Mamma Mu läser

Mamma Mu är världens häftigaste ko. Trots att hon saknar både vattenbuffelns långa horn och frisyren hos en Highland Cattle-ko finns det nog inget annat kreatur som slår henne i kreativitet och nyfikenhet; hon klättrar i träd, åker vattenrutschkana och bob, städar och gungar gunga. Och i hennes sällskap finns Kråkan, som likt en bister gammal farbror ständigt förargar sig över Mamma Mus o-koiga idéer men lika ständigt dras in i planerna för att mer eller mindre ta över dem. De kompletterar varandra så väl.

I Jujja Wieslanders Mamma Mu läser är äventyren dock långt borta, här händer inget särskilt. Mamma Mu lånar böcker på biblioteket och talar sig varm om denna underbara plats som erbjuder så mycket böcker och läsning. I efterhand inser jag att jag inte skrattat en endaste gång vilket blir ett unikt undantag när det gäller min relation till dessa figurer. På något sätt känns det som om Mamma Mu i denna historia blir alldeles för mycket människa, tidigare har hon smugit bakom träden då barnen åkt pulka för att vänta ut en tom skidbacke och den kvarlämnade kälken. Den här gången sitter hon öppet på flaket till familjens bil för att följa med till biblioteket. Jag föredrar när hon är mer ko, det kan låta märkligt men jag tycker att det gör situationerna betydligt mer trovärdiga. Sven Nordqvists illustrationer är sig lika men när jag börjar leta efter något fnissförlösande går jag tomhänt (om vi räknar bort den läskiga kon som står i grannbåset i ladan).

Det känns som om det är en bok skapad med ett allt för uttalat syfte; att få barn att förstå vad kul och bra det är med böcker och bibliotek. Men i mina ögon så gör vilken annan av Mamma Mu-böckerna just detta, men inte denna. Det är de nyfikna, utforskande och gränsöverskridande böckerna som skapar lässuget. Inte de med pekpinnar.