inte är fallet, skulle läsa en helt annan bok än denna. Hen skulle titta på illustrationerna och humma, läsa texterna och kanske någon gång skratta till tyst över en fyndig formulering. Men orden och berättelsen skulle bara flyta på ytan och blåsa bort med nästa vindpust, aldrig leta sig ner i magtrakten.

De kaniner som läser däremot, de gör som kaniner gör; skakar av rädsla, spanar oavbrutet efter fiender än över sin högra axel, än över sin vänstra. Rädda för att någon ser. Trots att slutet inbjuder till lugn bland skogens höga trädstammar. Under vilka det är omöjligt att inte se hur liten man är i världen. Men i denna insikt ändå kan finna förtröstan.