Pappersstäder

I Pappersstäder letar Q efter Margo (vilka namn!), det här är USA, här kör tonåringarna bil. Här finns Ben och Radar som kanske bara är med Q för att spela Resurrection, men troligen inte. För vilka vänner springer från sin egen examensceremoni, (iklädda examenskåpor med tillhörande hatt, men utan något under) för att ge sig ut på en road trip med ett mål som kanske inte ens är det som Q tror och hoppas.

Och det är det ju inte. Här går inte tonårsdrömmarna och fantasierna i uppfyllelse, och det är en lättnad, inte bara för mig utan även för de där två, Q och Margo. Att det inte alltid, snarare aldrig, blir som man tänkt sig. Men att det nog kan bli rätt fint ändå.

En bestående tanke efter att ha läst John Greens Pappersstäder är annars; läs Walt Whitmans Strån av gräs. En bok som lånar ut sina rader till sidorna i Pappersstäder och har stor betydelse för berättelsen. Den stora grejen med Walt Whitman var väl det att Strån av gräs var det enda han skrev? En bok som han sedan skrev om och ändrade flera gånger. Eller så är det bara ett förfalskat minne jag har. Visst, det kan lätt kollas upp, men jag kan fortsätta leva med tanken på att det var på det viset.

Så jag gör så.