Maria Gripes Skugg-serie

Jag läser om Maria Gripes Skugg-serie och upptäcker att den inte berör mig lika starkt som då jag läste den för första gången. Jag mindes inte så mycket av böckerna när jag tog tag i dem igen för någon vecka sen. Men allteftersom kom minnena tillbaks och sådant som överraskade mig när jag var yngre föll nu något platt.

Det är ofta jag finner de första böckerna i en serie betydligt bättre än de avslutande delarna, det gäller bl.a. Mobergs Utvandrar-serie och Fogelströms Stad-serie, och så även Gripes Skugg-serie. Den sista delen, som egentligen känns mer som ett komplement än ett avslut eftersom den tredje boken förklarade alla större gåtor, släpar jag mig igenom, det är på gränsen till skumläsning av vissa partier. Denna fjärde bok väcker ändå ett visst intresse i det att den till skillnad från de tre första böckerna som berättats utifrån Bertas perspektiv nu berättas utifrån Carolins.

Det intressanta är inte Carolin som person utan själva jämförelsen mellan Bertas och Carolins relationer och uppfattningar av de övriga karaktärerna, främst då Lydia, Arild, Rosilda – och sig själva. Jag får mer eller mindre samma bild av de tre första oavsett om det är Berta eller Carolin som målar dem, även Carolins person förblir densamma, vilket innebär att den hon själv beskriver och känner sig som är exakt samma bild som Berta har av henne. Det är väldigt märkligt tycker jag, men kan bero på Carolins talang för skådespeleri, att det hon önskar få fram blir just det som hon med sin röst, sina ord, sitt kroppsspråk och sitt agerande förmedlar.

Berta däremot, höjs till skyarna i Carolins tankar medan Berta uppfattar sig själv som helt färglös - något som hon i sin anspråkslöshet dessutom tycks ha förlikat sig med. Denna fjärde bok ger på så vis upprättelse för Berta som vänligt och tålmodigt fört oss genom de väsentligaste delarna av historien. Om jag någon gång tvivlat på hennes person, är det nu glömt och förlåtet.