Tusen och en chans

Zoe har gjort något fruktansvärt, hon har gjort det mest hemska en människa kan göra. Hon har tagit ett liv. Och ingen vet om det, i tillvaron blir hon själv ett offer, en kvarlämnad sörjande.

I sin ånger skriver hon till Mr. Harris, en dödsdömd. En man som i historien inte blir mer än en mottagare, en präst i ett biktbås, en dagbok med hänglås dold under golvtiljorna. Men Mr. Harris får ingen chans att svara, medvetet uppger Zoe ett påhittat namn åt sig själv och en påhittad adress (Fiction Road 1). Men trots bristen på svar, blir denne brevvän allt kärare för Zoe, Mr. Harris blir Stuart blir Stu. I övrigt tycks namnen på de övriga karaktärer inte ha förvanskats vilket gör att polisen knappast (med utgång från diverse kriminalserier på TV) skulle ha någon svårighet att hitta henne.

Mr. Harris får hela historien från början. Dagar och veckor som kretsar kring Max och Pojken Med De Bruna Ögonen. Varav den första är en tillfällighet, en möjlighet, en chans, en skolans mest populära så varför inte passa på. Och den andra är allt det där i kroppen som kan löpa amok, artärerna, de yttersta hudlagren, fingrarnas alla leder och muskler.

Jag sträckläser Annabel Pitchers Tusen och en chans trots att jag tycker att hon skulle vågat skala av. Zoes känslomässiga förhållande till de båda pojkarna, hennes virvlande tankar och skuldkänslor, de är tillräckligt för mig. Jag behöver inte en döv lillasyster, en skuldtyngd och kontrollerande mamma. Jag behöver inte ytterligare en lillasyster (men denna fullt kapabel till att prata, om än inte sanning) eller en pappa som bara flyter med.

Den största orsaken till att inte kunna sluta läsa är ändå att, likt hur jag i en pysseldeckare vill få reda på mördaren, vill jag i detta fall få reda på offret. Max? Eller Pojken Med De Bruna Ögonen?

Och jag ställer mig på ena sidan. Och hoppas.