Vargarna i väggen

Jag har gjort det igen. Läst en bok i klass med Helen Oyeyemis Ikarosflickan. En sådan som läggs långt långt borta från sängen när det är dags att sova. Helst med framsidan nedåtvänd.

Vargarna i väggen får min rygg att pressas mot soffans dynor, min kropp att vilja tryckas in och igenom och bort, öka på det avstånd som nu begränsas av de utsträckta armarna. Boken. Bilderna. Texten. Flickan som med uppspärrade ögon hör ljuden i väggarna. Pappan som hör men inte lyssnar. Mamman likaså. Brodern som fortsätter spela på sitt tv-spel. Trots att alla vet, att när vargarna kommer ut ur väggen är det klippt.

Obehaget som historien klibbar fast på mig, tillsammans med min antipati för både valet av typsnitt samt majoriteten av illustrationerna borde få mig att förkasta hela verket. Men det går inte, det är något där som ändå griper tag - några pennstreck, några bildkompositioner, några textrader, en nallegris - som får mig att vilja trycka boken i bröstet på andra. Men med ett varningens finger, ett hyssjande och ett sneglande över axeln. På egen risk.


"Vargarna i väggen" är berättad av Neil Gaiman och illustrerad av Dave McKean