Den duktiga, och den skicklige

På läktaren. Mellan sekunder av hålla-andan och segervrål, bakom applåder, jämfotahopp och glädjetjut hör jag ett ord.

                                       Duktigt.

Jag vänder mig om, öppnar munnen som av reflex, en gammal arbetsskada, men håller rösten innanför. Vill egentligen dela ut smakprov från mitt ordförråd; grym, proffsig, lysande, genialisk, skicklig. Även om viss mjukvara vill mena att orden är varandras synonymer säger jag ifrån. Den duktiga levererar för en omgivnings skull, lydig mot en överhet, förtryckt i jakt på uppskattning. Med ett etymologiskt ursprung i det dugliga blir hon aldrig mer än tillräcklig. Den skicklige däremot agerar i självständig bravur, upplyft av tio tusen timmars disciplinerad träning och kärlek till sin konst. Den duktiga står inte på samma pall som den skicklige. Tas inte på samma allvar, som om det lilla –ersk:ets likhet med Äsch!:et förpassar det till något som inte bör tas på allt för stort allvar.

Och jag vill byta bokmärken och stämplar. Dela ut dem på gräsplanen där de skickligaste fotbollsspelerskorna sitter.

Som om det kunde trösta.